I en radiodokumentär nyligen svarade två servitriser i Berlin på frågan om vad som karaktäriserar svenskarna i staden. Svenskar i grupp betalar ofta en och en med 50-eurosedlar berättade servitriserna. Och, det riktigt intressanta, de pratar hela tiden om hur lite pengar de har.
Iakttagelsen sätter fingret på en oroande tendens: en förvirrad inställning till vad det innebär att ha eller inte ha pengar och vad saker kostar. Ta till exempel städtjänster. Fler och fler köper det och använder sig av rut-avdraget. Men, om rut-avdraget försvann skulle endast en dryg fjärdedel av köparna vara fortsatt intresserade.
Samma ovilja att betala vad något kostar egentligen döljer sig bakom fenomenet ”fastlans”, som P1-programmet Kaliber uppmärksammat i den pågående serien om hur arbetsmarknaden förändras . En ”fastlans” är en frilans knuten till en viss arbetsplats , utan den trygghet och de förmåner som det innebär att vara fast anställd. Ofta rör det sig om en tidigare medarbetare som uppmanats att starta eget, så att arbetsgivaren slipper anställa och sparar pengar. Fastlans förekommer inom allt från media till myndigheter.
I förra veckan uppmärksammades Kaliber för att Sveriges radio stoppat en intervju som belyser arbetsvillkoren – just på Sveriges Radio. Vid sidan av de katastrofala arbetsvillkoren för springvikarier och visstidsanställda i offentlig sektor är journalisters arbetsmarknad ett tydligt exempel på hur våra trygghetssystem urholkas. En utveckling som självklart måste skildras i Sveriges radio om företaget vill behålla journalistisk trovärdighet.
Konsekvenserna av att trygghetssystemen och arbetsmarknaden inte längre hänger samman kan för den enskilde sammanfattas med mindre trygghet. Visstidsanställda väntar vid telefonen och står utan sjukförsäkring vid sjukdom. Egenföretagare saknar anställdas försäkringsskydd och får ingen tjänstepension.
För samhället i stort handlar konsekvenserna om kvalitet. Att på morgonen inte veta om det är en arbetsdag eller vilken arbetsplats som gäller är omöjligen den bästa utgångspunkten för att ta hand om gamla eller barn. För det krävs, förutom kompetens och tillräckligt många i personalen, närvaro och kontinuitet. Korta inhopp eller tidsbegränsade vikariat utgör lika lite den ultimata grunden för kritisk och granskande journalistik.
Arbetsvillkoren i offentligt finansierade verksamheter är vårt gemensamma intresse. För att vi finansierar dem. Men framför allt för att vi alla berörs av kvalitén.
Fram till 2020 behövs enligt SKL 420 000 nya medarbetare i välfärdssektorn. En framtidsfråga som tåls att upprepas är vilka arbetsvillkor som är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken? Bra arbetsvillkor kostar. Det priset måste vi vara beredda att betala, såväl i offentlig sektor som inom public service.
Här hamnar många företeelser på samma arena. Men genom hög skatt på arbete och inkomst så premieras konsumtion av prylar. Gillar den här rubriken men nästa steg är ju att vi tycker saker är för dyrt i relation till annat. Med Moms är beskattningen av en vara aldrig över 25 procent. Det är ju själva idén. Men inkomsten beskattas ju mångdubbelt hårdare.
Det här finns i en historisk kontext så det hela är begripligt. Men jag tror att vi för en ekologisk och socialt vettig utveckling av samhället måste ge oss på även de heliga skatterna och Skatteväxla. Grön eller inte, men vi kommer alltid känna att vi får för lite för pengarna när vi köper tjänster med skattade pengar för det är skatt, på skatt, på skatt (lite beroende på anställningsformen)
Förr fick man inte F-skatt med 1 uppdragsgivare, och bemanningsföretag var förbjudna…
En aspekt är att nästan alla anställda i offentligfinansierad sektor subventionerar skola, vård och omsorg. Allra störst subvention lämnar förstås de som ledaren handlar om, men även fast anställda är underavlönade i förhållande till jämförbara yrken i privat sektor. Lärarnas kampanj för 10 000:- mer i månaden görs inte utan saklig grund. Den enda lösningen på det problemet är faktiskt högre skatt. Varför ska en advokat eller datakonsult, som oblygt fakturerar 1500:- i timmen, ha rätt att kräva biblioteks- eller socionomtjänst för 260:-? För att inte tala om gräsklippning för 75:-?
Leif Mohlin pekar på en annan sida av saken , som socialdemokratin borde närma sig på ett odogmatiskt sätt. Skatt har tre funktioner.
För det första frigör den resurser för offentligfinansierad verksamhet. Sett ur den synvinkeln behöver den samlade skatten vara tillräckligt hög.
För det andra kan skatt omfördela resurser mellan medborgarna. Där är effekterna alltmer tveksamma, ur den synvinkeln behövs nog en rejäl översyn av skattesystemet.
För det tredje, och det är där Leif Mohlin sätter fingret på något väsentligt: Skatt höjer priset på något, helst något vi vill att man ska använda mindre. Tobaks- och alkoholskatt är lättbegripliga exempel.
I en tid när arbetskraft var en knapp resurs, var det rationellt att beskatta arbete högt. Det tvingade företagen att rationalisera genom teknisk utveckling. Å andra sidan krävdes då ökade insatser av andra faktorer, som t ex energi. Idealet blev på något sätt en jättefabrik, övervakad av en ensam arbetare och driven av subventionerad kärnkraft.
Idag är det svårt att hävda att arbetskraft är en knapp resurs som helst ska undvikas. Muskelkraft är miljövänligare än bensin (tänk cykelbud), och även om Peps spelat in en bra låt med en tryckpress som rytminstrument vill jag nog i normalfallet hellre höra musik framförd av människor.
LO:s utredning om nya skattebaser är intressant ur denna synvinkel.
Men punchline är ändå den Johanna ger: Bra arbetsvillkor kostar. Det priset måste vi vara beredda att betala, såväl i offentlig sektor som inom public service.
Medborgarna har under alla år fått betala skatt som idag har fått en helt bisarr fördelning med tanke på fas-3 och höginkomsttagare. Faktum är att det i nuläget aldrig funnits så mycket pengar som idag. detta har som resultat att det har aldrig spelats med pengar så mycket som idag. Går det lite dåligt med ”leken” säger man bara upp människor ifrån sina arbeten.Detta ingår i den sk spekulationsbomben som inkluderar, privatisering av offentlig sektor pensioner pressade löner stigande vinster företag jorden runt,. Samtidigt globaliseras pengarna genom ett knapptryck vilka snurrar allt fortare . Regeringars avreglering av kreditmarknaden mao man tar bort kontrollen och ändrar regler för banker och andra finansföretag som får låna ut pengar.
Bankerna ökar sin omsättningsnabbt, finanskapitalet ”växer” fast omsättningen mest handlar om attt pengarna snurrar snabbare runt systemet
Tja, otryggheten är till stora delar en konsekvens av LAS som delar upp arbetsmarknaden i två delar.
LAS-kramarna, inklusive artikelförfattaren, kanske skulle ta sig en funderare på det. Vem är det som vinner och förlorar när man styvnackat vägrar reformera systemet?
Bra arbetsvillkor kostar. Det priset måste vi vara beredda att betala, såväl i offentlig sektor som inom public service . Det håller jag med om Johanna.
Jag hade gärna avstått från de 3% löneökning i år och sätt att vi alla som har jobb låtit våra löneökningar gå till de arbetslösa i stället . Synd att Lo inte slåss hårdare för de stackare som inte får något arbete.
K-Anka kan du förtydliga dig ?
Vad jag menar är att en de facto livstidsanställningsregel som LAS inte är anpassad till dagens arbetsmarknad. Följden blir att arbetsgivarna försöker undvika den, särskilt i vissa branscher. Vi får ett A-lag med livstidsanställda lasare och ett B-lag utan trygghet.
Det är hög tid att reformera systemet, men det råder en olycklig blockering. Det bästa vore ett nytt avtal där facken ger upp LAS och får utbildningspeng och en del annat istället. Men tyvärr har det gått enorm prestige i frågan, och de LAS-anställda (arbetsmarknadens besuttna) vill inte ha någon förändring. Konstigt att vänstern inte anlägger klass-och rättviseperspektiv på det hela.