Vi skriver till er eftersom S är i en ”exhibitionell situation”, för att använda en VU-ledamots freudianska felsägning i tv nyligen. Håkan Juholt har avgått, men Sveavägen 68 är alltjämt belägrat. Vem blir ny partiledare? Redan här vill vi ge ett tips: Släpp in våra kollegor i värmen, bjud på mackor, kaffe, wifi och regelbundna presskonferenser. Utifrån ser det ut som om ni är belägrade och saknar vilja att dra nytta av det intresse som finns kring ert parti.
Ni verkar föredra en snabb process, vilket är förståeligt. När huset brinner ned är det inte särskilt klokt att anordna en omröstning om vem som ska vara brandchef. Kanske kräver en sådan lösning att någon i de rosenröda drömmarna redan har tackat ja.
Men om det stämmer att även en kompromisskandidat som Anders Sundström har tackat nej, blir det kanske svårt för er att lösa partiledarfrågan på egen hand. En illavarslande situation börjar upprepa sig: Media gör plus och minus på kandidater som bedyrar att de inte vill leda ert parti. Med stor ödmjukhet framför vi därför följande förslag.
På fredag har ni möte i er partistyrelse. Där och då lovar ni varandra att sluta med läckor och taktiserande i medierna. Därefter tar ni det djärva beslutet att tillåta en mer öppen process. Tillsätt en valberedning som inte ska ledas av Berit Andnor och Göran Johansson, som misslyckades sist. Det finns andra mer lämpliga den här gången.
De som vill bli partiledare får en vecka på sig. Stöd av fem ledamöter i partistyrelsen och/eller riksdagsgruppen krävs för att bli officiell kandidat, eller bifall från två partidistrikt, fem arbetarekommuner och/eller 100 medlemmar. Kloka kriterier finns ju redan. Därefter organiserar ni en turné där kandidaterna får möta medborgarna. En gissning är att en sådan turné skulle leda till en intressant politisk diskussion, ny energi – och positiv medierapportering.
Oroa er inte för den nödvändiga extrakongressen. Ni kan kalla ombuden från kongressen i mars 2011. Två veckor innan kongressen presenterar valberedningen sitt förslag utifrån vem som verkar ha mest stöd. Om någon eller några väljer att kandidera vidare mot valberedningens förslag får kongressombuden fälla avgörandet. Varför inte boka Folkets Hus i Stockholm sista helgen i april? Då kan ni fira Första Maj med full kraft.
Den som blir ny partiordförande får ett starkt mandat, och bör omedelbart utnämna ett skuggkabinett som bara till viss del består av det gamla gardet i riksdagsgruppen. På så vis kan nya, starka personer lyftas in. Det blev för många medelålders vita män kring Juholt.
Kanske är vår idé orealistisk och omöjlig. Parollen ”gärna demokrati, men först en rejäl hemlighetsprocess” är dock en dålig ursäkt om självförtroendet och viljan att kandidera i öppenhet saknas. Men så är det väl inte? Sanningen är att många väljare har övergett er, och det är som i kärlek. Ska du återvinna en kär vän måste du visa att du tror på dig själv och har lärt av gamla misstag.
För att vara säkra på att ni ser det här förslaget sprider vi det på Twitter. Vi har ju hört att ni läser upp vad som skrivs där under era möten.
Vänligen
Dagens Arenas ledarredaktion
via Eric Sundström, chefredaktör
Rätt.
Upprop: LÅT OSS INTE KÖPA ”KRISEN” I SÄCKEN!
Talet om ”svensk socialdemokratins kris” — som för närvarade sysselsätter retoriskt massmedierna – riskerar att lura oss till förhastade diskussioner och beslut, när det som behövs mest, just nu, är sinnesnärvaro och sans.
Det finns tecken på att flera partipolitiska instanser och personer i ansvarställning anser att det måste bli ett snabbt och omedelbart val av nytt partiordförande och en bild om en tidsanpassad politik måste presenteras utan dröjsmål. Man vill inte ens vänta till en särskilt samankallad kongress.
Massmedierna njuter av att skandalisera och förhasta. Under förevändning att upplysa och skapa klarhet utnyttjar massmedierna situationen för att ställa till förvirring och motsättningar.
Reportrarnas uppgift tycks ha blivit att ställa folk mot varandra och fungera som politikens städare och konsulter. Socialdemokraterna riskerar därför att begå nya förhastade beslut och vidta ogenomtänkta handlingsåtgärder som bara kommer att göra ont värre.
Man blir helt förskräckt när man ser hur pressen utnyttjar åsikterna från särskilda personer som tillskrivs en politisk auktoritet och position, för att blåsa upp och förvirra. Utan att ta till grova våldsamma medel följer svensk press ändå samma handlingsprincip som den erostratiske mördaren i Oslo: man skyr inga medel för att väcka uppmärksamhet och sysselsätta opinionen med fel sak. Dagspressen ger framstående plats åt uttalanden från personer som har något bombastiskt och överdrivet att framföra. Det är massmedia som utnämner kändisar, experter och opinionsbildare på eget bevåg. En tidningsrubrik – ofta med manipulerade uttryck – avgör vad som ska betraktas som aktuellt och på vilket sätt det ska bedömas.
I SvD:s Nyheter fick man nyligen läsa följande rubrik angående socialdemokratins situation efter Juholts avgång: ”En öppen process fungerar inte nu”. Detta påstående hämtas från Ardalan Shekarabi, som presenteras av högertidningen (med bild) som en socialdemokratisk auktoritet:
”Shekarabi anser inte att det ska vara en öppen process när en ny partiordförande väljs. – En sådan process tar väldigt lång tid och jag tror inte S kan vara utan partiledare någon längre tid.”
Shekarabi är (skriver tidningen) ”förre SSU-ordförande” och ”en av dem som ledde kriskommissionen efter valförlusten 2010”. Det är just nyckelordet ”kris” som lockat högertidningen till intervjun med komissionens ordförande. Shekarabi utsågs, under Mona Sahlins period, tillsammans med Anna Johansson, som den ”duumvirat” (tvåmanstyre) som skulle leda den inrättade socialdemokratiska ”kriskommissionen”. Kommissionens rapport presenterades den 25 februari 2011 och dess innehållet kan hämtas från Socialdemokraternas hemsida: http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Kriskommissionen-tillsatt/
Det vore värdefullt att de socialdemokratiska föreningarna tog del av rapporten och kommenterade den ingående. Rapporten bär den stolta titeln ”Omstart för socialdemokratin”. Det kanske handlar om ett stavfel och menas ”Omstörtande av socialdemokratin”. Det talas högtidligt i varje kapitel om ”analys” av olika områden. Innehållet präglas av en grammatisk korrekt formulering av allmänna önskemål och självklarheter.
Att döma av de senaste 10 månaders erfarenheter kan man fråga sig om ”Kriskommissionens” bidrag var att undvika och stoppa en hotande kris, eller att främja den. Ty det är väl ingen som kan undvara att konstatera att valet av partiordförande blev alltför ogenomtänkt och förhastat och att några riktlinjer för utvecklingen och fastställandet av en tidsenlig socialdemokratisk politik låtit sig väntas. Att, mot denna bakgrund, få höra kriskommissionens ordförande säga att det är bråttom att finna en ny ordförande och att ”det inte ska vara en öppen process när en ny partiordförande väljs”, visar bara vilka experter vi rör oss med. Shekarabi framhåller således att man ska hantera frågan om partiordförandevalet lika aningslös som vid valet av Juholt. Det är inte utan att man tycker verkligen synd om honom, när man ser hur han lurades av några omdömeslösa partibyråkrater att ge sig in i detta spel. SAP har knappast någonsin kunnat visa en sämre bild än den som utvecklas under de senaste tio månaderna, sedan Kriskommissionens ”analyser” och ”vägledande” förslag lades fram. Ernst Wigforss skulle vända sig i sin grav om han fick veta vad som pågår.
Det handlar nu – enligt Shekarabi och de agerande partiexperterna – inte bara om ordförandevalet, utan om att ”få en politik för vår tid”. Att denna politik redan ska ha beskrivits i 118 sidor och att den s.k. ”Omstarten” skulle ha påbörjats i mars 2011, det ska man glömma. ”Det är bäst att börja om på nytt igen” sjöng Powel Ramel. När ska man sätta i gång och börja förankra den skrytsamma ”omstarten” i en omfattande öppen och djupgående dialog? När ska man ”starta” ett tankearbete som kommer att kräva åratal? Hur kan Shekarabi, men också Jan Nygren och Lena Hjelm Wallén (i programmet Studio ett) inbilla oss att vi kan börja bedriva en tidsanpassad politik omedelbart? Han menar naturligtvis att partimedlemmarna är bara boskap – det räcker med att partistyrelsen och programkommissionen, med Lars Engqvist, tar hand om frågan.
Den omtalade krisen gäller inte bara socialdemokratin. Det är ett problem som ligger i tiden och som berör flera partier och flera länder. Partipolitiken och den rådande parlamentarismen har funnits i drygt hundra år och kräver en förnyelse. ”Sverigedemokraternas intåg i riksdagen är det tydligaste tecknet på att inte bara socialdemokratin har misslyckats, utan politiken i sin helhet.” – säger Marika Lindgren Åsbrink. Det kan man hålla med om. Tiden till nästa partikongress behövs för att initiera det nya millenniets politiska väg och börja peka åt rätt håll, genom att lyfta fram de mest brådskande frågorna och problem. En omdaning av den föråldrade politiken och en befrielse på alla de kompromisser och köpta idéer som socialdemokratin begått under de senaste 40-50 åren är ofrånkomlig, om Sverige ska kunna ha ett socialdemokratiskt parti kvar. En urvattnad socialdemokratisk politik måste börja reda ut sina begrepp igen.
När Kriskommissionen sammanfattade i fem punkter (med var sitt kapitel) de frågor som behövde diskuteras, kan man fråga sig om de valde rätta frågor och förmått se det som är viktigast. Aven om vi tar dessa fem presenterade områden i handlingsprogram så har de inte kommit längre än till formuleringen av FEM rubriker som presenterar allmänhållna resonemang och måste diskuteras öppet och brett, i detalj, och eventuellt utvecklas och fyllas med realistiskt detaljerat innehåll förankrad hos fotfolkets erfarenheter. Den femte punkten i rapporten lyder: ”Utveckla demokratin. Socialdemokratin behöver tydligare formulera ett program för hur demokratin kan stärkas.” Javisst! Vem skulle våga säga något annat? Detta håller de flesta med och utgör vad som Gunnar Fredriksson, för åratal sedan, kallade ”politiska tavtologier” (självklarheter). Men vad betyder det i praktiken? Och när ska vi starta ett konkret förtydligande formuleringsdialog?
Ett rimligt förslag – som sätter omedelbart stopp på alla odemokratiska försök från partietablissemanget – borde bygga på följande teser:
1. Det råder ingen brådska att välja ny partiordförande. Det finns en kongressvald styrelse och en särskilt utnämnd partisekreterare som kan fungera under tiden fram till nästa kongress för att ta hand om de frågor som kräver löpande behandling. Under tiden fram till nästa kongress bör man utforma regler för kandidatnominering och för ett öppet, fritt och välförankrat val av partiordförande. Varje partimedlem måste ges möjlighet att rösta och välja mellan flera kandidater som fyller formellt fastställda krav och ger till känna sin syn på politiken och sitt handlingsprogram. Partiordföranden ska representera medlemmarna i styrelsen, inte styrelsen inför medlemmarna.
2. Kriskommissionens framtagna program för partiets förnyelse ska remitteras till samtliga socialdemokratiska föreningar och låta varje arbetarekommun se till att arbetsgrupper, studieverksamhet och diskussionsmöten anordnas, vars resultat redovisas skriftligt, legitimeras i ett arbetarekommunmöte och skickas vidare till partidistriktet, partistyrelsen och programkommissionen för vidarebefordran till partikongressen. En invecklad procedur med ordning och reda, som är nödvändigt om man ska grundlägga en partipolitiskt linje för 200-talet.
Partikongressens beslut ska ligga till grund för tillkännagivande spridning av partiets position till den allmänna opinionen och ska gälla som riktlinjer för våra förtroendevaldas agerande på olika nivåer.
José L Ramírez – Medlem i Tullinge soc. dem.förening
2012- 01- 23
Inga läckor om alla enas och splittringen upphör…nå dit.
Mycket bra förslag som vore helt genomförbart! Att det finns stora sprickor i partiet är ju ingen hemlighet så det enda vettiga är att visa upp de politiska skillnaderna offentligt. Att INGEN vill bli partiledare, som det låter nu, är ju det mest demoraliserande som finns. Vem vill rösta på ett parti där ingen vill vara partiledare?
Jag trycker på Gilla Knappen!
Lev väl, Kamrater…
Bra Eric!
Det måste vara slut på smusslet. Öppenhet med olika alternativ är den enda vägen.
För övrigt tycker jag att massmedia gjort ett bra. Jag tror inte Juholt hade avgått annars.
UPPDATERING: Jag fick en mycket klok kommentar på ledaren tidigt i morse ang vad som skulle krävas för att kandidera. Jag lånade Labours idé om ett grundkriterium för att bli kandidat, och skrev att stöd måste erhållas från fem personer i riksdagsgruppen eller partistyrelsen. Den kloka kommentar jag fick påpekade att stödet även ska kunna hämtas underifrån, från partiorganisationen. Jag tyckte att det var en sådan klok och viktig synpunkt att jag la till i det ledaren, eftersom många inte läser alla kommentarerna här nere. Den mening som adderades är följande: ”eller bifall från två partidistrikt, fem arbetarekommuner och/eller 100 medlemmar”. För tydlighetens skull! /eric
Varför inte alla medlemmar?
Den kandidat som får tillräckligt stort stöd i en rådgivande omröstning borde inte kunna tacka nej till ett sådant fortroende från gräsrötterna.
Varför inte slå samman V och S till ett parti så är partiordförnade löst?
Utmärkt Eric!
Det är på tiden att vi får flera kandidater presenterade. Vi efterlyser öppenhet i alla andra processer, så varför ska vi inte ha det i valet av partiledare.
Läs gärna DN-debatt i dag, där Bror Perjus vidgar frågan om Socildemokratins innehåll och vilka krav som behöver ställas på kommande partiledare, i kampen mot det utomparlamentariska kapitalet, hälsar Gunnar.
Otroligt bra idé!
Varför tänker sällan (typ, aldrig) politikerna själva så här kreativt?
(För att vi har fått en på kvalitet urholkad politisk klass. Men varför
vi har det är en annan fråga… Konsekvensen bör dock inte bli politikerförakt,
utan motsatsen: en utbredd vilja bland medborgarna att själva tillägna sig
rollen som politiker. Dvs, att vi ser det som möjligt att bli aktiva demokrater
inom de parlamentariska institutionerna.)
är det inte en bra idé? Jonas Sjöstedt har tagit det uttryck som Olof Palme ständigt använde…Skulle det inte vara en rimlig idé för socialdemokraterna?
Socialdemokrat, det kan betyda mycket: José Barroso tillhör ett högerparti som kallar sig socialdemokratiskt, och den med högerextremisterna samarbetande förre danske statsministern Fogh Rasmussen (numera Natos generalsekreterare) tillhör ett parti som kallar sig för Venstre. Kjell-Olof Feldt hade väl rätt när han talade om att det handlade om en kamp mellan höger och vänster inom socialdemokratin, och det är väl nu högern som försöker ta över igen – för den som lyssnade på Jytte Guteland i morse i radion var det tydligt att hon lanserade en grupp högersossar att efterträda den lätt vänsterfärgade Håkan J… Ja det var ju förr i tiden som SSU var en radikal grupp inom socialdemokratin, nu verkar det mest handla om en liten grupp marknadsliberaler.
Ja, det är ett bra förslag att öppna politiken. I Frankrike har socialisterna genomfört en öppen omröstning om vilken kandidat som ska ställa upp i kommande presidentval.
En sådan process öppna för många möten med kandidaterna och en diskussion om politikens innehåll. Kandidaternas förmåga att formulera sig, presentera politiken och ange färdriktning ger möjligheter att få en debatt som utgår från vänstersidans ideologiska grunder.
Det kräver mer av S och partiledningen att ge denna öppenhet en möjlighet.
Vänsterpartiets nyligen genomförda öppna process visar vägen.
Ska vänstern – i vid mening och det betyder inte bara socialdemokratin och den traditionella fackföreningsrörelsen – återta det politiska initiativet ska man bygga på öppenhet, möjlighet att engagera fler än en liten politisk elit, som alltför länge präglats av maktens svarta hål.
Verkligheten vinner alltid i längden. Vi lever 2012 och behöver en politik som vill mer och syftar längre än administration av sakernas tillstånd. Sverige är en del av EU, Europa och världen.
Den ekonomiska krisen, globalisering, miljö- och klimathot, krigs- och konflikthot, fattigdom och en lista på problem – utmaningar som kan göras hur lång som helst; allt detta kräver mer en snabba ”lösningar”.
Lennart Värmby (V)
Ett gott förslag i sig (hur utse partiledare), men vilken POLITIK skall hon/han företräda? Så länge den frågan är olöst, spelar procedurfrågor mycket liten roll. Det blir som att köpa grisen i säcken.
Att föreningsliv håller på att bli ett utdöende släkte kan jag nog få de flesta att hålla med om. Som vi också vet är dessa uppbyggda enligt socialdemokratisk mall. Vad jag saknar hos människor idag är engagemang, men gnälla kan vi.
Vore det inte på tiden att vi gav oss iväg utanför datorns värld och gjorde något radikalt för med den kan vi inte påverka så värst mycket.
Jag är själv engagerad i några föreningar men istället för att betala medlemsavgift och engagera sig säger man ”Jag läser på nätet”. Ja, bkom den kan man ju sitta och reta upp sig.
Det är nog dags för att ta fram den gamla devisen” Enade vi stå, söndrade vi falla”
Inte kandidaterna, inte kommentatorerna här , inte VU, nej ingen (s) vill bli ledare eller ens föreslå någon för sitt parti – vem röstar på ett sånt lealöst sällskap.
Lena Sommerstad leder de socialdemokratiska kvinnorna – nog duger hon till att leda karlarna också. Kunnig, välutbildad och ansedd med regeringserfarenhet. Inga lik i garderoben här inte.
Kanske är det en bra idé – fast jag är inte helt säker på den. Det är ju ändå viktigt att det är en partiledare som väljs av S-medlemmarna. Det får ju inte bli så att det blir ett jippo
à la Idol som kapas av någon teve-kanal och där opinionsinstituten tar över. Några av dem upplevs inte som vare sig objektiva eller seriösa utan kanske agerar på uppdrag av Moderaterna och borgerligheten. Den risken känns uppenbar. Detta får inte bli en ”folkomröstning” där alla har rösträtt om vem som ska leda Socialdemokraterna.
Om man ser på Idol så är det ju alltid tvåan som det brukar gå bäst för … Skämt åsido, jag är inte alls säker på att ”öppenheten” i sig skulle leda till att S får flera väljare. Varför skulle falangstriderna minska bara för att man fokuserar ännu mer på just själva urvalsprocessen? Och vilka kandidater faller bort därför att de inte känner sig upplagda för att behöva gå igenom en audition inför hela Sverige? Det finns en risk att de riktigt kompententa krafterna säger ja till en konkret förfrågan från en enig valberedning men säger nej till att ställa upp på talangjakt.
Dessutom – många S-aktiva tycks ha en dröm om att felet med dagens S är att man står för långt till höger. Men det är ju ett faktum att 50% av väljarna återfinns just till höger om S. Det kan ju ge en fingervisning om var man bör leta någonstans om man vill tillbaka till att bli ett 40% parti.
Denna förmiddag 24/1, hörde jag på P1 att Morgan Johansson tänkte tacka ja om han blir tillfrågad. Tänk att det finns någon som vågar! Morgan är dessutom en duktig politiker som har bra åsikter. Han förordar 6 timmars arbetsdag vilket socialdemokratiska kvinnoförbundet har kämpat för i fyrtio år. Många människor orkar inte med dagens samhälle varför en förkortad arbetstid skulle vara en välgärning. Han har ju dessutom
varit folkhälsominister. Hoppas vi blir många som tycker att Morgan Johansson är ett bra val.
Bra förslag – med undantag för förslaget att kandidaterna ska möta ”medborgarna”. Det är viktigt att det är partimedlemmarna som utser ledare, inte pressen eller ”medborgarna”.
Jag säger som Sigward Caspersson i sin kommentar här ovanför : det hänger på vilken politik man har och företräder i partiet.
Det är väl absolut det viktigaste. Är det inte mycket där det brister. Har man inte fjärmat sig för mycket från rättvist och jämlikt tänkande….
Är man enig i ( S ) om politiken? Vad tycker man i de stora frågorna; vård, skola, omsorg….
Vad säger man om gemensamt ägande och ansvar…
Jag menar det är väl inte partiledarens sak att formulera nåt eget….
Han eller hon ska väl ”bara” på ett tydligt och självklart sätt förmedla partiets politik och ideologi….
Socialdemokraterna är liksom många av våra gammalmodiga statliga institutioner (ex försvaret, många kommuner och landsting) beroende av auktoriteter där det är mycket lågt i taket avseende nymodigheter och snabbhet till förändringar. Där människor vaktar sin tunga av risk för att förlora position och inflytande.
Dessutom är många av gräsrötterna auktoritetsbundna inte minst bevisat av de många röster som höjts för att det var mediadrevet som fällde J. Är det något som behövs i en demokrati så är det envisa journalister som hänger på och ställer frågor till botten är nådd.
Många väljare tycks älska den store ledarens retorik ex att ”jag lovar att avskatta barnfattigdomen”. Vem är emot det? Och hur skulle J gå till väga? Skall socialsekreteraren ta hand om 15 miljarder och använda de medlen till att avskaffa barnfattigdomen.
Bodström sa’ i går att ledarskapet går inte att kombinera med ett normalt liv. Alltså avskaffa den store ledaren och välj två,tre eller fyra ledare som kan alternera i perioder. Då skapas ett drägligt liv för en ledare och också ett större intresse för politiken bland allmänheten.
I dag är lite över en procent av valmanskåren medlemmar i socialdemokraterna. Det är förfärande i förhållande till hur allvarligt det är med politik och vilken influens politiska beslut har för majoriteten av befolkningen.
När ett politiskt parti får över 30% av rösterna är det alltför många som följer John och inte tänker till.
Skulle Eliasson bli ledare då vette tusan om jag inte kan acceptera EN ledare och eventuellt lägga min röst vid nästa val ……..men politiken måste förstås avgöra inte bara fixera vid ledaren men Eliasson borde vara det ultimata för partiet.
Då slipper jag den påfrestande retoriken utan en lugn och sansad politiker med betydande erfarehet av internationellt samarbete. Dessutom en lyssnande ledare som inte skulle sätta sig själv i centrum utan låta övriga ministrar komma i förgrunden.
Gud bevare mig för Margot Wallström.
De verkligt kloka, ”gamla” socialdemokraterna kan vara värda att lyssna till idag, även för redaktören.
Per Albin Hansson i Göteborg oktober 1928:
”Industriarbetarna skapa ej ensamt en socialdemokratisk majoritet. Vi måste föra en sådan politik att vi även får andra folklager med oss. Vad som framförallt måste prägla vår politik är fasthet, konsekvens och ansvarsvilja och ej falla till föga för ropet på mera radikalism”.
Till en del andra kommunistkramare här (och inom SAP) rekommenderas att ni bör läsa dåvarande (1947) i SAP, den kloke göteborgaren Sven Andersson text med rubriken: ”Varför 2 arbetarepartier” när de svenska kommunisterna var som hetast med Hagberg som ledare.
Tänk noga efter!
Lars Rudström skriver i kommentaren ovan att vi i S inte får bli radikala. Sen Olof Palmes tid så har S i pragmatismens namn förflyttat sig så långt till höger i de politiska besluten att det liknar M på 70-talet. Vägen för att Sverige åter ska bli ett jämlikt land är mer Socialdemokrati och mindre marknadsekonomi. Morgan Johansson föreslås i en annan kommentar och det låter som ett mycket bra namn. Han tycks inte ha huggit nån kniv i ryggen på vare sig Juholt eller annan partikamrat. Men som flera skriver i sina kommentarer så måste medlemmarna få vara med i processen att utse en ny partiledare. Kanske skulle några som ställer upp som partiledare förklara vad de vill och hur de vill nå dit. Sen kan medlemmarna få rösta. Det vore väl häftigt, medlemmar som bestämmer i ett parti
Håller med om det mesta, men saknar reflektioner om delat ledarskap. Partiet behöver en diskussion om förnyelse även av formerna av ledarskap. Jag är så trött på sökandet efter en frälsare, som efterhand som tiden går blir allt mäktigare. Ett delat ledarskap skulle kanske ge lite mer fokus på politiken, en välkommen omväxling!!!!