”Omstart för socialdemokratin” blev namnet på rapporten från Socialdemokraternas kriskommission. Titeln ger ett smashläge, omöjligt att motstå: Kan ett brokigt och bitvis nostalgiskt dokument på 118 sidor erbjuda en omstart för en ledarlös, röd maskin som helt har tappat farten?
Men ambitionen sänder samtidigt en hoppfull signal: Dags att sluta med internt navelskådande och sossemästerskapen i att klä sig i säck och aska. Damm samlas på det parti som inte vågar ge sig ut i opinionsvindarna. Tid för sakpolitik.
En mening i rapporten, att ett större skatteuttag kan komma att behövas, har dominerat medias rapportering och regeringens kommentarer. Det är synd, för i synnerhet kapitlet ”Politisk analys” innehåller såväl genomtänkta resonemang som en del bortglömda tankegångar från den S-kongress 2004 om tillväxt som olyckligt nog föll i glömska. Här kan en blivande partiledare hitta inspiration, till exempel i avsnitten om hållbar tillväxt och den viktiga lärarrollen.
Rapportens största politiska förtjänst är den kraftfulla betoningen av behovet av full sysselsättning. De största sakpolitiska tomrummen lämnar den bristfälliga diskussionen om det mångkulturella samhällets möjligheter och utmaningar. Klimatfrågan och den gröna omställningen kunde ha fått mer utrymme, integritetsfrågorna nämns inte alls.
De politiska avsnitten saknar skarpa förslag, vilket inte gäller kapitlet om organisation. Här levereras en önskelista på 35 punkter som innehåller krav på ökat medlemsinflytande och transparens, betydande organisatoriska förändringar, samt satsningar på idé- och politikutveckling. Bilden av att partier gärna diskuterar sin egen organisation besannas. Att en självklar önskelista återigen måste skrivas är dock oroande.
Två kapitel överraskar. Den ”Faktabaserade valanalysen” erbjuder en beskrivning av opinionsutvecklingen; det går upp och det går ned (mest ned). Men analysen av det rödgröna samarbetet, samt läckaget av S-väljare till M, MP och SD, lyser med sin frånvaro.
Vidare: Kapitlet ”Omvärlds- och idéanalys” levererar en svidande kritik av globaliseringen med ett ordval som SVT:s Aktuellt kallade marxistisk retorik. Demokratin och de svaga i samhället framstår enbart som förlorare när ”finanskapitalismen visar sitt rätta ansikte”.
Men globaliseringen har sina välbekanta fördelar och bidrar i förlängningen till att diktatorer som Mubarak faller. I stället för att måla i svart borde S, i Ingvar Carlssons anda, lyfta frågan om global demokrati. Och hur länge ska svenska S ignorera den europeiska vänsterdiskussionen om EU:s framtid?
I rapporten finns alltså en del tänkvärt, en del som oroar, få spetsiga politiska förslag, men en organisatorisk att göra-lista. Återstår en ny partiledare och en partiledning som kan, vill och inte minst orkar ta kommandot och verkligen göra något åt saken.
Detta är alltjämt den osäkra delen av den nödvändiga S-omstarten.
”en ny partiledare och en partiledning som”
Det fattas ett lite ord i meningen ovan: ”och en NY partiledning”
Lena Sommestad kan säkert bli en bra partiledare, men inte om hon ska omges av en fientlig gammal ledning som kramar sig fast vid sina poster. Medlemmarna är frustrerade, kravet på att hela VU och partistyrelsen verkligen ska ställa sina platser till förfogande upprepas allt oftare och i allt högre tonläge. Ska vi behöva åka till Kairo och låna Tahrir?
Kjell, du har en poäng med ordet ”ny”, men som du vet så ställs inga platser till förfogande och det är bara en extrakongress. Jag kunde ha tagit upp hela den diskussionen igen, men hade inte plats. Min grundsyn: I det här läget kan inte S göra sig av med alla erfarna politiker som kan riksdagsarbetet och som i vissa fall även kan vinna en debatt mot en borgerlig minister. MEN nytt blott måste naturligtvis in, jag har ju skrivit om de djupgående, breda ledarproblemen flera gången. S-kongressen kommer emellertid att handla om en ny partiledare – och inte ny partiledning…
”S-kongressen kommer emellertid att handla om en ny partiledare – och inte ny partiledning”
Eric! Problemet är inte partiledaren som ska väljas nu i mars utan problemet sitter i ombuden! Men all säkerhet är det samma ombud som valde Sahlin. Samma ombud som valde Persson. Samma ombud som valde Carlsson. Det finns säkert några som minns Palme 69!
De ombud som har skapat dagens situation ska idag vara förnyare! Det håller inte. Problemet med S-organisation är att ombuden, de förtroende valda är väldigt upptagna av varandra och inte av politik. För att förändring ska ske måste organisation förändras och folk bytas ut! En ny partiledare utan förändrad organisation kan mycket väl bli en lam-anka
Jag gillar det jag har hört ifrån kriskommissionen men än inte läst den!
Eric, mitt (och många andras) krav är inte att alla i VU och partistyrelse ska bytas ut, men att de ska ställa sina platser till förfogande. Några bör ha omdömet att inte kandidera för omval, övriga bör våga risken att prövas av valberedning och kongress.
Riksdagsgruppen har 112 ledamöter. En del av dem med mångårig erfarenhet, bland de övriga är de flesta både kunniga och omdömesgilla. Några kanske väljer att lämna sitt uppdrag om de känner att det är vad kongressen önskar, men de allra flesta finns naturligtvis kvar hela mandatperioden. Därtill finns, utanför riksdagen, hundratals erfarna kommunalråd och andra toppolitiker. Om man vidgar kretsen ytterligare finns en rad kloka och högkompetenta socialdemokrater inom fack, i universitetsvärlden och i andra folkrörelseorganisationer. Så kompetensbrist är knappast det största problemet i en socialdemokratisk förnyelseprocess.
Att välja en ny partiledare, men utan att matcha henne med en ny partisekreterare och nya personer på några andra nyckelpositioner, vore bara att dra ut ytterligare på det självplågeri vårt parti sysslar med nu.
Om nu kriskommissionen har rätt i att det krävs genomgripande förändringar för att vårt parti ska bli mer öppet och demokratiskt (och det tycker jag att de har), innebär det ju att partiet tidigare inte fungerat så. Därför är det förstås rätta att ifrågasätta om de som sitter på centrala poster idag verkligen har medlemmarnas förtroende. Den frågan bör de förstås ställa själva, i en ärlig självrannsakan. Men för att vara på den säkra sidan, kan det ju vara lämpligt att de frågar kongressombuden också.
Att inte göra så är att tvinga fram en extra extrakongress. Och en till… Och en till… Vi har bara tre och ett halvt år på oss, om vi inte ska bjuda Reinfeldt på walk-over igen.
En i många stycken intressant rapport som säkert skrivits i äkta välmening. Ändå skulle det förvåna om den kan stimulera till en verklig nytändning hos SAP. Det har att göra med tonen i rapportens tilltal. Den är artig, hövlig och kontrollerad, således ingenting man gärna vill anmärka på. Ändå känns det så tydligt att författarna inte talar på vägnar av någon medborgargrupp eller befolkning som i eget indignerat intresse kräver förändring. I stället talar man som ombudsmän för ett allmänt samhällsintresse, tekniskt och förnuftigt, som välutbildade förvaltare. De formuleringar som ska skapa ett annat intryck känns konstruerade och påklistrade, som inlärda på någon kurs. Det här är nog inte ett dokument för nytändning utan för fortsatt ansvarsfullt arbete som ett ”vanligt parti” bland andra i den framtida servicedemokratin. Redan första meningen, som demonstrativt vill påstå något annat, känns som ett retoriskt misstag. Varför behöva slå fast att man är annorlunda än alla andra, om man verkligen är det?
Vad är det för fel med att tala för ”ett allmänt samhällsintresse”? Varför skulle det vara bättre att tala för ”någon medborgargrupp som i eget indignerat intresse kräver förändring”? Jag tycker nog det känns mer betryggande med hövliga och välutbildade förvaltare än med okunniga demagoger som agerar i indignerat egenintresse.
Nej, det är naturligtvis inte fel i moralisk mening. Tvärtom kanske det är berömvärt. Men det är förmodligen föga inspirerande för de många inom SAP som längtar tillbaka till den tid när man ännu kunde samlas kring känslan av att företräda en ”rörelse” av ”arbetare” eller åtminstone ”löntagare” med särskilda intressen. Första meningen i kriskokmmissionens rapport låter som om man ville besvärja fram den känslan igen: ”Socialdemokratin är inte ett parti som andra”. Men resten av texten får inte den effekten. Som sagt, inte ”fel”; men föga effektivt som inlägg i kampen om väljarnas röster och makten. Nu ställs istället tydligen hoppet till ”Ledaren”; som ska gjuta entusiasm i ”rörelsen”. Det förefaller mig av demokratiskäl mera oroande än om kriskommissionen skulle försökt sig på något sådant.
En avgörande punkt är att (s) kan tänka sig att frångå budgetreglerna och därigenom ge Lars Ohlys kommunister rollen att visa vägen för (s).
Detta visar för huvuddelen av medelklassen och dem som arbetar att (s) inte är att lita på. De investeringar i trovärdighet som Mona Sahlin skapat, genom att envist betona att budgetreglerna ligger fast, är redan genom kriskommissionens utspel förspillda. Istället hotar den gamla inflationspolitiken från 1970-och 1980-talen att återkomma.
Med en sådan politik finns det bara en väg framåt för (s), den som leder utför.
Vad gäller valet av partiledare så framstår det nu som helt logiskt att (s) väljer Lars Ohly till den posten. Han lär väl snart stå till förfogande eftersom hans ställning som ledare i det nuvarande partiet är satt ifråga.
”De investeringar i trovärdighet som Mona Sahlin skapat…” Tack för dagens fniss
Nej hörrni, nu går vi framåt istället för att prata om huruvida Sahlin var en bra ledare eller ej. Det spelar liksom inte så stor roll i nuläget.
”Rapportens största politiska förtjänst är den kraftfulla betoningen av behovet av full sysselsättning”
Det är snarare så att en av rapportens svagheter är att man talar om ”full sysselsättning” utan att ha en aning om hur den ska uppnås.
Det var under Palme-Feldt som målet om full sysselsättning övergavs på grund av att priset för den fulla sysselsättningen blev för högt
Den politiska kursändringen märktes inte så mycket just då pga av högkonjunkturen på 80-talet utan den blev tydlig först på 90-talet.
Men det viktiga är att den fulla sysselsättningen inte övergas för att Olof Palme och Kjell-Olof Feldt var onda människor utan på grund av att priset blev för högt.
Och det priset betalades bland annat genom hög inflation och ständiga devalveringar av den svenska kronan och då det hela hade gått så långt att kronan var på väg att bli en bananvaluta så fick man dra i bromsen vilket Palme och Feldt gjorde. Det finns inget som tyder på att priset för full sysselsättning är lägre idag än på 80-talet. Snarare tvärt om
”Problemet för socialdemokratin är bl.a. att man längtar sig tillbaka till 50-talet, man förstår inte det nya Sverige som har växt fram”
skrev Juan Fonseca i en kommentar här på dagensarena för ett tag sedan. Att det är så blir väldigt tydligt när man läser Kriskommissionens rapport.
Lars-Olov
Men Alliansens politik är ju också full sysselsättning. Har Alliansen hittat ett sätt att kombinera full sysselsättning med inflationsbekämpning, eller far man med lögn?
http://blogg.vk.se/edward/2010/04/13/full-sysselsattning-ar-malet-166536
I just detta fall så är även Alliansen ute och cyklar.
Någon politik för full sysselsättning har inte funnits i Sverige sedan Palme och Feldt la om kursen 1983 eller 84.
Men trots att det gått mer än en kvarts sekel sedan dess så lever begreppet full sysselsätning i högönsklig välmåga i den poltiska propagandan.
Men om du tittar i arbetslöshetsstatistiken under de senaste 20 åren och korrigerar siffrorna med dom gömts undan i annan statistik så inser du att den fulla sysselsättningen bara finns i propagandan och inte ute i den verkliga världen.
Och igår kom alltså ännu en rapport där man spelade full sysselsättnings kortet.
Men det är bara ytterliggare ett exempel på att man inte lever i verkligheten även om t kriskommissionen säkert har varit fullt sysselsatt
Så här är det, Vän av ordning. Vissa saker måste en politiker medge för att det är politiskt opportunt. Det handlar inte om vad man tror på utan vad man offentligt kan säga utan att schavotteras i medierna. För att undvika att halka in på fel diskussioner så bedyrar man således att full sysselsättning är målet. Det är ungeför som Trafikverkets nollvision att ingen ska dödas i trafiken. Någon annan vision är inte möjlig utan att anklagas för att vara cynisk, men i realiteten är det fullständigt orealistiskt. Folk kommer att fortsätta dö i trafiken och folk kommer att fortsätta vara arbetslösa. Låt oss alla säga att full sysselsättning är målet, men alla nyktra bedömare förstår att det aldrig kommer att hända. Så det så.
Ok, tack för öppenhjärtigheten. Då var det mest ljug när alliansen i valrörelsen 2006 sa att man kunde få ned arbetslösheten mer än Göran Persson, Maud Olofsson var en ”jobbmotor” och allt snack. Det enda man har lyckats med är att försämra ersättningssystemen, ge arbetslösa coachning istället för utbildning, införa Fas3 etc, allt detta kanske i bästa fall ger marginella effekter om vi har tur.
Det har nog alltid varit ljug. Den politker som påstår sig kunna radera ut arbetslösheten är korkad eller lever på en annan planet. När borgerligheten pratar om full sysselsättning så är det för att dupera blockbytarna av sossarnas högerväljare. Högerflanken på den politiska arenan är ju redan täckt så Alliansen slåss på oppositionens planhalva så att säga. Att sossarna vill återfå trovärdigheten i sysselsättningsfrågor kommer inte att hjälpa. De flesta vet att sysselsättningen är ett resultat av tillväxt och ekonomisk stabilitet. Om sossarna vill överge budgetreglerna och den ekonomiska stabiliteten kommer de inte klara trovärdigheten i sysselsättningsfrågan heller. Vilka väljare tror man sig kunna övertyga om motsatsen.
Vän av ordning
”Då var det mest ljug när alliansen i valrörelsen 2006 sa att man kunde få ned arbetslösheten mer än Göran Persson”
Att få ned arbetslösheten är en sak full sysselsättning en annan mycket svårare sak.
”Det enda man har lyckats med är att försämra ersättningssystemen, ge arbetslösa coachning istället för utbildning, införa Fas3 etc”
Nej det är inte det enda. Man har tex även sett till att som som jobbar får behålla en större del av det dom jobbar ihop vilket är viktigt för många hushåll. När socialdemokraterna regerade var skatterna de högsta i världen.
”Både stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner” .
Som arbetarna brukade sjunga under den socialdemokratiska eran. Men nu har vi ett nytt arbetarparti som ändrar på det.
Här har du en viktig anledning till att av dom som jobbar och gör rätt för sig så röstar 50% fler på Det Nya Arbetarpartiet än på det gamla och trötta
Vän av ordning, du har nog rätt i att jobbcoachning, fas3 osv. bara ger marginella effekter. Men man behöver inte tro på det man gör för att visa att man gör något. Du kan betrakta runt 5% arbetslösa som ett bondeoffer samhället får göra för att hålla de övriga 95% nöjda med sina liv. Utmaningen blir att inte tillhöra de där 5 procenten. Vill man inte det kanske man inte kan envisas med att bo kvar i en avfolkningsbygd, eller vägra vidareutbildning, (läs SFI)? Man kanske ska lägga stoltheten åt sidan och våga skaka hand med en kvinnlig kollega, eller undvika att bära burka om man vill jobba på ett dagis? Kåkfarartatueringar och piercade ögonbryn och näsvingar är ingen merit. De flesta åtgärder behöver den enskilde stå för själv. Man kan inte räkna med att någon jobbcoach ska ordna tillvaron åt en.
att socialdemokrater tror på ”sysselsättning”, vad det nu innebär (göra vapen, porrtidningar, reklam, fåniga konsultjobb… ) snarare än arbete har ju varit ett problem länge, att många hoppas på ”tillväxt” – om det nu handlar om jag passar grannens barn och hon mina, jag överlämnar jobbet att betala mina räkningar till en konsultfirma, någon städar åt mig, medan jag är konsult åt henne… – allt det ger ju ”tillväxt” – men tanken att tillväxten sipprar ner åt alla är sedan snart femtio år motbevisad. Tillväxt av produktion av prylar kommer vi i stort set inte ha längre i Västerlandet, vare sig vi vill eller ej, det finns folk som jobbar billigare än oss. Vad demokratisk socialism handlar om nu är snarare att fördela den minskande rikedomen i Väst på ett balanserat och någorlunda jämlikt sätt.
”Tillväxt av produktion av prylar kommer vi i stort set inte ha längre i Västerlandet, vare sig vi vill eller ej, det finns folk som jobbar billigare än oss. Vad demokratisk socialism handlar om nu är snarare att fördela den minskande rikedomen i Väst”
Att det finns folk som jobbar billigare än oss är ju i sig tillväxtskapande för det gör att pengarna räcker till mer prylar. Och det handlar inte bara om att folk är beredda att jobba billigare utan även om den tekniska utvecklingen som i sig är tillväxtdrivande. Gå in på Elgiganten och se vad du får betala för en bärbar dator och jämför det med vad en sådan kostade på 1990 talet.
Det finns inom vänstern en tro på ingen kan få det bättre utan att någon annan kan få det sämre men den är felaktig.
Österlandets ekonomiska tillväxt kommer att gynna även oss. Det gör den redan. Jag hörde för ett tag sedan om att en av Kirunas bilförsäljare behövde en mekaniker och för att få en sådan så måste han vara beredd att betala en betydligt högre lön än bilhandlarna i kuststäderna och det beror på att österlandets ekonomiska expansion har gjort att happy days are here again i de malmfält som en gång var mer eller mindre dödsdömda.
Japan var lite speciellt för dom exporterade mycket men importerade väldigt lite. Men Kina kommer inte funka så för till skillnad mot i Japan så föredrar dom många gånger utländska produkter därför kommer Kinas ekonomiska tillväxt att ge ett ömsesidigt utbyte mellan öst och väst på ett sätt som Japans expansion aldrig gav.
Inom vänstern tänker man sig ett asien där en massa människor kommer att sitta och producera en massa saker till jättelåga löner så att dom själva inte har råd att konsumera och ett väst med minskande rikedom som gör att vi inte heller har råd att konsumera. Det skulle i så fall innebära att huvuddelen av det som dom flitiga asiaterna producerar måste läggas upp på ett lager någonstans. Men så funkar inte marknadsekonomin.
Marknadsekonomin kommer tillsammans med globaliseringen att öka rikedomen i såväl väst som öst. .
Och vad demokratisk socialism då handlar om är ingenting för vi kommer inte att ha socialistiska produktionssystem i framtiden.
Dom har prövats och befunnits inte hålla måttet
”Omstart för socialdemokratin” är ett hoppfullhetens dokument. Här lyfts den demokratiska socialismens grundvärderingar fram, här finns en tillit till partiets förmåga att rätta till orättvisorna i samhället. Rapporten andas offensiv och framtidstro. Borta är flirten med borgerliga värderingar (läs den socialdemokratiska ”förnyelsen”). Om rapporten får ligga till grund för den socialdemokratiska praktiken kommer vi att återta makten, även om det inte sker vid nästa val. Det kommer att ta tid innan egoismen, som de borgerliga skattesänkningarna lett fram till, kommer att överges, men jag tror att kriskommissionen anvisar de bästa lösningarna (som dock måste konkretiseras så småningom) för att stärka solidariteten inom landet, men också i våra relationer internationellt.
Det är första gången på länge man känner odelad glädje över vad som sagts från socialdemokratiskt håll. Måtte det bara inte stanna vid detta.
Nej Sigward, det är inte första gången på länge man känner glädje över ett socialdemokratisk manifest. Ända sedan sossarna deklarerade att man går till val tillsammans med miljöpartiet och vänstern har det funnits en glädje över att se fram mot fortsatt borgerligt styre. Frågan är vad som krävs för att valstrategerna på sossarnas kansli ska förstå att en riksdagsmajoritet inte finns att hämta i traditionella socialdemokratiska värderingar som skattehöjningar, och förbud mot vinster för företag? Finns det någon som kan sticka hål på kriskommissionens drömbubbla, eller krävs det ytterligare en valförlust? Jag är inte längre förvånad över sossarnas lomhördhet mot verkligheten, jag är förbluffad.
”Borta är flirten med borgerliga värderingar (läs den socialdemokratiska ”förnyelsen”)”.
Helt rätt. Den som letar efter förnyelse får leta någon annan stans.
Problemet är att det nittonhundratal där man hämtat sitt tankegods är över och kommer inte tillbaka.
”Det kommer att ta tid innan egoismen, som de borgerliga skattesänkningarna lett fram till, kommer att överges”,
Det mesta tyder på att de skattesänkningar som genomförts blir permanenta. Vi lever nu i en global ekonomi vilket gör att vi måste titta på omvärlden när vi sätter skatterna. Vilket (s) accepterat när det gäller skatt på kapital och bolagsskatten och det kommer (s) också att få acceptera på fler områden.
Det som kommer att ta tid här är socialdemokraternas anpassning till förändrade förhållanden.
Den anpassningen verkar gå trögare än jag trodde. Läser man kriskommissionens rapport så inser man att 2010 års valresultat inte blev den väckarklocka som man trodde
Varför röstar bara var femte person som har ett jobb på (s) är den fråga man måste ställa sig. Den enkla förklaringen som du anför är att fyra av fem är egoister och att det är dom som det är fel på och inte politiken.
Med den inställningen så kan ni se fram emot en lång ökenvandring
Fredrik O ”…traditionella socialdemokratiska värderingar som skattehöjningar, och förbud mot vinster för företag?” Skatter har aldrig varit ett självändamål, men ett medel för den omfördelning som är nödvändigt i ett anständigt samhälle. För detta tror jag det finns ett starkt stöd i samhällen som de nordiska länderna. Att S vill förbjuda vinster för företag var något nytt för mig.
Lars-Olov Om man ser att t ex skola, sjukvård, rättsväsende, äldrevård, tågtrafik och snöröjning försämras, då tror jag att man även kan diskutera skatternas storlek utifrån vilka behov som finns för att samhället ska fungera bra. Jag tror inte på den enda vägens politik, det finns hela tiden politiska val man kan göra.
Jag är inte övertygad om att vi socialdemokrater ska ta råd av två så uttalat borgerliga agitatorer som Fredrik O och Lars-Olov.
Om framgångsreceptet skulle vara att Socialdemokraterna blir ett nytt alliansparti då har ju Reinfeldt segrat över hela linjen.
Bättre att utveckla den egna politiken till ett alternativ som man tror på själv.
Sen får väljarna avgöra vilken politik man vill ha. Ett samhälle som ger upp och kapitulerar inför ökade orättvisor och miljöproblem, eller en politik som tar upp kampen för ett bättre samhälle.
Karl-Arne
”Jag är inte övertygad om att vi socialdemokrater ska ta råd av två så uttalat borgerliga agitatorer………..”
Jag är inte heller helt övertygad om den saken. Vad ni däremot inte kan bortse från är att i det senaste riksdagsvalet så röstade bara var femte person som jobbar på (s) och i Stockholm så var det bara drygt var tionde.
Det kommer ni inte runt.
Man kan då som Sigward Casperson sitta och hoppas på att ”egoismen, som de borgerliga skattesänkningarna lett fram till, kommer att överges”,
För Sigward Casperson har då av bekvämlighetsskäl valt att tänka bort valet 2006 som Socialdemokraterna förlorade innan några borgerliga skattesänkningar lett fram till nånting för att kunna driva sin tes om att (s) förlorade valet 2010 pga av egoismen hos väljarna som skattesänkningarna lett fram till. .
Den inställningen det vill säga att det är ”de borgerliga” som vilselett de arbetande massorna verkar vara rätt vanlig inom (s).
När man läser kriskommissionens rapport så får man uppfattningen att den är skriven av människor som tappat kontakten med verkligheten.
På sidan 19 under rubriken ”vår plats i världen” står bland annat:
”Den självständiga och progressiva linjen i internationella frågor har varit ett av
socialdemokratins signum……………..Att Sverige haft en självständig röst i världen har varit mycket värdefullt och har bidragit till en internationell utveckling mot mer fred och frihet”.
Att blåsa upp den egna betydelsen till sådana dimensioner kanske faller i god jord hos partiets mest fanatiska anhängare men knappast hos någon utanför den skaran
Karl-Arne
”Lars-Olov Om man ser att t ex skola, sjukvård, rättsväsende, äldrevård, tågtrafik och snöröjning försämras, då tror jag att man även kan diskutera skatternas storlek utifrån vilka behov som finns för att samhället ska fungera bra”.
Javisst så ska man det. Men före Palme så hade inte Sverige världens högsta skatter och jag känner ingen som behövde svälta då.
Gör du?
Ett relativt omvärlden betydligt lägre skattetryck räckte för såväl snöskottning, skola och rättsväsende mm. Det räckte även till ett av världens största flygvapen med nära 1.000 moderna stridsflygplan i första linjen. Det var knappast gratis.
Några såna ambitioner har vi inte längre. Men nu försöker socialddemokraterna sprida myter om att vi måste återställa skattetrycket så att det åter blir det högsta i världen för annars har vi inte råd med snöskottningen.
Dagens tips är att 2014 så kommer (s) andel av väljarna som jobbar inte att vara 20% utan ännu lägre. Det blir fortsatt ökenvandring om (s) gör kriskommissionens tankar och attityd till partiets politik. Men om ni tittar åt snett åt vänster där ute i öknen så ser ni eran allierade från valrörelsen vännen Lars Ohly. Han bli erat sällskap därute.
Jag tror inte att Mp gör er sällskap därute. För även om jag inte gillar deras politik så måste man erkänna att dom verkar mer framtidsinriktade än dom som skrivit denna rapport
Karl-Arne, på sidan 16 i socialdemokratiska kriskommissionens rapport står det ”Skattepengar som används till att finansiera välfärden ska stanna i välfärdsverksamheten. Därför bör vinstuttagen lagbegränsas.” Frågan är varför det är värre att privata företag som arbetar med vård och skola på skattebetalarnas uppdrag gör vinster än att privata företag som bygger hus eller anlägger vägar för skattebetalarnas räkning går med vinst? Socialdemokraterna har uppenbarligen starka åsikter kring vinstuttagen för privata företag som arbetar med välfärden, men vet man egentligen varför man tycker som man gör? Socialdemokraterna tycks anta den motsatta ståndpunkten som alliansen har för att tydliggöra skillnaderna mellan de politiska alternativen. Det är en utomordentligt korkad strategi då alliansen kan förmå sossarna att tycka vad som helst. Genom att medvetet närma sig den politiska mitten har alliansen tryckt sossarna åt vänster vilket innebär en garanterad valförlust för de som överger medelklassen. När alliansen tar upp mittenväljarna så lämnar sossarna mittenväljarna i ren beröringskräck inför risken att tycka samma som alliansen. Resultatet av detta är att sossarna istället för att stå för en egen politik har letat efter lediga ståndpunkter. Därav löjeväckande förslag som ”Butler i Tunnelbanan”. Det förslaget var ju ledigt. Nu vet man inte vad man vill längre, bara att man vill något annat än alliansen. För att tycka samma går ju inte an.
Det finns tyvärr en mängd förklaringar till att de senaste valen gick som de gick. Jag vill inte gärna kalla människor för egoister rakt av, för jag tror inte på det. Däremot tror jag att många röstade på alliansen för att de faktiskt hoppades att de hade smarta åtgärder mot arbetslösheten, och att man hade nya sätt att minska utslagning och få ned utanförskapet. Om man nu stannar vid skattesänkningar, som ändå främst gynnar de som tjänar allra mest, och om man misslyckas med det mesta annat, då tror jag på en helt annan valutgång 2014.
Jag vill även påminna om att den socialdemokratiska kommisionen i första hand tror på minskad arbetslöshet som en väg till ökade skatteinkomster.
Lars-Olov
Jag håller med dig om att formuleringen på sid 19 är klart överdriven. Det gör att du nu kan ta udden av de insatser Sverige ändå har haft förmånen att i någon mån bidra till.
” Men före Palme så hade inte Sverige världens högsta skatter och jag känner ingen som behövde svälta då.”
Här vill jag säga att välfärdsstaten ska ha högre ambitioner än soppkök. Jag delar inte den unge Reinfeldts (och din?) åsikt att det bara handlar om att slippa svält. När du sjunger Internationalen, helst då avsnittet ”Både stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”, då bortser du ju från att den svenska texten skrevs 1902 av Henrik Menander. Det var den dåvarande staten som avsågs, som i huvudsak var till för att bevara makten och som bara hade polis och fängelse att erbjuda vanligt folk. Istället för att göra revolution utvecklade Socialdemokratin staten till ett verktyg för samhällsförbättringar.
Om regeringen Reinfeldt klarar skola, sjukvård, rättsväsende, äldrevård, tågtrafik och snöröjning utan skattehöjningar, då är jag nöjd. Men jag vill se det först. Upp till bevis. Alliansen har tre år till på sig.
Fredrik O
”… traditionella socialdemokratiska värderingar som skattehöjningar, och förbud mot vinster för företag?”
Okej, du tänkte på vinster som består av skatt, dvs skatteberoende företagande. Detta har ju Socialdemokratin tidigare accepterat, även om ämnet har diskuterats.
Tanken bakom att släppa in privata alternativ är ju att vården/skolan etc ska utvecklas och göras på smartare sätt. Ett syfte med att ta bort vinstintresset kan ju vara att då återstår endast de aktörer som faktiskt styrs av ett intresse för annan pedagogik, kooperativa arbetsformer etc. Då faller de aktörer bort som tar över verksamheter och sen glesar ut personalen för att på så sätt tjäna pengar. Skattemedlen går då till vinster i företaget, utan att avnämarna får det bättre, i värsta fall blir detsämre. Jag ser det som allvarligt om en ny aktör tar över och bara skär ner, eller försämrar arbetsvillkoren för de anställda. Tycker inte du? Jag kan inte garantera att det bästa sättet att stävja detta är att inte tillåta skattefinansierade vinster. Du kanske vet något bättre sätt?
Förslaget om ”Butler i Tunnelbanan”, som främst handlade om ett bättre utnyttjande av tomma SL-lokaler, var inte så lyckat. Han som låg bakom detta hade ju landstingets finanser som sin största profilfråga annars. Det var synd att han inte fick chansen i landstinget denna gång. Kanske han hade kunnat rationalisera och skapa föutsättningar för bättre vård utan att höja skatten. Det var det han främst gick till val på.
Karl-Arne, du skriver ”Jag ser det som allvarligt om en ny aktör tar över och bara skär ner, eller försämrar arbetsvillkoren för de anställda. Tycker inte du?”
Nej, jag ser det inte som allvarligt om en ny aktör skär ner antalet anställda. Däremot känns det ganska irrelevant. Det viktiga är väl att verksamheten bedrivs på ett kvalitetsmässigt bra sätt. Vad är det som tvingar ett företag att ha fler anställda än nödvändigt för att bedriva verksamheten? Det finns ingen naturlag som säger att fler anställda innebär bättre kvalitet. Bara för att det tog 50 karlar en hel dag att gräva ett dike för hundra år sedan och det tar en grävmaskinist en halv dag att gräva samma dike idag betyder det inte att dagens dike är sämre grävt. Det är väl snarare tvärtom. Socialdemokraterna lider av en villfarelse att privata vinstintressen med automatik innebär sämre kvalitet. Innan avmonopoliseringen av apoteket kunde man få vänta i timtal på medicinen från ett recept, det fanns brevlådor där man skulle lägga recepten för att hämta medicinen senare, helst nästa dag. Frågan man kan ställa sig är om det ska vara tillåtet att ge medborgarna så dålig service? Får man vara hur långsam som helst i sin betjäning? Hur långa vårdköer ska folk behöva stå ut med? Avreglerar man monopolen så löser sig problemet av sig självt. Det gällde för apoteket och det gäller även för den offentligt finansierade vården.
Jag skulle säga att vi socialdemokrater har en mycket realistisk syn på ekonomiska drivkrafter och rationaliseringar. Genom utbyggda trygghetssystem har man t ex underlättat omstruktureringar och rationaliseringar vilket har varit betydelsefullt för Sverige.
” Nej, jag ser det inte som allvarligt om en ny aktör skär ner antalet anställda.”
Undrar vad du skulle tycka om du själv var patient på t ex de demensboenden i Stockholm där pryoelever har påtalat stora brister. Frågan är vem som garanterar att kvalitén upprätthålls i ett sådant system.
Socialdemokrater har förmåga att se olika sidor av myntet, till skillnad från mer blåögda personer. Eftersom vi vet att drivkraften efter vinst är stark, så är vi realistiska när vi konstaterar att detta medför risker för att t ex anställda blir utnyttjade om man inte skapar sunda spelregler och förmår upprätthålla dessa. Vård och skola är inte marknader i vanlig mening, eftersom t ex dementa och skolelever inte kan delta i marknaden med full information. Ska vinstintressena in här så måste det vara förenat med noggrann kvalitetskontroll.
Apoteket. Jag tror inte att långa köer är det bestående minnet av det gamla apoteket. Varumärket Apoteket var ett av de starkaste, det fanns kunnig personal och man kunde enkelt få veta på vilket apotek läkemedlen fanns inne, vilket inte går nu.
Nu måste de fria entreprenörerna få 10 kronor i bidrag för att kunna sälja receptbelagda läkemedel. Sen vet vi inte hur det kommer att gå med apotek i landsbygd. Ökad tillgång av huvudvärkstabletter kan leda till överkonsumtion. Det blir klirr i kassan, men kan leda till tråkiga konsekvenser för enskilda individer.
Detta är några för- och nackdelar med olika system som man måste vara beredd att diskutera.
Det jag saknar likväl i rapporten som i debatten här är bristen på uppmärksamhet kring vår tids viktigaste frågor. Klimathotet och vårt ekonomiska system. De båda frågorna är yttringar av samma stora hot mot vår överlevnad. Mänskligheten måste omvärdera och ändra förhållningssätt. Fortsatt tillväxt klarar inte vår planet av. Marknadsekonomi är en del av lösningen och är intimt förknippat med frihet. Men, och detta är av största vikt, inte den marknadsekonomi vi har idag. Vi måste reglera den ohämmade kapitalismen som nu tillåts allt och är bortom all demokratisk kontroll. Den kommer att ta död på sig själv och dra hela mänskligheten med sig i fallet. Systemet liknar mest av allt en maffia. Vi får inte vara så naiva att vi tror att allt som kallar sig marknadekonomi i sig är bra. Krafterna ska tjäna människor inte vara människors herrar. Bank- och finanssystemet är en stor bluff.med fraktionella reserver som bas. Ett system som för att överleva kräver ständigt nya lån och ständig tillväxt. Vi förväxlar pengar med verkliga värden. Spekulationer, en parasiterande och meningslös verksamhet, upptar alldeles för många begåvade människors tid idag. Detta måste debatteras! Politiker och journalister måste lära sig ABC på dessa områden och upplysa andra. Vi måste våga se klimathotet som det är. Det är till exempel bara en tidsfråga innan flera av våra största städer börjar hamna under havsytenivå. Det går inte att bara flytta en våning upp i New York eller London och fortsätta med sina spekulationsaffärer. Så här bister är verkligheten, och vi måste våga se. Det är snart slut om vi bara fortsätter på den inslagna vägen.
Den socialdemokratiska eran har ersatts av en ”oligarki av rika” (Gray). Det är denna grupp affärsmän som med sina lättrörliga pengar, globala nätverk och blixtsnabba transaktioner anger ramarna för politken. De behåller sin legitimitet så länge två tredjedelar av medborgarna anser sig gynnade. Talar man om tillväxt, sysselsättning och jämlikhet är det på de villkor dessa aktörer dikterar. Ska den socialdemokratiska politiken rekonstrueras inom den ramen kommer den inte att ha den avlägsnaste likhet med den socialdemokrati vi känner. Att allas välfärd på lång sikt gynnas av jämlikhet och rättfärdig fördelning kan nog de flesta vara övertygade om. Men om allt går åt skogen på kort sikt står socialdemokraterna inför en intressant pedagogisk utmaning, för att uttryka det milt. Och där finns hela dilemmat: vilket pris är vi beredda att betala för ett mer jämlikt och rättfärdigt samhälle? Får det kosta något alls över huvud taget, och i så fall för vem? Eller måste vi invänta det oundvikliga slutliga sammanbrottet för hela det moderna finansväsendet innan det blir möjligt att återuppta marschen mot ett humant, tryggt och jämlikt samhällsliv?
Dina frågor är både relevanta och intressanta, Valdemar. Vi måste ta itu med dem, och inte tolka dem som endast retoriska.
”Omstart för socialdemokratin” blev namnet på rapporten från Socialdemokraternas kriskommission. Titeln ger ett smashläge, omöjligt att motstå: Kan ett brokigt och bitvis nostalgiskt dokument på 118 sidor erbjuda en omstart för en ledarlös, röd maskin som helt har tappat farten?”
Jag undrar, tycker ni att jag ska läsa dokumentet, det omfattar trots allt 118 sidor? För att förändra krävs en problemanalys som är förankrad i undersökningar och i partiets samhällskontakter via sin organisation. Erbjuder dokumentet en sådan problemanalys med möjlighet att se hur den gjorts?
Eller är det en hyllvärmare?
Troligastt en hyllvärmare. Men läs ändå rapporten, för i all sin brist på politisk betydelse säger den ändå något om läget i och för partiet. Det är verkligen inte ljust. Rapporten kunde vara skriven av en konsultfirma som fått i uppdrag av partiet att göra den. Det är funktionärer som talar ned till gräsrötterna, inte gräsrötter med självupplevda behov av förbättringar. Det bästa är den politiska analysen av vad som hände under den senaste tioårsperioden.
Mitt tråkiga svar är: Skumläs. Precis som jag antyder: De fyra huvuddelarna är ganska olika, vissa avsnitt är välskrivna och väldigt läsvärda, andra kan skummas snabbt.
Riktigt bra läsning om S och politik på senare tid: Henrik Berggrens bok om Palme, Tony Judts ”Ill fares the land” och Will Huttons ”Them and us”. Tycker jag!
Vad de borgerliga debattörerna här (och en del ”realistiska” socialdemokrater också) inte vill inse eller acceptera, är att den socialdemokratiska idén är en idé om en genomgripande samhällsomdaning. Inte i ett slag, inte med flaggviftande och skottlossning, men icke desto mindre en genomgripande förändring. När jag blev medlem i partiet formulerades det så här: ”…vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor”.
Detta är förstås inte de borgerligas vision, men det må ju vara deras problem.
Den tro som uttryckts i några inlägg ovan, att allt är som det är för att det är som det är och alltid kommer att så förbli, visar på klena kunskaper i historia. Slavekonomin var dominerande tiotusen år, feodalismen tusen. Kapitalismen har fortfarande livskraft efter tvåhundra år, men dess tusenårsdag kommer nog aldrig att firas.
Den digitala tekniken innebär helt nya villkor för produktion och distribution. Hela ipred-frågan visar hur svårt det är att tvinga in denna distribution i en marknad med försäljning för privat vinst. Vad som blir följden kan vi bara ana, men free-ware och share-ware kanske ger oss en försmak. Att den privata företagsamheten och deras politiska företrädare kämpar emot utvecklingen är inte konstigare än att adeln motarbetade den franska revolutionen. Men socialdemokratin har här ett spännande område där man kan gå i bräschen för de politiska åtgärder som gynnar mänsklighetens forsatta framåtskridande.
De högst reella hoten mot de globala ekologiska systemen och därigenom vår överlevnad, antyder att vi inte ska nöja oss med att sitta ned och vänta och se vad som annars händer.
Kjell Arvedson
Du skriver: ”Den tro som uttryckts i några inlägg ovan, att allt är som det är för att det är som det är och alltid kommer att så förbli, visar på klena kunskaper i historia. Slavekonomin var dominerande tiotusen år, feodalismen tusen. Kapitalismen har fortfarande livskraft efter tvåhundra år, men dess tusenårsdag kommer nog aldrig att firas”
Du har helt rätt på några punkter här.
Kapitalismen har, precis som du säger, fortfarande livskraft. Om den har det om tusen år vet varken du eller jag. Men om vi tittar låt oss säga 2-3 mandatperioder framåt så är det faktum att kapitalismen fortfarande har livskraft en viktig för att inte säga en central faktor som kriskommissionen inte verkar ha greppat. I ledaren skriver man om kapitlet ”Omvärlds- och idéanalys” som levererar en svidande kritik av globaliseringen med ett ordval som SVT:s Aktuellt med all rätt kallar marxistisk retorik.
Det leder oss till nästa fråga som handlar om Marxismen. Har marxismen fortfarande livskraft kvar?
Nej det har den inte.
Det för oss vidare till nästa ämne som är ännu mer relevant när vi ska tolka kriskommissionens rapport och det handlar om socialdemokratin i sig. Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism vars mål är att införa ett socialistiskt produktionssystem med hjälp av demokratiska reformer. Då måste vi, precis som du gör vad gäller kapitalismen, ställa oss frågan om socialismen fortfarande har livskraft kvar?
Svaret på den frågan lyder kort och gott ”nej det har den inte”
Varför finns då socialdemokraterna? Jo därför att man har en organisation en finansiering av denna och anställda i parti och närstående organisationer som ser till att det flyter på.
Jämför gärna med den katolska kyrkan. Mycket av det som dom undervisat allmänheten i genom årens lopp har vetenskapen motbevisat. Men trots att deras lära i många hänseenden är föråldrad så lever den allmänneliga Romersk-katolska kyrkan vidare i högönsklig välmåga med cirka 1,1 miljarder medlemmar worldwide. Och det beror på att dom har en organisation, finansiering och människor som jobbar för organisationen precis som (s).
Du har också rätt när du skriver att en del av kommentatorerna här visar prov på klena kunskaper i historia. Det gäller för övrigt inte bara kommentatorerna här utan även dom som sitter i kriskommissionen.
Sen har du fel på en punkt och det är när du skriver att ”slavekonomin var dominerande tiotusen år”
Det stämmer inte. Det finns inget som tyder på att jägar- och samlarkulturerna höll sig med slavar. Det mesta tyder på att dom jagade och samlade själva och att dom levde i rätt små grupper. Slaveriet i Sverige upphörde på 1200-talet. När det började vet vi inte men det är ytterst osannolikt att det funnits så länge som 10.000 år.
Men det är kanske inte så relevant för förståelsen av kriskommissionens rapport. Vad vi har att göra med här är en organisation vars grundläggande ideologi är föråldrad och som tillsatt en kriskommission. I stället för Omstart för socialdemokratin bör vi då tala om avveckling av socialdemokratin.
Även om det oroar många som idag lever av socialdemokratin så blir det den bästa lösningen på lång sikt.
Det har kommit ett nytt arbetarparti som har tagit över stafettpinnen och vänt blad i historien. Men som det står på monumentet utanför Stalingrad, ”ingenting är glömt” så därför tackar vi nu socialdemokraterna för mycket av det man gjorde under det förra seklet för nu går vi vidare utan er.
Var tid har sina profeter så därför går vi nu vidare tillsammans med dom som påstår sig ha hittat något intressant på andra sidan kullen. Men det är inte dom som sitter i kriskommissionen eller i partistyrelsen som fortfarande gräver i dom kullar som vi lämnat bakom oss
En sak är lätt att konstatera: pseudonymen ”Lars-Olov” och jag delar varken samhällsanalys, framtidsprognos eller värderingar. Därför vill ”Lars-Olov” se socialdemokratin som idé och organiserad politisk kraft försvinna, medan jag vill se den utvecklas och stärkas. Inget konstigt med det, och det är ju skönt att vi lever i en demokrati där vi båda får uttrycka vår ståndpunkt.
Endast en fråga återstår att besvara, och jag har ställt den förr: varför finner ”Lars-Olov” det meningsfullt att ägna flera timmar om dagen åt att försöka förklara för oss socialdemokrater varför vi bör begå rituell harakiri, efter att offentligt ha deklarerat vårt totala misslyckande med allt och erkänt vårt nederlag?
Lars-Olov är ingen pseudonym så det blev fel redan där.
Även om regeringen är bra så behövs en opposition men den måste förstå sig på den tid vi lever i och efter att ha läst kriskommissionens rapport så är det uppenbart att (s) fortfarande inte gör det precis som Juan Fonseca påpekade efter valet
Partier diskuterar gärna organisation. Påståendet är svepande formulerat. Jag skall försöka vara konkret. Som partimedlem sedan 1960 menar jag att den löpande verksamheten på basplanet har alltför många likheter med verksamheten då. Trots flera paradigmskiften, den infoteknologiska revolutionen under de senaste 10-15 åren och framväxten av ett nytt politiskt landskap i Europa. och inträdet i EU. När nationalstatens medborgare blivit EU-medborgare – i och för sig oundvikligt- har den representativa demokratin uttunnats till bristningsgränsen. Eliternas nätverk i Bryssel, Strasbourg och andra metropoler är toppen på nya hierarkier. Samtidigt eroderar makroprocesser som globalisering/europeisering lokalsamhällets identitet. Lokalsamhällets/folkrörelsernas offfentligheter låg redan tidigare i skuggan av televisionens åskådardemokrati. Gamla lokala offentligheter har tillspetsat uttryckt ersatts av tankesmedjor och ambulerande seminarier. Detta i et land som aldrig tidigare haft så många välutbildade, språkkunniga och beresta människor. Det gamla kan inte återskapas men väl kan det nya problematiseras och kritiseras. Flödet på nätet imponerar och över hela landet agerar partimedlemmar där. Men flödet på nätet kopplar alltför sällan till lokala agendor, medelåldern på kommunpolitikerna är och det finns en klyftan mellan smarta nätdebattörer och mera orttsbundna medborgare, som tar ansvar för det långsiktiga lokala samhälllsbygget. 60 % och mera av de kommunala frågorna är EU-relaterade och behovet av en gränsöverskridande EU-offentlighet på gräsrotsnivå och mellan basorganisationer är uppenbart. I synnerhet som en giftig nationalism har kommit tillbaka i flera länder. PES
activists var ett steg i rätt riktning men projektet har ett vertikalt stuk. Om socialdemokrater/socialister skall göra ett bra EU-val 2014 måste 40-50000 grundorganisationer i OES;ss meddlemspartier ha en europeisk dimesion i löpande partiarbete och skapa nätkontakter över gränserna.
Så nog finns det anledningatt diskutera organisation. Organisation är för övrigt ideologi i mera kristalliserad form och bekräftelser på maktordningar
Inträdet i EU utlöste ständiga konstitutionella debatter. Organisation är också ”konstitution”. Gunnar Kristenson
Rapportens avsnitt om konsumtionssamhället är svagt och magert. Sanningen är ju att den allt starkare koncentration av ekonomisk makt till ett litet antal företag, har skapat starka oligopol snarare än fri konkurrens. I avsnittet ”Människan som kund” påstås att kunden fått en starkare ställning i ekonomin. I stället för att företagen bjuder ut en färdig vara, sägs det nu vara kundens önskemål som ”drar” produktionen. ”Via reklam påverkas visserligen kundens val men den hårdnande konkurrensen stärker också köparens makt i produktionen, och människor upplever att valfriheten ökar.” Inom en rad områden och då inte minst de privatiserade välfärdstjänsterna och kollektiva nyttigheter är detta inte sant. Elmarknaden är naturligtvis det tydligaste exemplet. ICAs sensationella vinstmarignaler tyder inte heller på en effektiv konkurrens.
Det handlar inte om återgång till offentlig produktion, men det handlar om en kritisk och kunnig granskning av marknadens många misslyckanden och oligopolisternas svek mot den verkliga konsumentstyrda valfriheten. Där finns utrymme för politik som möter människors vardag.