I morse kunde man på en gata i Visby se statsåklagare Nils-Erik Schultz på Riksenheten för korruption flanera mellan de olika Almedalsaktiviteterna.
Håller han på att syna alla de politiker som blivit rika på att över en eftermiddag bli PR-konsulter? Eller spanar Schultz efter marknadsaktörer som plötsligt sitter i regeringen eller kommunen och nu påstår sig företräda allmänintresset? Kanske jagar han de storföretagare som får tillgång till den moderata partiledningens innersta rum mot att betala partibidrag i valrörelsen?
Lugn, bara lugn. Alla middagsätare i Almedalen kan andas ut. Åklagare Schultz var bara deltagare i ett seminarium i Visby om korruption, en högaktuell fråga efter byggskandalen i Göteborg och arenabygget i Solna.
Hur vanligt är korruption i Sverige? Man kan ana att det finns en svensk naivitet, sa den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson på seminariet. Det handlar inte om tjocka vita kuvert med sedlar som i Grekland, utan om tjänster och gentjänster. Typfallet som åklagare Schultz hanterar går ut på att den som ska handla upp varor eller tjänster för en kommun kommer för nära den man ska köpa av. Kanske hamnar sommarhuset på fakturan som vi som skattebetalare sedan får står för.
Även om deltagarna på seminariet var försiktiga finns det skäl att tro att det inte bara handlar om Göteborg och Solna och inte enbart saltade byggräkningar. Storleken på den offentliga upphandlingen av skolor, sjukvård och äldrevård har formligen exploderat de senaste tio åren. Idag uppgår den till mellan 500 och 600 miljarder. Allmänhetens insyn har också minskat genom kommunernas bolagisering. Antalet situationer som ger möjlighet till korruption har ökat.
I går presenterade Svenskt Näringsliv en pamflett för att försvara vinsten i offentligfinansierad verksamhet. I skriften menar en ekonom apropå korruptionsriskerna att det ”råder stor samsyn om vad som inte bör vara tillåtet”. Det är precis det som det inte gör. Det visar Göteborg och Solna. Av de som slåss för mer kommersialism med offentliga medel har man rätt att kräva bättre argument.
Den stora offentliga upphandlingsutredningen måste syna korruptionsfrågorna med förtur. De som skvallrar om missförhållanden måste ges verkliga garantier att inte få sparken. Långvariga karensregler borde finnas för dem som flyttar mellan politik och marknad. Och Sverige kan inte längre vara det enda landet i västvärlden, vid sidan av San Marino, Malta och Schweiz som saknar offentlighet kring större partibidrag.
Tyvärr har korruptionen också kommit för att stanna hos kommuner och landsting. Tidigare verkade det vara mutor inom andra områden såsom försäljning av militärmateriel som var det vanligaste,
Inom kommunal verksamhet, där jag varit verksam 30 år, har jag själv sett ökningen av mutor, och det är lika illa vilket politiskt block som sitter vid makten.
Själv blev jag vittne till en mycket smutsig muta i slutet av 1980-talet, och frågan gick också till åklagare, men denne lade ner utredningen! Hade det skett idag, skulle förmodligen Schultz sett till att vi fått nya gäster på kåken.
Jag har sett hur politiker varje jul få julklappar från olika byggföretag; julklappar de förväntat sig att få, och det rörde sig inte om någon sk-ten whiskyflaska, och jag har sett mutor verkställas i form av ett flottare boende, men hur det skall stoppas i framtiden vet jag lika lite om som alla andra.
Problemet är idag, att upphandlingarna rör sig om så otroligt mycket pengar. Därför är det förmodligen mycket lätt att dölja mutor inom rimliga nivåer, men försök görs även på lägre beloppsnivåer.
Själv utsattes jag för försök, men nappade aldrig. Det rörde sig, helt enkelt, om allt för små belopp far att karriären skulle falla för en skitfråga. Hur jag ställt mig vid högre belopp, är dock fortfarande en helt öppen fråga.
Tack Björn! Det här behöver verkligen debatteras mer. Upphandlingar ökar självklart risken för korruption. Det du slutar artikeln med kan mycket väl innehålla den största korruptionsskandalen av alla. Det är en avskyvärd skandal att partibidrag inte måste offentliggörtas. Det går inte att komma ifrån misstankarna att Moderaterna i själva verket genomför näringslivets agenda, och för folket bakom ljuset genom att benämna sig arbetarparti. Deras handlande perkar entydigt på vilken sida de står.
Nu var ju detta 70-talet och vi byggde N:a Botkyrka som man då angav var n:a Europas största byggprojekt. Jag var ledamot i byggnadskommitten och ordf. i fritidsnämden. Vi hade byggmöte varje vecka och inte såg vi något som kunde kallas bestickning. Det var oss främande då och jag tror inte det förekommer nu heller.
En gång för ett par generationer sedan hade ordet förtroendeman en reell innebörd. Medborgare i underordnad ställning var övertygade om att bankmannen arbetade för låntagarens bästa och att prästmannen följde de Guds bud han så kraftfullt predikade.
Bakslagen fanns men man litade på överheten.
Men mycket vatten har sedan dess flutit förbi Helgeandsholmen, framtiden sopar bort gårdagen och dess värderingar.
En gång var också människovärdet ringa i Sverige, visst hade vi trälar för årtusenden sedan? Livegna, mja, men nog tyckte jag mig uppfatta ordet furste härom dagen?
”Vad är det som händer?” är ett för 2011 tidstypiskt medialt uttryck.
Media talar om att moderaterna går mot mitten och några säger vänsterut och själva säger de ”nya” och ”arbetarpartiet” om sig själva.
Förvanskning av språket måste väl vara mutans första verktyg?
Alltså, hur kan man bli arbetarparti genom att skära i tillsynen av arbetsmiljön, eller som en av de första uppgifterna inskränka i kollektivavtal, a-kassor och motarbeta fackföreningarna. Borg vill sänka låga ingångslöner
Att angripa fackföreningarna var väl de högerut belägna fascisterna och nazisterna som gjorde?
Därför förstår jag ej medias tankeverksamhet.
Skall de som innehar makten dela medborgarnas villkor? Lagar är som spindelnät, sa en gång en miljardär, de svaga fastnar och den starke sliter sig loss. Det gäller ju ekonomiska villkor, en krona på bensinpriset drabbar inte 96 höginkomstområden i Stockholms län.
I Almedalen tror de ej på jämlikhet i löner mellan lärare och riksdagsledamöter, enligt Fridolin. Hur bör riksdagens arbetsvillkor anpassaa till LO:s? Gemensamma förhandlingar?
En gång var feodalstaten som skiljde på överklassen som styrde och underklassen som kunde vara livegna. Klyftorna var stora.
Demokrati förutsätter frihet från svält.
1868 sprang barnen i en svensk stad runt och tiggde i husen, läser jag i protokollen.
Åtgärden blev att förbjuda dem och att tillsynen skulle skärpas av skolans personal.
Att ge var det inte frågan om.
Kommunala upphandlingar borde kunna göras till ett verksamt instrument för att öka effektiviteten och därmed väståndet i samhället.
De oegentligheter som kan uppstå på vägen är då ”signaler” på felaktigheter som därmed kan rättas till. Det är bra att man hittar ”rötäggen” på båda sidor och därmed kan rensa ut dessa. Rättrådighet kan därmed vinna ny styrka och leda Sverige mot nya framgångar.