Bland journalister har Julian Assange varit sommarens hetaste namn. Själva fenomenet Wikileaks har blivit större än det faktiska innehållet i deras avslöjanden om kriget i Afghanistan. Assange beskriver sig som ”informationsaktivist” och Wikileaks som exponent för ”en rörelse”.
Inget de gör är konstigt. Eller ens nytt. Hemliga dokument har publicerats och spridits så länge hemliga dokument funnits. Dramatiken runt ”The Pentagon papers” om Vietnamkriget som New York Times och andra publicerade år 1971 är politisk historia. Ändå har Wikileaks skapat oro i medieindustrin: är verksamheten ett hot mot journalistiken eller helt enkelt den ”nya journalistiken”? Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beskriver Assange som ”den mest spännande hjärnan i världen”, åtminstone för yttrandefriheten.
Hypen och rädslan avslöjar nyhetsjournalistikens egen kris. I synnerhet dagstidningarnas. I USA härjar ren tidningsdöd och i Sverige förtunnas det journalistiska hantverket till att omformulera det vi redan vet. Ekonomisk strypsnara leder till yrkesexistentiella identitetsfrågor: vad är journalistik och varför håller vi på?
Det är inte bara digitala entreprenörer som erbjuder alternativ. I Dagens nyheter (15/8) påpekade Stefan Jonsson att både reportageboken och romanen åter blivit arena för journalister. Dagstidningen är inte längre yrkets självklara magnet. En gammal mittpunkt har förlorat sin status.
För fjorton år sedan beskrev journalisten James Fallows mediefabrikerna som hot mot demokratin i boken ”Breaking the News”. Han beskrev hur politisk journalistik tagit över sportreportrarnas repertoar, hur okunskap och elitism utvecklat cynism och rent politikerförakt på nyhetsplats.
Boken utlöste en rörelse för ”journalistik i allmänhetens tjänst”. Men i skuggan av sjunkande intäkter verkar den optimistiska självkritiken ersatts av resignerad tystnad. I stället för strid väljer man gå till andra bord än redaktionernas. Inte nödvändigtvis för att det var bättre förr, men för att dagstidningen känns begränsande. Är det konstigt att Julian Assange tas emot som frihetssymbol på journalistskolor? Diskussionerna han utlöser är om journalistikens framtid och överlevnad.
Wikileaks bevisar både kraften och bristerna i det populära slagordet ”Information wants to be free”. Dokument berättar inte ”Sanningen” och är inte journalistik, bara råmaterial. Assange verkar förhäxad av fakta, nakna fakta och bara fakta. Det är en begränsad syn på publicistisk verksamhet, förbluffande lik den som utvecklats i de stora tidningsfabrikerna. Journalistik är inte informationspaketering och ren information är inte kunskap.
Jag tror att Wikileaks är ett exempel av många på att Mainstreammedias, MSM:s, trovärdighet nått en så låg nivå att en växande grupp människor inte längre litar på ”sin” dagstidning och nyhetsförmedling. SR och SVT har fortfarande större trovärdighet än de tryckta mediernas men även deras minskar.
Jag har skrivit en bok om MSM och dess roll i alla samhällen och kommer att presentera den på Bokmässan i Gbg i september.
I den visar jag hur MSM:s koppling till makten, den politiska och ekonomiska, istället för att granska den, leder till att allmänheten inte upplever att MSM vill berätta ”allt” om t ex, avregleringarnas effekter, annonseringens påverkan av innehållet i de medier som lever på annonser, varför myndigheterna (och MSM) inte vill ta reda på om Estonia var utsatt för explosioner eller hur tornen i WTC kunde falla ihop med samma hastighet som en sten i fritt fall, mm.
Att MSM inte ställer de självklara frågor många läsare/tittare ställer blir svårt att förstå.
MSM:s ryggradsreflex att kalla alla kritiker av MSM för ”konspirationsteoretiker” och ”privatspanare” fungerar inte i längden.
MSM:s brist på självkritik och svårigheten för en person som felaktigt blivit ”uthängd” av MSM att få rätt mot en tidning gör heller inte saken bättre.
Många faktorer orsakade Sovjetunionens fall. Jag tror att en av de viktigaste var att medborgarna inte längre litade på Pravda och Izvetia och de andra propagandaorganen.
När tillräckligt många medborgare i Sverige/Västvärlden inte litar på ”våra”(?) medier kommer inte bara MSM utan även myndigheterna att få verkliga problem.
Det kanske inte ligger så långt fram i tiden?
Hoppas att boken kommer ut i bokhandeln ,kommer med stor förtjusning läsa hur dessa småpåvar blir avslöjade .TACKAR PÅ FÖRHAND.
Bra artikel och fin kommentar. Jag vill gärna läsa din bok Jan-Olov
Det har varit intressant att följa dagstidningarnas – i mitt fall Svd och DN – kommentarer efter Wikileaks publiceringar av dokumenten. Kommentarerna har i första hand tagit upp om det är rätt eller fel att Wikileaks har publicerat dokumenten, endast i begränsad omfattning vad dokumenten innehåller. I ett fall – jag tror det var i ett ledarstick i Svd – menade man att det är inget nytt som kommer fram, ”alla vet ju att krig leder till att civila drabbas”. Maken till cynism får man leta efter. Kommentarerna visar att dagstidningarna mer eller mindre har abdikerat från sin roll att tillhandahålla analyser och att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Vi som vet hur man kan få information via andra källor klarar oss nog, men vad händer i ett samhälle som saknar trovärdiga media? Vi behöver ju bara titta på USA.
Utan nakna råfakta kan man inte tillskansa sig kunskap. Därför bra att Assange är förhäxad av att göra fakta tillgängliga åt de som vill sätta sig in i dem. Exempelvis kan vi med hjälp av dessa fakta konstatera att konflikten kraftigt eskalerat med ett ständigt ökat antal vägbomber.
Innan dess trodde vi detta, nu när rådatat finns tillgängligt vet vi detta.
Ja lite märkligt det där med Wikileaks. I medierapporteringen framstår det som att publiceringen av dokumenten är den egentliga nyheten. Den information som de innnehåller och den verklighet de beskriver ägnas inte lika mycket uppmärksamhet.
Underskatta inte kompetensbristens roll här. När svenska media inte tar upp vad som står i Afghanistandokumenten handlar det nog i mycket om att man på redaktionerna inte kan tillräckligt om regionen för att ha en aning om vad texterna betyder.
Det sista stycket låter väldigt förvirrat, så låt mig förtydliga:
Syftet med Wikileaks är inte att ersätta journalismen, utan att tillhandahålla råmaterial för journalister.
Om några journalister sedan är så urbota dumma att de betraktar Wikileaks som en konkurrent i stället för en underleverantör får väl det tala för dem.
Det är ju självklart att de dokument som Wikileaks publicerar ska granskas, stötas, blötas och vinklas innan materialet presenteras i form av en nyhetsartikel.
Eller är det här ett uttryck för att dagens journalister har kastat allt vad källkontroll heter överbord?