Att en brittisk mångmiljonär luftar sig på en sommarregatta brukar inte bli en världsnyhet. Men när BP:s koncernchef Tony Hayward lämnade oljekletet i Karibien för renare vatten spreds indignationen. Om överklassens Mr Bean behövde frisk luft fanns olja att rensa längs Biloxis badstränder.
Man har undrat om BP ens har någon pr-avdelning. Men Haywards seglats är kanske tecken på något mer allvarligt. Nämligen att 2000-talets plutokrati anser sig stå över de villkor och den samhällsmoral som gäller alla andra, att de betraktar sig själva som de oberörbara.
De senaste dagarna ryktas att Haywards dagar på BP:s kommandobrygga är räknade. Men även utan arbete förblir han en av de oberörbara. Han behöver aldrig mer ens tänka på lönearbete – om han inte vill – men kan segla och placera pengar på börsen i eget tempo. Han kommer förmodligen åldras lika förmögen som en brittisk adelsman på 1880-talet.
1968 tjänade GM:s vd 66 gånger mer än företagets arbetare. 2005 drog Wal-Marts vd in 900 gånger mer än de anställda. Situationen närmar sig det sena 1800-talets när amerikanska populister, den tidens radikaler, myntade begreppet plutokrati om den hejdlöst nyrika överklassen. Tony Hayward och Carl-Henric Svanberg tillhör vår tids solariemättade plutokrati. Indignationen över deras livsstil är en naturlig konsekvens av ojämlikheten.
Stor ojämlikhet skadar samhällen. Extrem ojämlikhet förintar dem. Den framkallar sin egen moral. Förhållanden som 1985 ansågs i konflikt med samhällsintresset är nu naturliggjorda.
Många stockholmare har i dag någon, nära eller ytlig, bekant som ”dragit sig tillbaka” och lever på placerade pengar. Den lyckosamma fritidsklassen har återuppstått. Vi har fascinerats av deras livsstilar i gamla Hollywoodfilmer, som klassiska ”En skön historia”. Nu är de tillbaka mitt ibland oss. Deras utanförskap betraktas inte av någon som ett samhällsproblem.
Men den nya moralens mest ödesdigra politiska konsekvens marknadsförs som arbetslinjen. Den har obekymrat anammats av alla stora partier, från höger till vänster, i USA och Europa. Kärnan i arbetslinjen är att vanliga medborgare behöver bestraffas för att tvingas arbeta: sänkt a-kassa, indragen sjukförsäkring, etcetera. Men för plutokraterna gäller under arbetslinjens epok motsatt regel: de behöver mer och mer pengar för att förmås arbeta. Utan ständigt högre ersättningar väljer de ju regattan. Vem vill arbeta när man kan få segla i frihet?
Arbetslinjen är ett regelsystem för att disciplinera den stora majoriteten. Ett helt annat för att frigöra den oberörbara minoriteten. Är det konstigt att vi blir förbannade när Tony Hayward sätter sig i segelbåten?
”Är det konstigt att vi blir förbannade när Tony Hayward sätter sig i segelbåten?”
Nä det är inte alls konstigt, inte för att det troligen varken gör till eller från för arbetet med att få stopp på läckan från underjorden om Tony är där eller inte utan som symbol för den förändring som skett de senaste 30 åren. En förändring som i Europa inte sällan administrerats av Socialdemokratiska partier och det under TINA parollen, den ekonomiska ”nödvändigheten” som det brukat heta här.
Det var socialdemokrater och Gröna i skön förening som startade de sk Hartz ”reformerna” skapade ett tyskt låglöneproletariat medan de få i det övre skiktet gödslades med skattesänkningar. En plitik som nu förpassat de Tyska reallönerna tillbaks till 1985 års nivå.
Bara för att sossarna har ställt till det rätt rejält under Göran Persson och Tony Blair med flera, finns det ingen ursäkt för den elit som skor sig på det arbetande folkets slit. Samma indignation gäller oavsett under vilka paroller det försigår; ”New Labour” eller ”De nya moderaterna”. Kapitalismen och ”plutokraterna” är sig lika under alla regimer…Den som är utan skuld får kasta första stenen sade Jesus. Tanken ”solidaritet” existerar dock fortfarande, solidaritet med de fattiga och förtryckta, istället för med aktiespekulanter, småföretagare, kapitalister… Solidaritet var ordet.
Tack Per Wirtén för en viktig ledare! Och tack Dagens Arena för alla tänkvärda artiklar under gångna våren. Att läsa dem är som att andas frisk luft. Ni utgör en viktig motkraft i ett annars ensidigt och enkelriktat medieflöde. Ni berikar och belyser aktuella ämnen, alltid med klokhet och beslutsam integritet. Stort tack för det! Tack för att ni finns!!
Ber att få önska hela redaktionen en välförtjänt glad och fin midsommar.
”Dessa överflödiga! De förtjänar rikedomar, och blir bara fattigare därav. Makt vill de, och maktens kofot förmögenhet. Dessa oförmögna! Dessa klätterapor! Över varandra, om varandra och på varandra klättrar de. Och drar varandra till sist ner i dyn. Upp till tronen vill de alla; det är deras vansinne. Som om lyckan sitter på tronen! Ofta sitter dy på tronen, och ofta står också tronen på dyn. Vansinniga är de, klättrande och överheta apor. Och illa luktar deras avgud, det kallaste av odjur: illa luktar de allesamman. Mina bröder, kvävs ni inte bland dunsterna av deras mular och begär? Slå upp fönstren och våga ett språng ut i det fria! Gå ur vägen för den dåliga lukten! Gå förbi de överflödigas avguderi! Gå ur vägen för den dåliga lukten! Gå förbi röken av dessa människooffer. Fri står ännu jorden för stora själar. Tomma står ännu många säten för ensamma och tvåsamma, som doften av stilla hav stiger omkring. Fritt står ännu för stora själar ett fritt liv.”
Friedrich Nietzsche
Vill bara stämma in i Maltes kommentar, vi lever i ett journalistiskt haveri så tack Dagens Arena
Socialdemokraterna tjänar en stor del av sina pengar på a-lotteriet, och andra spel. Är det mer förkastligt att jobba sig till pengarna än att vinna dom? Konstigt nog görs det en skillnad på dessa båda saker, exemplifierat av Per Wirténs text ovan.
Det intressanta är varför någon som jobbat sig upp till en bra lön, skall pekas ut som ett dåligt föredöme. Det kan vara för att missunnsamheten är en del av socialdemokratins undermedvetna drivkrafter. De angriper gärna etiketten ”rika” även om denna grupp rymmer både företagare som hjälpt en hel byggd till välstånd såväl som börshandlare. Angreppet blir nog undermedvetet mer motiverat av att i Sverige idag är det möjligt att bli rik. Det är lättare än i nästan alla andra länder att med arbete och företagsamhet bli rik. De som inte blivit rika känner sig skuldmedvetna, att andra lyckas blir ett angrepp på dom. Varför är inte jag lika bra? Svaret blir att de ”rika” är onda som vill alla illa; förklaringen gör att jag själv slipper ta ansvar för mitt resultat.
Det är få personer som på grund av sin bakgrund är uteslutna från att gå hur långt som helst i Sverige. Och i Sverige är detta lättare än i nästan alla andra länder. Givetvis är det lättare att komma långt i en organisation om du har föräldrar som arbetar där (se tex SAP
), men det är så möjligt för nästan alla att komma långt i Sverige att detta inte är ett problem.
Eller rättare sagt. Det är ett problem på Dagens Arenas ledarsida i valtider. När du gör en profil över vilka människor som anställer andra och skapar nya jobb, är rika inte ett lika stort problem.
Det ÄR ett problem när de som har ekonomisk och politisk makt saknar kontakt med verkligheten. När de tror att de kan dra sig iväg till en yacht någon helt annanstans i atlanten utan att det får konsekvenser, När dessa personer refererar till en hel befolkning som ”small people” det ÄR ett problem. Om du inte berörs av oljespill i den mexikanska golfen så kommer du sakna incitament (för att citera ett par pissdåliga statsråd) att stoppa oljespillet.
Världen vinner inte bara på att ha ett högt golv men också på att ha en rimlig takhöjd, på så sätt skapar vi ett samhälle utan oberörbara och där den politiska och ekonomiska makten måste delas.
Det är förstås tacksamt att klanka ned på dom superrika, speciellt i vår mellanmjölkiga landet-lagom självbild. Ännu mer tacksamt är det när en av dem blir frontfigur för en sådan olycka eller när det av andra skäl går utför med verksamheten de leder. Man riktigt märker hur skadeglädjen bubblar där under den indignerade upprördheten man visar upp.
I Sverige har vi ju inga superrika. Och de som trots allt är ganska rika (förtjänt eller oförtjänt) är även de relativt få. Så få att de har fått ett eget slagord i den mer vulgära politiska agitationen. Där kallas de ‘direktörerna i Djursholm’
Det är alltså de fina villorna i en liten del av en liten stadsdel av en liten kommun som får representera detta återkommande prat om klyftorna, om samhällen som slits isär innifrån och ojämlikheten som skadar och förintar hela samhällen,
Och så låter det förstås när man vil elda uppstämningarna och projicera dåpliga egenskaper på ‘dom andra’ och underblåsa det med detn ständigt närvarande avundsjukan pga av att där alltid finns någon som har det så mycket bättre.
Men det blir lite väl krystat när Per W tar upp det faktum att där finns folk i Stockholm som ‘dragit sig tillbaks’ som om det våre något klandervärt.
Man skall komma ihåg att socialdemokraterna (förvisso för länge sedan) slogs för jsut detta, nämligen en pension som möjliggjorde just detta. Därefter har man slagits för att denna skulle bli mycklket mer förmånlig och betalas av framtida generationer (ATP) och på senare år har man infört såväl friår och bland dom rödgröna finns fortfarande föreställningar om att återinföra sådant, om sextimmars arbetsdag, medboorgarlön etc.
Dvs man vill (och ännu mer skulle vilja) erbjuda väljarna precis samma saker som något väldigt eftersträvansvärt.
Men om någon enskild (i stockholm) kan unna sig detta på egen bekostnad, dvs utan att denna finansierats med tvångsindrivna medel av dagens (ännu) arbetande) skattebetalare, eller tom av framtida skuldsanerande sådana, då spelar Per W indignerad över detta.
Det skorrar lite lätt skenhelighet över detta.
Och det faktum att även Alliansen driver ‘arbetslinjen’ dvs önskar att så många som möjligt arbetar och betalar in skatter är ju en konsekvens av att man skapat ett så stort skattefinansierat välfärdsbygge som ständigt behöver inflöde av nya pengar att förbruka. Socialdemokraterna var ju de som helt medvetet skapade detta på 50- och 60-talen när man ville få ut kvinnorna på arbetsmarknaden för att öka pproduktionen, BNP och effektiviteten i uppbyggnaden av det utopiska framtida ddrömsamhället som man länge trodde Sverige skulle kunna bli.
Man kan tycka vad man vill om detta. Men det är svårt att anklaga Alliansen för det som man själv både skapat och hela tiden sett som önskvärt framför sig …
PS Jag anser också att ‘arbetslinjen’ är ett omoraliskt politiskt mål som sådant. Medborgarnas främsta uppgift är inte att försörja staten med skattemedel. Men jag förstår Borg/Reinfeldt att när dom vill driva (s)-varianten av välfärdssamhället bättre än (s) gör, kunde och gjorde, då måste de utgå från samma premisser, dvs anse att medborgarna är redskap för att politikerna skall kunna bygga ‘det goda samhället’. Vilket alltså är något jag anser var principiellt helt felaktigt. Detta är nämligen också samma kritik som ofta kommer från vänster om att ’tillväxt’ skulle vara ett så överskuggande mål. Men jag tror att få är varse om detta, alltså att tillväxtkritik är samma sak som att vara emot offentlig välfärd och DSgenerösa trygghetssystem mm DS
Det var ett langt och ordrikt inlagg for att visa att du inte forstatt vad PW skriver. Han moraliserar inte over att vissa kan dra sig tillbaka; han ser att det ar ett nygammalt fenomen som ar farligt for samhallet. (Sjalvklart ar det ocksa ett daligt satt att fordela rikedom, ingen behover ju tjana (500 ggr mer an andra for att motiveras).
For ovrigt, visst har vi superrika i vart land; med varje rimlig definition far nog Stefan Persson m familj definieras sa.
Klagolåten över de nyrikas enorma förmögenhetstransfereringar i form av ersättningar, bonusar och lön för utfört arbete kan pågå länge. Men det viktigaste kommer man inte åt.
Det finns ingen som kan sätta sig över en CEO på ett företag – knappt ens styrelsen även om den formellt har den makten. Vi lever i en värld där de multinationella företagen är mäktigare än många enskilda småstater. Vem skall bestämma över dessa företag?
President Obama kan klaga hur mycket han vill över Wall Streets cynism och Main Streets maktlöshet, men företagsledarna hittar ändå ett sätt att plocka vinsten ur sina verksamheter. De äger dem eller är den verkställande makten i dem och har därmed all makt över sitt ”rike”.
Klaga hjälper inte. Det måste till en annan världsordning och den ser vi inte ens skuggan av ännu!
Jan Magnusson
Riktigt så enklet är det ju inte. Och jämförelsen företag vs mindre stater är också helt uppåt väggarna. Det är helt olika saker, och att jämföra omsättning med BNP eller statsbudget är att jämföra helt olika saker.
Men på två punkter har du rejält fel. Dels har företagen normalt ingen möjlighet att tvinga andra att bli deras kunder (den makten har bara politiker), och därför vänder sig stora företag ofta till politiken för hjälp med just den saken och/eller att sätta käppar i hjulet för konkurrenter och annat de helst vill slippa.
Den andra punkten är att företagsledarna ytterst sällan är de som äger verksamheten. Och just där uppstår ett av problemen du beskriver. Om ägarna är svaga, då försöker VD och andra få ut så mycket dom kan, och om styrelsen (ägarrepresentanter) låter dem kommer sådant att ske också.
Företag som ägs av privata industrialister har ofta mycket mindre problem med det som kallas roffarmentalitet. Vår egen Ingvar Kamprad är ett mycket bra exempel!
OCh betänk att man har provat ‘en helt annan världsordning’ många ggr, många ggr och på olika ställen. Med katastrofala resultat.
Men om du själv tror på något helt annat så står det dig fritt att försöka. Ingen tvingar dig att tanka hos BP eller någon annan för den delen. Det skall du bara göra ifall du menar att du är i en bättre situation efteråt jämfört med innan. Annars bör du avstå!
Tack for en bra artikel om en ofta forbisedd konsekvens av 30 ar med nyliberalismen.
Den varsta konsekvensen ar nog anda att den tilltagande penningkoncentrationen ocksa leder till en maktkoncentration. Pengarna anvands till att kontrollera media (allt mer trots struntpratet om vanstervridning) och mera direkt politiker. I USA kan kongressen endast marginellt ga emot kapitalintressena (typ sjukforsakringen), i Frankrike betalade Sarkozy omgaende de rika med en skattesankning (den enda reform han lyckats genomfora).
Perioden 1870 -1970 ar ganska unik pa sa satt att det var en period av minskande ekonomiska klyftor i utvecklade lander. Sakert darfor att arbetarklassen var organiserad och utflyttning till nya lander inte lat sig goras.
Hur uppna detta i en globaliserad varld? Svart att saga.
Om BP inte får stopp på oljeläckan under sommaren, så hotas BP av konkurs i framtiden pga kostnaderna för oljesaneringen. Inget oljebolag kommer i framtiden att våga satsa på djuphavsborrning av olja i USA. Detta leder till att USA tappar 10 % av sin oljeproduktion och måste importera mer olja, vilket i sin tur leder till ökat oljepris.
Det är befriande att läsa Per W:s bitiga och rakt-på formuleringar. Som balsam för huvudknopp & själ och motvikt på allt dravel i övriga massmedier. Jag instämmer också till fullo i Maltes kommentar den 24 juni.
Ylva