Med Gustav Fridolin får Miljöpartiet en dynamisk ledare, bara 27 år gammal, men redan en erfaren politiker och en effektiv kommunikatör. Sällan har uttrycket ”politiskt underbarn” varit mer träffande. Nu vill Fridolin uppenbarligen krossa det gröna ”glastaket”. I en artikel på DN-debatt i januari förklarade han att ”De gröna ska inta mitten i den svenska politiken”.
Gustaf Fridolin har valt ut liberalen Karl Staaff och funnit honom efterföljansvärd. Vilket är intressant av flera skäl. Det liberala arvet står ju delvis i kontrast till den utvecklingskritiska ådra som länge dominerat Miljöpartiet. Fridolin distanserar sig nu på många sätt från de så kallade ”fundisarna” (fundamentalisterna) i sitt parti och vill placera sig på toppen av tidens våg. Trots eller kanske just för att han tidigare uppfattats stå ganska långt till vänster.
Sedan är nog valet av Karl Staaff som politisk förebild en smula märkligt. Staaff var inte någon särskilt framgångsrik politiker. Under hans statsministertid förlorade liberalerna rollen som ledande opponent till högern. Den framväxande socialdemokratin övertog i stället ledarrollen på vänsterkanten. Ja, på den tiden stod liberalerna till vänster. Men kanske hoppas Fridolin att Miljöpartiet ska rulla tillbaka historien och bli framtidens progressiva gravitationscentrum i svensk politik.
Gustav Fridolin passade också på att distansera sig från blockpolitiken. Det rödgröna samarbetet överges nu av såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Fridolin för sin del vill erövra den politiska mitten. Och onekligen finns det härvidlag ett tomrum att fylla i svensk politik. Tidigare mittenpartier som Centern och Folkpartiet har blivit nyliberala respektive kravliberala. Och Socialdemokraterna har förlorat väljare i denna rörliga terräng. Samtidigt är mitten en smal plats. Miljöpartiet har för övrigt alltid placerat sig bortom höger och vänster. Men i grunden kretsar politiken kring grundläggande fördelningsfrågor. Kristdemokraterna sa sig länge stå över höger och vänster, men valde på 1980-talet den borgerliga sidan.
Om Miljöpartiet spelar korten rätt kan De gröna mycket väl uppleva en skördetid. I Tyskland ligger De gröna historiskt högt i opinionsmätningarna. I en intervju i Dagens Industri visar Fridolin att han nog vill ”göra en Blair”. Dels placera sig i mitten. Dels distansera sig från högern och vänstern. Men också göra överraskande utspel. Han är nu beredd att slopa kravet på kortare arbetstid. Det är ”inte ett relevant krav”. Det gäller att vara ”realist” och ekonomiskt ansvarstagande. Fridolin flörtar även med Industri-Sverige och utlovar en grön industriell revolution. Hans nya bok ”Maskiner och människor” pläderar för grön energi och fler snabbtåg. Inget nytt för att komma från Miljöpartiet. Men om det paketeras annorlunda kan De gröna gamla ståndpunkter uppfattas som nya. Och likt en ”tredjevägare” kritiserar han såväl Juholt som Reinfeldt. Fridolin vill inte ”blicka tillbaka” utan ta sig an ”framtidens stora utmaningar”.
I dag råder ett slags stillestånd i svensk politik. En förväntan om förändring ligger i luften. Det kan gynna Miljöpartiet. Vissa socialdemokratiska politiker kan få ångra att de så snabbt dissade samarbetet med Miljöpartiet. Och Reinfeldt framtid i Sagerska palatsen är inte lika given.
Jag har ålders noja!
Miljöpartiet har alla förutsättningar att växa sig större och starkare i Sverige de närmaste åren. Centerpartiet, som på 1970-talet, hade en radikal miljöprofil, har helt förlorat denna position, som ju övertagits av Miljöpartiet idag.
På 1980-talet uppfattade jag Miljöparitet som en tummelplats för diverse galenpannor, med helt orealistiska idéer: Lägg ner försvaret, gå ur EU, fördubbla bensinskatten m.m. Idag är partiet framburet av ledare med idérikedom, ansvarskänsla och en framåtanda, som får alla andra partier att blekna i jämförelse.
Miljöpartiet attraherar unga väljare, kvinnor, och en alltmer välutbildad medelklass. Det skulle inte förvåna mig om partiet kommer upp i över 20 % väljarstöd vid nästa val. Och då blir det svårt att bilda regering utan stöd av Mp!
”Men i grunden kretsar politiken kring grundläggande fördelningsfrågor” Fridolin bortser från detta fundamentala faktum. Det är kanske svårt att vara konkret i en debattartikel på DN men var är en bred mittenpolitisk position? Är det varken vänster eller höger eller är det ett medelvärde en geometrisk punkt. Fridolin är inte särskilt tydlig och arvet från Blair är minst sagt tveksamt
Det är bara att fråga Fridolin hur mycket de skall sammarbeta med S i nästa val, så försvinner den breda mittenpolitiken.
Det jag skulle vilja se är en ökad politisk medvetenhet hos en allt större välmående medelklass. Att fler tar del av ledar och debatt sidor. Det var ett tag sedan jag såg någon undersökning om hur stor del av befolkningen som dagligen läser politisk text.
Jag har för mig att runt nio tio procent kan vara en relevant siffra. När fler tar del av den offentliga debatten minskar risken för valpopulism och mindre skaror blir påverkade av de som genom egna tolkningar av den offentliga debatten för ut budskapet till många andra.
Åter andra lever utan att ta del av verkligheten men gärna tyr sig till ledare eller grupper som passar deras omskrivningar av verkligheten dvs extrem populism.
Tyvärr tycker jag att publik service missar att genom debatt och fakta program påverka valmanskåren istället verkar det som seriös TV vill söva befolkningen med diverse jippobetonade inslag. P1 däremot har ett annat anslag med många informativa och lärorika program.
Ökad realism och ökat ekonomiskt ansvarstagande är ingen dum målsättning som politiska partier borde sätta högst på agendan.
Gustav Fridolin är en frisk fläkt i det politiska livet. Miljöfrågorna är definitivt av största vikt för vår överlevnad, men för mig har alla partier ett för snävt och gammaldags perspektiv. Det gäller också Miljöpartiet. Var finns i detta parti det kritiska tänkandet gentemot vårt märkliga ekonomiska system? Miljökriser och ekonomiska kriser är symptom på samma sjukdom. Ett kortsiktigt, girigt och pengafixerat system kör idag över människor och människors behov. Varför ska exploatering och spekulation i så hög grad utforma våra livsvillkor? Varför har vi lämnat från oss makten till stora banker och stora företag? Detta är definitivt inte i överensstämmelse med Adam Smiths vision. Kommunistisk diktatur vill vi inte ha, men en verklig demokrati är nödvändig. Idag har vi närmast en ekonomisk diktatur som efter hand flyttar fram sina positioner. Det är lätt att få noja och tänka att våra politiker inte vågar ta sig an detta, för att Wall Street då kommer att bestraffa deras land. Hur som helst detta behöver debatteras ända ner i folkdjupet. Det handlar om vår överlevnad.
Visst lever vi under ekonomisk diktatur – utan att närmare ifrågasätta den! Allmänhetens tro på demokratins reformerande kraft är svag och de styrande lever ganska gott under det rådande tillståndet. Initiativet till ett nytt slags samhälle måste därför komma underifrån genom att reflekterande individer grupperar sig och vartefter bildar en upplyst folkfront mot etablissemangets tro på evig tillväxt. Endast så kan vi nå en bit på vägen mot utopin om en värld i fred och ekologisk harmoni. Ett ökat grönt inflytande i framtiden (bland annat genom ett växande miljöparti?) kan skapa politisk majoritet för fullskaleförsök med ”framtidsbyar” som försörjer och sköter sig själva. Ur dem kan ett nytt slags samhälle spira. Vi måste börja prata med varandra om våra farhågor och om våra drömmar så som Henrik gör.
Jag måste protestera mot begreppet ”politiskt underbarn” om Gustav Fridolin. Det Miljöpartiet gjorde var att släppa fram unga politiker och ge dem utbildning och chansen att vara med. Det är inte konstigt utifrån det att Mp har fler unga än andra partier.
Sedan är det så att Gustav Fridolin är duktig på att prata men också på att använda sig av olika synonymer. Jag har hört honom ett flertal gånger men det han säger är inte så nytt och nytänkande som man skulle tro. Det är i stort sätt samma saker som sägs om igen men på olika sätt.
Politiskt underbarn? Nej.
Roger Jönsson