Lena Hjelm-Wallén sa i Studio Ett i går att Socialdemokraterna måste ge sig tid att tala med varandra. Det är en utmärkt tanke, men totalt malplacerad, för just nu är det full gas som gäller i ”jakten på en ny partiledare”, som någon kvällstidning rubricerar saken.
En jakt där somliga kommer att etiketteras som ”höger” och andra ”vänster”, trots att alla socialdemokratiska partiledare sedan hedenhös funnits i mitten och kommer att förbli där. Och vem vill egentligen bli partiordförande, efter Sahlins förnedring? För som liberalen Karl Staaff sa vid förra sekelskiftet, ”partiledaren är sitt partis fana och spottkopp.”
Eftersom spottkopparna avskaffats, skulle en modern bild kunna vara att partiledaren är partiaktivisternas gosedjur, som ibland kan skänka tröst, samtidigt som det också kan vara en voodoo-docka som man då och då sticker nålar i, så som skett med Mona Sahlin. Och hur ska rörelsen på några veckor och månader kunna hinna inventera möjliga fräscha namn för en ny ledning och samtidigt genomföra den modernisering av politiken som försummats i decennier? Gissa vad som kommer att ta stryk! Anna Johansson från Göteborg, en av dem som leder kriskommissionen, har redan börjat mumla om att ”sänka ambitionsnivån”. Det känns helt fel, eftersom målen varit väldigt otydliga.
Socialdemokratin har till exempel saknat en sammanhängande syn på den finanskapitalism som havererat. Var ska tillväxten komma ifrån om kvartalskapitalismen inte kan leverera? Partiet har inte heller insett vidden av hur otryggheten exploderat överallt i arbetslivet i form av tidsbegränsade anställningar, bemanningsföretag med mera. Och partiet har i praktiken abdikerat från tron på en social bostadspolitik.
Vill man läsa av sin samtid rätt, blir den nya politiken mer ”vänster” på en del punkter, mer ”höger” på andra, men summan blir att Socialdemokraterna förmodligen hamnar där man alltid varit, strax till vänster om mitten i svensk politik. Visst finns det personer som bär politiken – men om det är så, varför har så få ledande partiföreträdare haft något av substans att säga om politikens innehåll efter valet? Man får nästan känslan av att några ute i partiet manövrerat för att slippa ”ta tag i nässlan”, som Palme en gång uttryckte saken.
Den kan rentav bli så att Socialdemokraterna utser en nödpartiledare under sista veckan i mars, som ännu färre i själ och hjärta velat ha än Mona Sahlin 2007, samtidigt som rörelsen inte hunnit med att formulera en modern politik, som tror på att en bättre värld är möjlig. Då har ont blivit värre.
Helt rätt. Och finanskrisen blev på mer än ett sätt både avslöjande och ödesdiger. Vad den visade var ju att socialdemokratin v isserligen ropade på åtgärder men i realiteten inte hade något bättre än Borg att komma med.
Har det sagts något vettigt från ledande s-håll har det i allmänhet varit Carl Tham eller Leif Pagrotsky som gjort det. Varför ha de ingen central roll i eftervalsanalyserna????
Det är beklagligt men oundvikligt att mycket av debatten nu kommer att handla om personer. Jag håller med Mats Rosin om att det är egendomligt att Leif Pagrotsky inte finns med bland de namn som nu diskuteras. Han har lång erfarenhet som minister men visade också stark integritet när han gick emot Göran Persson i EMU-frågan. GP:s tyngsta argument den gången var att räntorna skulle bli lägre om Sverige gick med, vilket skulle gynna villaägarna i Katrineholm. Bortsett från att GP hade fel om räntorna visar argumentet på vilken nivå den s k ekonomiska debatten har förts.
Detta om personfrågan: glöm inte Paggan!
Så till höger-vänster-mitten-dimensionen. Som Göran Greider skriver i DN i dag, inspirerad av tyska SPD:s Sigmar Gabriel, är mitten inte given. ”Den måste erövras från vänster – och när det sker flyttar även begreppet vänster på sig.”
Ett ytterligare oroande tecken i skyn är att miljöfrågorna, särskilt klimatproblematiken är nästan helt frånvarande i diskussionen om socialdemokratins utmaningar – t o m i Björn Elmbrants kommentar saknas den.
En förklaring är antagligen att de flesta intuitivt inser att klimatproblematiken i ett antal avseenden fundamentalt ändra förutsättningarna för politiken. Det går glatt att hojta om tillväxt, men om några decennier kanske vi måste lägga ned nästan all flygverksamhet – hur hanterar vi det?
När Morgan Johansson attackerar Östros för den mesiga bensinskattehöjningen på 49 öre litern avslöjar sig en person som tycks uppfattas som radikal som något som mera liknar en feg populist.
Den partiledare för (S) är irrelevant som tolkar klimatutmaningen som en teknikalitet.
Socialdemokratin har många problem. Ett av dem är att det ses som helt naturligt att ämbeten går vidare inom familjen. Anna Johansson som nämns här är bara ett av ett otal exempel. (pappa heter Göran, en inte helt okänd göteborgare) Ett parti som gör anspråk på att leda Sverige måste göra upp med mycket. Främst av reformobjekten står den slutna kompiskulturen.
Pagrotsky och Wallström är de två som står rakryggade kvar efter Persson-eran. De kan med sin bevarade integritet definitivt ha mycket att bidra med.
Varför inte ta upp den tilltrasslade tråden i samarbetet röd-grön och göra slag i saken med miljöpartiet och låta vänterpartiet återfå en fri kritisk roll. Maria Wetterstrand kunde bli en populär partiledare för det samarbetet som samtidigt skulle visa på en viktig ny profil för socialdemokratin.
Detta är den enda tänkbara vägen. De som talar om ett samarbete med ett borgerligt parti för att säkra mitten tänker oftast på folkpartiet. Det är att gå på förlorarens väg. Miljöpartiet är lätt borgerligt med vänsterdrag. Det fick sina 16 procent. Vad som är ännu viktigare är att de kommande nya väljarna och ända ner till skolvalen, liksom storstäderna, kommer att luta åt mp. Genom att göra S till ett så radikalt miljöparti att mp aldrig kan välja ens att hota med att flirta med alliansen som alternativ har en grund lagts som gör att en valseger blir möjlig 2014.
Populisterna är mästare i att för sina egna syften exploatera ”smärtan”. Socialdemokraterna var mästare i att lindra ”smärtan”, den materiella, för att om möjligt ge Livet en karaktär av frimodigt skapande. Hur ser Sveriges smärtkarta ut i dag, och varför? Färglägg den gärna och lägg ut den på webben! Problembeskrivningen, till att börja med, bör väl utgå från ”smärtans” utbredning i samhället. Det hela handlar till syvende och sist när allt kommer omkring om Livet – och vilket förhållningssätt som manifesteras av själens ”dygder”.
Jag är benägen att hålla med Björn. Ungefär så är det ju. I praktiken börjar ju vaskandet av ny partiledare – och även partisekreterare? – och eventuellt andra förändringar i VU (några lär det väl bli?) först sedan valberedningen har tillsatts av partiets förtroenderåd den 4 december. Och då blir tiden rätt knapp fram till sista veckan i mars då såväl ny partiledare m m och helst också de stora linjerna i politiska kursen ska debatteras och läggas fast på en kort extra kongress. Har ens kriskommissionens olika grupper fått sina direktiv förändrade och preciserade med tanke på nuvarande ”lame duck”-läge. Och vad ska Sahlin själv säga i sitt utlovade ”långa linjetal” som hennes efterträdare – ”övergångslösning” till ledare ? – kan och vill känna sig bunden av?
Robert B
PS. Ska jag gissa så tror jag valberedningens ordf. blir extra viktig, och då
lär en sån som Berit Andnor (eller möjligen Bosse Ringholm) ligga bättre till än vissa andra. Men vad står de där kodorden ”förnyelse” och ”modernisering” egentligen för? Nu så i flitigt bruk av många ”förstå-sig-påare” men ytterst sällan fyllda med någon som helst substans.
RB
Jag tror att det nu måste bortses från hur partiledarskapet har organiserats tidigare. Den enastående partiledaren som funderar ut partiets linje, genomdriver den, och vinner valet. Idén om det enhetliga partiet är dags att överge. I stället bör man inse att partiet består av ett antal undergrupper av olika socialdemokratiska falanger. Dessa måste erkännas och få mobiliseras för att sedan i förhandling komma fram till en valplattform. Detta är ingen lösning att älska, jag skulle hellre se att min falang vann, men den är realistisk. En amerikansk situation som för demokraterna. Det skulle möjliggöra en allians av socialdemokrater i samverkan med de gröna och kunna leda till valseger 2014.
Skeendet verkar spegla en tafatthet och handlingsförlamning som om ledande organ som partistyrelsen inte har styrfart. Varför lät man den exekutiva ledningen som lett partiet till valkatastrofen utse och bestämma riktningen för kriskommissionen. Denna skull naturligtvis initierats av partistyrelsen då den exekutiva ledningen är en av de saker som borde nagelfaras i en kriskommission.
Varför ska Sahlin sitta kvar, varför hastas extrakongressen fram? Varför tar inte partistyrelsen tag i det hela och ser till att Sahlin avgår på stående fot och en interimsledning med folk som i stort har karriären bakom sig och har omvittnad integritet och brett stöd tar över den exekutiva ledningen fram till extrakongress. Om det inte finns någon kraftfull S opposition mot alliansen fram till hösten 2011 borde inte vara någon katastrof. Det borde vara viktigare att få fram en slagkraftig ledning än att hafsa ihop något på kort tid under stor stress.
Har varit lite delaktig i s-politiken och frapperas av att det i de flesta fall inte tillåts några politiska diskussioner på mötena.
Dagordningen följs till punkt och pricka, enda ljuspunkten är övriga frågor. Allt är tillrättalagt och maktens intriger överskuggar ofta förnuftet.
Tankarna kommer uppifrån vilket vi ser resultatet av efter valet. Tacka fan för att partiet är i kaos när de enda som har haft befogenhet att tänka är avpolletterade. Tror knappast att en avgående partiledare/styrelse skulle haft någon betydelse i ett annat parti där medlemmarna är vana vid att tänka själva.
Vem besitter kunskap med visioner, intuition och mod att ta tag i frågor kring t i l l v ä x t i r e l a t i o n till m i l j ö f r å g o r och en inte alltför avlägsen djupare ekonomisk kris än den ”innevarande”. Vi lever i en global värld med stora orättvisor och i det kölvattnet ser vi maffior frodas vid sidan av Tea Partyrörelse och andra fundamentalistiska religiösa och nationella rörelser.Bra gjort Borg men nästa gång räcker inte den nu testade modellen. Inte heller gammal skåpmat fungerar i det nu framväxande samhället med gamla institutioner och en föreningsvärld med arbetarörlesen som inte motsvarar dagens krav. Marknadsekonomin har varit oerhört progressiv och givit många välstånd men ett flertal fattigdom och en ofattbar teknisk utveckling. En utvecling som kan ge oss alla möjligheter. Strävan mot jämlikhet, rättvisa och frihet är mer än någonsin nödvändigt för en värld i fred.Englands nya labourledare,Ted Miliband, kan kanske kan vara en föregångare liksom sin far, får man hoppas.
Men för guds skull titta även utanför den nu diskuterade kretsen.
Partiet i sig är väl inte det viktiga. Det vi behöver är en politik som möter dagens behov och de är inte små. Som Björn skriver ett alternativ till den sorts kapitalism som idag råder. Det måste väl gå att prata om det på ett förutsättningslöst sätt. Kommunismen hade inte lösningen. Kapitalismen i den form som nu råder har definitivt inte lösningen. Sen llöntagarfondsfrågan dog har inte ekonomisk demokrati gått att prata om. De för oss livsavgörande frågorna avgörs idag av de stora bankerna och företagen. Vi har ett ekonomiskt system som allt starkare förslavar oss. Ska socialdemokratin ha ett existensberättigande måste det vara något annorlunda än ån en lite mjukare form av Moderaterna. De sistnämnda har dessutom lite bättre anseende bland dem som besitter den verkliga makten. Gäller det bara att till varje pris hålla sig vål med vår tids globalkapitalism så är det ju tryggare att rösta med dem. Å andra sidan är det mycket osäkert om våra barnbarn längre har någon planeten jorden att leva på om de får fortsätta härja som nu.
Blandekonomi är ordet du söker efter Bosse.
Tyvärr så var det så att sossarna som framgångsrikt bedrivit en sådan ekonomi trodde att den gick att förbättra genom att partiet blandade sig i allt.
Svenska folket sa stopp när det i sossekommuner var förbjudet att sätta upp andra butiker än de med konsums varumärke.
Hemmafruar blev förbannade när det inte längre ansågs passligt att se efter sina egna barn eftersom den kommunala barnomsorgen ansågs klara den uppgiften bättre.
Barnomsorg är ett måste i ett modernt samhälle men på något vis så tar den ifrån de hemarbetande dess värde.
Fackföreningarna var starka på den tiden och tecknade avtalsförsäkringar på löpande band. Naturligtvis så var det bara sosseägda Folksam som fick vara med på detta.
Vi andra som hade tecknat försäkringar på egen hand fick helt plötsligt vetskapen om att vi hade en försäkring för mycket.
När det sedan var löneförhandling då lyste vårt kära fack med sin frånvaro. Sådant retar upp folk, på min arbetsplats var det upprorsstämning även om syftet var vällovligt. Eftersom jag var fackets försäkringsrådgivare på den tiden så fick man höra både ett och annat.
KJELL SUNDBERG
Varifrån har du din information om den verklighet som var? Du har uppenbarligen inte upplevt den för så där såg det inte ut. Och vilket hemarbete togs vi kvinnor från värdet på? Vilket värde? Hemarbete har alltid varit gratisarbete utfört av kvinnor och först när kvinnor kunde komma ut i förvärvslivet fick de egna inkomster – och kunde därmed be en odräglig karl att dra dit pepparn växer. Nu börjar man göra kvinnor mindre fria igen. Det kallar jag att backa in i framtiden.
Dessutom, jag har aldrig bott någonstans, och jag har bott på många orter i landet under mitt numer ganska långa liv, där det inte har funnits både konsumbutiker och ICA-butiker, tills för omkring 115 år sedan, då konsumbutikerna försvann på många ställen, så vad är det där för lögn.
Blir så trött på dessa högervridna lögner om hur det svenska socialdemokratiska samhället var under 1900-talet. Det var inte perfekt, men det gav otroliga friheter till ofantliga många människor, vars föräldrar knappt hade någon frihet alls. Det har man inte när man inte har mat för dagen inte har råd att utbilda sig, inte har råd att bo, inte kan säga upp sig om man behandlas illa på en arbetsplats.
Jag tror inte alla karlar har varit odrägliga. De flesta jag känner ifrån förr har jobbat och slitit för att försörja familjen. I många fall har det varit möjligt tack vare att hustrun skött marktjänsten på hemmaplan, ett sorts teamwork. I många fall ett måste för att mannen skulle kunna försörja sig och sin familj på en flexibel arbetsmarknad. I min generation och den före den så var det så att man fick ta jobben där de fanns och då blev det ofta att mannen fick ranta runt i riket där olika projekt bedrevs. Bor själv i en glesbygdskommun där de flesta försörjt sig på skogs och anläggningsarbete långt ifrån hemorten.
Nu är det andra tider och visst är det bra med två löner och barnomsorg men när man har kommit till insikten om att det förr räckte med en inkomst för att ha en jämförbar standard med vad många har idag med två inkomster tror jag många funderar efter.
Det är väl bra att du sett dig omkring men jag har också varit lite var stans och tro det eller ej men i många kommuner så har det trixats och fixats med bygglov etc för att mota bort icke önskvärd konkurrens.
I den sista passusen instämmer jag helt och jag tycker vi ska ta vara på det som var bra i det samhälle som sossarna byggde men vi måste också tillstå att en del saker var mindre bra det är därför vi behöver förnyelse.