Vi har kanske glömt det, men det var i Aten som demokratin började, med människor som samlades på torget för att lösa gemensamma problem. När den europeiska demokratin månaderna framöver kommer att sättas på sitt svåraste prov, är det ironiskt nog med Greklands ekonomiska kris som utlösande faktor.
Men förmodligen är det inte Greklands regering eller människorna som i veckan samlades till fredliga demonstrationer i Aten som kommer att avgöra saken. Det är i Berlin, Frankfurt och Paris som de beslut om eurokrisen nu måste tas, som hela har tiden skjutits upp.
Demokratin måste nämligen leverera för att leva. Vad vi ser runt omkring i Europa är ofta försvagade och handlingsförlamade regeringar. Nationalism är åter i ropet. Det var inte en koalition av stater, som EU-grundaren Jean Monnet sa sig vilja ha, utan att ena människor. Just nu är Monnets mål avlägset. Bråken dominerar.
EU:s hantering av skuldkrisen, som startade med Grekland för drygt ett år sedan, har präglats av att problemen först förnekats. Strax efteråt har unionen gjort vad man bedyrat att man aldrig skulle göra, kommit med i all hast tillyxade nödlån. Den förutsägbarhet som bör finnas i en demokrati har saknats. Det finns också en godtycklighet i att somliga euroländer dragits till skampålen, där andra, med större statsskuld, kommit undan.
I demokratier ska det finnas en legitim opposition, som kan lägga fram alternativ till regeringens politik. Men Irland har gått till val först efter att oppositionen tvingats in bakom EU:s och regeringens sparpolitik. Samma sak sker nu i Portugal.
Offentlighet, också avgörande för demokratin, är det si och så med. Jean-Claude Juncker, eurozonens ordförande, har förklarat att han vid ett antal tillfällen medvetet ljugit för att skydda folket. Vällovligt kan man tycka, om det inte varit så att det är folket som de facto fått bära bördorna av den krispolitik som EU hittills ryckvis lyckats enas om.
I demokratins läroböcker antas staten vara folkets tjänare. Men i dagens grymma eurozon verkar man – ungefär som i Sovjetunionen – utgå från att folket ska vara statens tjänare. I krisländerna har dekret utfärdats om sämre pensioner, sänkta löner och urholkad välfärd. Allt för att betala bankernas vidlyftiga affärer. Det är något som få människor begriper. För demokratin bygger ju på ett slags socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda. Det tycks som att någon, oklart vem, har rivit sönder det.
Var finns de svenska EU-vännerna, de som sa att unionen skulle bli något annat, ett lyft för samarbete och solidaritet? De är i dag tysta. Vänstern är emot oss, kvider de ibland, trots att vänstern abdikerat från debatten. Detta samtidigt som EU skjutit sig i foten, gång på gång.
Är finansmarknaderna rationella eller inte? De är i vart fall så rationella att de har insett att Grekland aldrig kan betala sina skulder. Placerarna har redan räknat in Greklands statsbankrutt. Med fortsatta uppskov riskerar andra länder dras in i sörjan. Men EU-politikerna förnekar det.
De alternativ som finns kvar är val mellan pest och kolera. Vad är två år av kaos och elände med en planerad bankrutt, jämfört med 15–20 år av tillbakagång och förfall? Eller att ytterligare pengar lånas ut och det ändå blir en skuldavskrivning, men nu oplanerad och våldsam?
Förnekarna bland EU-ledarna tror att de kan rädda euron genom att skjuta sanningens minut framför sig, när det kanske är tvärtom. För att rädda euron talar mycket för att det behövs en planerad grekisk skuldavskrivning, nu.
Var tid har sin livsmöjligheter, inte lika för alla men för de flesta är fattigdom acceptabel om den är någorlunda jämlik.
Alltså om man inte vet om annat, därför är upplysningen en fråga om folkuppror förr eller senare.
För 70-80 år sedan var det ont om pengar, resurser och arbeten. Naturahushållning, korta krediter i handelsboden och uselt boende och stora barnskaror och dito dödlighet förde till ett liv i ett lokalsamhälle som var relativt gott miljöanpassat.
Där kunde statens insttution ge långa lån ur sin kappsäck för barnfamiljer med panförskrivningen i smågårdarna eller bostadsfastigheter. Räntan var fast och några procent amorterades per år.. vad lånen hette har jag glömt, varför har staten mist lusten att överta bankerna?
De sista åren visar att bankerna lika väl som rättsväsendet borde skötas av staten. Det är för många kriser utan bankutmätningar.
Kanske vi gått för långt med eluppvärmda konstgräsplaner, operahus och konferenshus?.
Kanske den produktivitetshöjning som ny teknik skapar skulle användas till en återgång till basic?
Inte ser man några slöserier i Grekland eller rikedomar. Ingen utbyggd äldrevård, inga flotta barnskolor?
Vad händer med euron om grekerna trycker nya sedlar, är de förbjudna av ECB?
När omröstningen var aktuell om Sverige skulle anta Euron som valuta, fanns det många borgerliga företrädare som talade för hur bra det skulle vara för Sverige. Nu är vi i ett läge då våra skador minimeras pga vi inte valde det alternativet. Grekland med sin enorma korruption har själva skapat det problem dom har, och måste själva betala, liksom andra länder inom EU som är i samma situation… inte t.ex. vi Svenska skattebetalare !
Ja, euroomröstningen var en succé. Det var vissa som tyckte att dessa frågor var för komplicerade för folket att ta ställning till, men man fattade ett klokt beslut.
Thomas Bodström skriver i sin bok att han numera är tveksam till ett euromedlemskap av ekonomiska skäl, däremot tycker han det är bra politiskt. Men om euron ska vara ett bra politiskt projekt, så måste det ju åtminstone gynna den ekonomiska utvecklingen tycker vän av ordning.
Du säger att grekerna ska betala själva. Men förmodligen klarar de inte av att betala, om de inte får mycket goda lånevillkor. Dessutom har bankerna också en skuld, man bidrog till att blåsa upp bubblan för att tjäna pengar. Därför är det rimligt att bankerna också betalar.
Det är inte ”Greklands enorma korruption” som skapat krisen. Bakom de ständigt återkommande kriserna världen över finns hela tiden bankerna. Bankerna är de verkligt korrumperade. Hela deras verksamhet bygger på et stort bedrägeri. Detta måste fram i ljuset. Om politiker och journalister är värda sitt namn sätter de fokus på detta. Det är mycket märkligt att folk inte genomskådar detta.
Varför tycker BE att euron behöver räddas? Svenska folket gillar inte euron och efter vad jag minns så har inte BE talat sig varm för den heller.
Låt euron gå i graven, den borde aldrig ha införts. Allra minst i Grekland som fuskade sig till den för att kunna leva det goda livet ett antal år och som nu gråter krokodiltårar för att få andra att sopa upp efter deras fest.
Häromdagen stod jag framför sylthyllan på stormarknaden och valde bland burkarna. En ganska stor burk äppelmos kostade 12 och en hälften så stor med hjortron kostade 65.
Jag valde moset som smakade perfekt till frukostgröten.
I Sverige fortsätter stormarknaderna att nyetablera. Konsumtionen är nödvändig för tillväxten. Vi köper fler och fler prylar vi egentligen inte behöver.
Marknaden kan ge oss bättre ekonomi men ej göra oss lyckligare.
De flesta vill gå ned i arbetstid, alla vet att stressen ligger bakom varje hjärtinfarkt, varje utbrändhet, ofta också mord och konflikter.
Minska arbetstiden ger flera får jobb och mindre onödig konsumtion, mer tid till relax.
Mer och mer tillväxt i utbyte mot bättre fördelning och välfärd.
Finansvärlden har levererat två finanskriser i begynnelsen av vårt nya årtusende och det är tillväxttänket som är ansvarigt för miljöhotet.
Om hela världen ska konsumera som vi, krävs ett koldioxidutsläpp på 15 av nuvarande.
Rättelse: Mer och mer tillväxt som byts ut mot lägre kräver mer fördelning och ökad välfärd.
koldioxidutsläpp på 1% av nuvarande utsläpp.
Vårt penningsystem kräver ständig tillväxt. Bankerna skapar pengarna ur tomma intet i samma stund de beviljar lån. Däremot skapas aldrig några pengar till räntan, varför nya lån hela tiden måste ordnas. En viktig anledning till att de mer än gärna lånar ut till länder som Grekland, Spanien och irland. Skattebetararna är ju dessutom goda borgenärer. Tyvärr finns inget slut på denna lånekarusell, eftersom respektive länder inte kan ge ut egna skuldfria pengar. Naturligtvis är det omöjligt att att överlåta ett så viktigt uppdrag till folkets demokratiskt valda representanter, eftersom de är så förfärligt oansvariga. Således måste vi fortsätta på den inslagna vägen, och därmed i allt snabbare takt förstöra villkoren för mänskligt liv på den här planeten.
Henrik: jag blir nyfiken. Kan du utveckla? Jag är medveten om att pengar skapas, men när de lånas ut investeras de dvs blir jobb och tillgångar, så hur hänger detsamman? Räntan betalas av de som lånar utifrån investeringens avkastning, det finsn inte behov skapa mer pengar av den anledningen.
Eurokrisen utvecklar sig nu precis som kritikerna förutspådde, förespråkarna levde på hoppet att de inbyggda felen skulle ordna sig på något sätt, det gjorde det inte. Trots det är det få som vill diskutera detta.
Det finns ingen anledning att rädda ett system som har dessa inbyggda fel. Men som det utvecklat sig visar det sig också hur det står till med den Europeiska sk ”Gemenskapen”. Först bedriver Tyskland en hård ”beggar thy neighbour” politik med Hartz-reformerna som interndevalverar tysken, den tyska ”Real Unit Labour Cost” sjunker, inte pga av överlägsna produktivitetsökningar utan politiskt framtvingade negativa reallöner.
De andra länderna och speciellt de i syd med inte samma industriella utveckling som de i norr har bakbundit sig själva när de låste in sig i Euron, de har med det inga större reala (vettiga) möjligheter att parera typ (sedvanlig) Tysk ”beggar thy neighbour” politik.
Doomed from the start
Sen när krisen är ett faktum orerar Merkel rasistiskt om de lata lationlirarna (märkligt hur olika folkgrupper sätter krokben för ”musterknaben”) och Merkels pudel Borg rapar samma visor i den tyska pressen.
Hej Laban!
Såg ditt inlägg först nu. Det hela är så enkelt att vi just därför har svårt att förstå. Alla pengar är skapade som skuld. De pengar du måste ha till räntan är också skuldpengar. Du får på något sätt komma över dem. Några pengar till räntan skapas aldrig. Jag eller någon annan har tagit nya lån, och så får vi slåss om de pengar som finns. Detta är helt nya tankar för de allra flesta, eftersom vi aldrig fått lära oss hur det fungerar. Den absoluta majoriteten av bankanställda förstår inte heller. Du ska få några boktips. ”Pengar på planetens villkor, av Åsa Brandberg, Humanistiska förlaget 2008.” Bankerna och skuldnätet” av Ellen Hodgson Brown, Anarchos 2008.
Titatde lite efter Ellen Hodgon Browns bok, men hittar ingen innehållsbeskrivning som ger annat intryck än att det är ett populärmetafysiskt kvacksalveri av kvasi new age typ. Pengar är inte bara de som trycks av centralbankerna. Här finns flera mått, M1, M2, M3, M4 mfl och inget är heltäckande eftersom med pengar avses likvida tillgångar som fungerar som värdebevarare och bytesmedel. Derivat är en form av flrsäkring, delvis likvida, och totalbelppen är enorma men ansvarsförbindelserna går åt två håll.
Nej, jag är ute efter sambanden mellan pengar, sparande och investeringar på total nivå och hur det samvarierar med fractional reserve banking och jag vill få tips på en profesionell ekonom som har beskrivit dessa, inte en örtmedicinsk kvasipfofet. Det leder ingenstans. Ett lån innebär något och lån tas, investeras och ger avkastning och ur avkastningen betalas ränta. Det kräver inte nya lån. Men, jag söker efter en beskrivning av sambanden. Måste jag gå till den österikiska skolan?
Henrik: Jag beställde nyss Randall Wray’s ”Understanding Modern Money” rekommenderad i ‘Naked Capitalism’ av Yves Smith som en modern klassiker om monetär teori, ett måste att läsa….
Vi får se! Som du förstår så köper jag inte ditt resonemang om lån. Pengar är detsamma som en IOY dvs en förbindelse att betala, att lösa in, en garanti om likvida medel, och uppstod inom bankväsendet för att förenkla handeln. Med centralbankssystemet som började införas på 1900 talet och till sin funktion utfördes av primärbanker eller finansdepartementen under 1800talet skapades en funktion av långivare i sista hand och penningskapandet centraliserades dit, men hade redan tidigare oftast lagts under statens kontroll. Vad man kontrollerar med sedelutgivning är den monetära basen, som sedan växer genom utlåning och penningmultiplikatorn.
Vad jag tro man måste skilja på är den reala ekonomin och den finansiella, där ett utökat penningutbud ger inflation eller motsvarar resurser i den reala ekonomin dvs det reala sparandet och de reala investeringarna.
Hej Göran! Du har fattat rätt att jag inte någon större vän av
euron, särskilt inte som nu när man ser alla märkliga konsekvenser.
Formuleringarna i slutraderna i ledaren syftar inte på mig, utan på de EU-ledare, som säger sig till varje pris vilja rädda euron. Men om det de föreslår för att ”rädda” den gemensamma vakutan inte leder till det, utan bara ökar det mänskligt lidandet och skjuter upp den stora smällen, måste man ju påtala dessa tokerier.
Man behöver inte delta i tillväxt-racet. Fler och fler kan heller inte. Det är
utanförskapet som tillväxer. Jag avskyr ordet ”utanförskap”; det tillhör
det moderata nyspråket och det borde förkastas.
Neutral, det går att bli en ”motvallsman,” Fixa din egen äppelmos. På
höstarna kastas det tonvis med äpplen i vårt land. Man kan säkert få några kassar på vilken gård som helst på landet. När man kokat, passerat äpplena till mos, så sockrar man mosen och tömmer upp i PLASTPÅSAR. Påsar är viktigt, för då får man in så mycket mer i frysboxen eller frysfacket, Räcker till frukostgröten – kanske hela vintern.
Henrik, jag tror inte alls vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Om vi blir defatister kan vi naturligtvis inte förändra något alls.. Det är en sjuka i Sverige idag; den härskar i alla media och följaktligen ute bland folket.
Alla SPÅR! Gissar hur det ska gå, Sitter på läktaren och hejar på
vinnande lag. Hoppas att man har satsat på rätt häst. Folk blir också uppmuntrade till detta från officiellt håll med opinionsundersökningar
och i TV och tidningar.
Förra söndagen skulle Agenda presentera de nyvalda språkrören. Men Anna Hedenmo gör inte en intervju. Hon håller ett förhör! Hon hindrar
dem noga att säga någnting utanför hennes mycket begränsade frågor.
Vad betyder det?
Kerstin Martinson! Jag gillar din kommentar. Vi måste kämpa, och försöka vända på det här. Jag försökte vara ironisk. Lätt blir det inte att ändra vårt ekonomiska system. De som har fördelar av det kommer att kämpa emot med näbbar och klor. Vi kommer att få veta att vi är naiva och inte förstår de ekonomiska lagarna etc.
Klart att jag gör eget äppelmos, men fram på våren kompletterar jag. Även till kräm torkar jag äppelskivor eller fryser in. Svamp, eget bak, matlagning, sillinläggningar,salt långa fördelad i risgrynspudding med skirat smör och potatis, lingon och blåbär 70-80 l, inget är omöjligt för ensamstående pensionär.
Salt sill, makrill, torsk stekt och efterstekt i grädde eller gratäng…
Arbetslösheten kan minska med dela på jobben. Stressen minskar då och konsumtionen, den som ligger över den nödvändiga.
Sänk tempot. Hundratals ggr mer är utsläppen med flyg än med tåg. stanna mer och producera mer i lokalsamhället.
Tack Henrik!
Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ett gammalt ordstäv.
Och så finns det folk som bemöter ens funderingar med ett ”du ska inte tro att du kommer nånstans med det där!” Men jag tänker inte ge mig.
I två år har jag om Anders Borg undrat : ”vad har den där mannen i skallen”? Studio Ett hade ett telefonväkteri och finansministern skulle svara
på lyssnarnas frågor (cirka april-maj 2009). En kvinna från Roslagen frågade, enkelt och rakt: ”Hur kommer det sig att jag som är arbetslös kan få ett jobb genom att de som har jobb får jobbskatteavdrag.”
En relevant fråga. Enkelt formulerad. Ministern tar till orda, först med några
enkla ord han också. Sedan accelererar han och är snabbt uppe i 160 knutar. En fart han håller – i en lång utläggning – tills han tvärnitar. Och är färdig. Programledarna var visst förstummade. För de avkrävde honom
inte något förtydligande, utan kopplade in nästa person som som fick ställa
sin fråga till ministern.
För min del, som bara hörde spektaklet, frågade jag mig: Vad betyder detta?
Han ville ju inte svara! Han la benen på ryggen och stack – fast på sitt sätt,
med en svada i en hastighet som ingen kunde begripa.
Nästa dag hade Studio Ett bjudit in Anders Jonsson, han som numera finns på SACO, för att han skulle förklara för lyssnarna hur jobbskatteavdraget hänger ihop. Lyssnare hade hört av sig . Det gjorde Anders Jonsson. Lugnt
och sakligt. Ungefär: När folk fick mer pengar att handla för skulle efterfrågan på varor öka och produktion komma igång osv. Alltså elementan
i nationalekonomin. ”Men blir det jobb”?, undrade programledarna. Nja, det var väl inte så säkert, menade Jonsson, åtminstone inte i brådrasket. En sån där process tar bortåt fem år. Teorin kräver också att lönerna sänks
eller att lönekraven hålls tillbaka.
Programledarna frågade också hur jobbskatteavdraget var konstruerat i andra ändan. Men det ville inte Anders Jonsson ge sig in på. Det var alldeles för komplicerat!
Sanningen är inte alltid det som sägs, utan ofta det som inte sägs. Det som smusslas undan och förtigs. Det fick jag lära mig av ”tjyvarna” på Kumla
när jag var lärare där för många år sedan.
Alltjämt tycker jag att Borg har fifflat. Med nyspråk har man förlett hela nationen. Men så länge det blir mer pengar i plånboken hos alla som jobbar
så har man fått tyst på dem. En fix måde å laeve det på, skulle danskarna säga. Lev väl!
De flesta journalister saknar elementär ekonomisk teori och klarar inte att intevjua finansministrar, att ställa följdfrågor och föra ned diskussionen på enkla modeller och samband. Ekonomi är inte lätt och en fråga om jobbavdraget är inte lätt att besvara. Saco’s representant är ju någorlunda enligt ditt referat, men det ger samtidigt inte kött på benen. En fråga man undviker är invandringens effekt på sysselsättningen dvs att en stor del av den strukturella undersysselsättningen finns där och att man vill få ut dessa grupper i arbetslivet mha lägre löner. Men fy, inte får vi diskutera det problemet! Det andra problemet är globaliseringen som för med sig internationell konkurrens med låglöneländer om de enkla jobben inom industri och dess servicenäringar dvs resten av samhället i en så exportberoende ekonomi som den svenska. Det tredje är bilden av arbetsmarknaden som beroende av morot och piska och hanteringen av sjuka och arbetslösa ska ses tillsammans med jobbavdraget dvs pressa lönerna. Det fjärde är skapandet av en låglönesektor delvis pga globaliseringen och delvis pga kompetensbrister och delvis pga ‘utbudsekonomi’ dvs den tro att det är utbudsbrister, brist på flexibilitet hos arbetskraften, som är problemet i Europa. Det femte kan vara att man vill ändra kurs i Sverige och få folk att förstå att människor i samhället måste försörja sig och att det är en attitydförändring man är ute efter. Det sjätte är att man vill härska genom att splittra dvs spela ut människor och generationer mot varandra och tvinga tillbaka SAP och facket.
Men jag håller med dig om ditt resonemang. En adekvat diskussion och en adekvat beskrivning av vad man vill åstadkomma och vilka alternativ som finns och framförallt, vilka problem man söker lösa vore på sin plats. Det kan inte förenklas in absurdum till något som låter ‘bidragssamhälle’ eller ‘det är häftigt att betala skatt’ eller ‘arbetslinje’ utan måste göras genom seriositet, tålmodiga beskrivningar, redovisning av olika åsikter och teorier och det låter sig inte göras på en kvart i ett telefonväkteri. Däremot borde media genomföra ett sådant projekt och inte ägna sig åt slagordsmässiga försök att domptera opinionen, sensationsjournalistik mm tan ge möjlighet att förstå någorlunda vad som står på spel.
Mer pengar i plånboken ger vanligen mer konsumtion av varor och tjänster. Men om detta sk finansieras med att man drar in köpkraft från andra, tex sjuka, arbetslösa etc kan inte den totala konsumtionen öka. Görs dessutom så illa att man finansierar genom att ta från de som konsumerar hela sin inkomst och ger till de som redan har inkomster överstiger vad de förmår/vill konsumera kommer förstås konsumtionen att minska.
För att det ska bli mer konsumtion och jobb måste det totala spenderandet öka.
Nu är förmodligen hushållens ständigt ökande belåning av sina bostäder för konsumtion en större komponent i att hålla igång den inhemska ekonomin än vad jobbskatteavdrag varit, jobbskatteavdragen har balanserats med att andra kostnader för de arbetande ökat.
I tisdags och onsdags förra veckan skrev jag mina kommentarer under
Elmbrandts ”Råd för döva öron”. Torsdag får jag på Rapport se och höra
Weidelich meddela att man begärt en utvärdering av jobbskatteavdraget.
Nästa dag i DN: ”Enad front mot Borgs budget”.
Så fåfäng tar jag mig friheten att vara, att jag tror det var min lilla bomb som
briserade och svedde byxbaken på herrarna. Det var i alla fall meningen.
Och skulle så inte vara fallet så kan jag skicka snigelpost – rekommenderat
med svarsbevis. De ska inte komma undan med att bara granska ”avdragets” effekter, dvs alla jobb som skulle bli följden av missfostret. Lämnar man en rutten potet i påsen tillsammans med alla andra, så blir alltsammans ruttet. Jag hoppas de har förstått det.
Det är nog att hoppas på för mycket att herrarna tagit notis. Men mycket glädjade att SAP börjat fokusera på angreppen mot tryggheten – jobbskatteavdrag, pensionssystem. Betydligt mer fordras, men trygghetssystemen är viktigast.