Förra veckans EU-toppmöte resulterade – som vanligt frestas man säga – i fortsatt oklarhet. Är den mellanstatliga överenskommelse mellan de 17 euroländerna som nu träffats verkligen laglig enligt EU-rätten? Det har betydelse för hur hård styrningen av de enskilda länderna blir, hur mycket deras suveränitet inskränks.
Det kan i sin tur avgöra om Irland behöver folkomrösta om saken och om Frankrikes regering kan få igenom överenskommelsen i sitt parlament. Krisen är inte löst, nya överraskningar väntar. Det enda vi med säkerhet vet är att flagellanterna i skuldländerna ska fortsätta piska sig själva till större nedskärningar, samtidigt som eurozonen faller allt djupare ner i en gemensam, självförvållad recession.
Nu fälls en och annan tår över att Sverige inte är med i euron, och därmed skulle sakna inflytande över det som sker. Men vilket inflytande har euromedlemmen Finland de facto haft? Besluten var ju redan på förhand tagna i slutna rum av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy.
Helgens toppmöte krossar definitivt den geniala tanken på ett Europa av likvärdiga stater, små som stora, fattiga som rika. Nu genomförs det som en tid varit på gång, att Europa delas upp i A-, B- och C-lag. Men det är inte särskilt tragiskt för Sverige att tillsammans med Danmark, Norge och Polen ingå i A-laget, att stå utanför men ändå ha starkare ekonomiskt resultat än eurons kärnländer.
Mycket buller har sprickan mellan Storbritannien och resten av Europa åstadkommit, trots att engelsmännen ju alltid levt på en ö. Att David Cameron har satt omsorgen om finansmarknaderna i City framför Europa är svårt att bli speciellt upprörd över. Så har ju Angela Merkel gjort under 18 månader av eurokris, pressat miljontals européer ut i fattigdom för att skydda sina tyska banker. Man kan rentav hävda att de senaste dagarnas utveckling framförallt är en seger för finansmarknaderna.
Centralbanken ECB vill ju fortfarande inte ingripa för att hjälpa stater, medan bankerna utlovats obegränsad kredit. Merkel och Sarkozy har under toppmötet lovat att försöket till skuldavskrivning i Grekland var en engångshändelse. I fortsättningen ska privata investerare inte behöva förlora en enda euro.
ECB har tvingat Irlands regering att betala en miljard euro till ägare av statsobligationer på skandalbanken Anglo Irish. Om så inte skett skulle obligationsmarknaderna bli oroliga, menar man. Syndare bland bankerna ska alltså gå fria, medan de regeringar som syndat ska få automatiska sanktioner. Mönstret är entydigt. Ängslan för finansmarknadernas makt går före medborgarnas väl.
Drygt 30 miljarder till EU per år, ca 10 tillbaka som bl a berikar slott och godsägare…
Vågar ngn undersöka hur många som vill gå ur EU.
Jag kan inte förstå att ingen politiker tar upp Europas huvudproblem, nämligen att Euron är ohållbart politiskt projekt – ett medel att skapa en stat som vi inte vill ha
Med Euron kommer alltid ett antal konkurrenssvaga länder att krisa och då sätta hela Euron på spel. För att i framtiden undvika återkommande ekonomiska kriser är det Euron som måste avvecklas. Merkozys finanspakt löser inga problem – varken på kort eller lång sikt.
”Börsföretag är inga demokratiska inrättningar”, citat från DN ekonomi! Bankbolag är inte heller några demokratiska institutioner. Nu står maktkampen i Europa mellan demokratiska nationer och dess motsats, odemokratiska ekonomikoncentra som förvaltar? de arbetande och röstande människornas besparingar, vilka används mot de som producrat överskottet i ekonomin. Banker, regeringar och bolgsstyrelser har inte några egna pengar men hanterar dessa som maktmedel mot de egentliga ägarna, människorna som arbetat och rösta för en gemensam välfärd.
Le Monde Diplomatique (finns på norska också!) är en av de få tidningar som verkligen tittar på hur bankerna farit fram – med stöd av sina regeringer, Sarkozy, Merkel, Cameron m fl. I Italiten sitter nu en ”junta” ledd av den för en stor del av kasinoekonomin ansvarige högerekonomen Mario Monti, I Grekland leds ”juntan” av den fd riksbankschefen i Grekland, direkt ansvarig för den grekiska regeringens skojeri för att komma in i euron.
I Sverige, ja där sitter gamle SEB-ekonomen (vad hade SEB under bankekonomen Borgs tid för sig i Lettland?) som finansminister.. Hur länge skall bankskojarna få sista ordet?
Vad är det de svenska euroförespråkarna vill vara med och ”påverka”? Att Sverige, liksom Italien och Grekland, överlåter åt Sarkozy, Merkel och Barosso att betämma vem som ska styra landet och hur det ska styras, om de inte gillar dem som svenskarna valt?
Den viktigaste frågan är helt enkelt. Varför ska bankerna ha mest att säga till om här i världen. Vem/vilka har valt dem som världsregering? De måste stoppas i sin framfart. Inte på något enda sätt vill de oss väl. I praktiken är de helt beroende av att ständigt få bevilja nya allt större lån för att deras kedjebrevsekonomi inte ska kollapsa. De kommer säkert att lura på länderna nya lån. Det är deras enda möjlighet,att överleva, och de har tydligen all anledning att tro att ländernas skattebetalare ska fortsätta hjälpa dem i deras framfart. De beter sig exakt som alla andra despotiska diktatorer, som inte tvekar skapa armod för vanligt för att de själva ska kunna foetsätta leva i allt större överflöd.