Den grekiska kraschen har fått större konsekvenser än den borde. En politisk elit utan kompass har förvärrat läget. I sin nya bok Ill Fares the Land fäller historikern Tony Judt en hård dom: ”Convinced there are little they can do, they do little. […] They stand for nothing in particular.” Vänstern inkluderad.
Det mest häpnadsväckande är att finanskapitalismens härdsmälta 2008 verkar bortglömd. Återigen utmålas staten, och inte de avreglerade marknaderna, som det stora problemet. Nyliberalerna har fått indiansommar. Förändringen utlöste den 80-åriga filosofen Jürgen Habermas rasande angrepp mot kontinentens politiker i Die Zeit (26/5): ”Vem är nu på allvar beredd att dra lärdomarna av bankkrisen, de G20-mötet i London fäste i fina avsiktsdeklarationer för länge sedan – och verkligen ta strid för dem?”
På samma vis pekas euron ut som krisens själva orsak. Ingen ställer frågan hur länderna skulle påverkats av finanskraschen utan EU och utan euro. Ingen påpekar längre att Island, det klart största haveriet, kanske drabbades hårdare genom att stå utanför. Det politiska minnet är avklippt.
Att euron skapar problem är uppenbart. Är det så konstigt? Det är en av de största reformerna i Europa efter 1945. En av de avgörande svårigheterna är ojämlikheten inom zonen. Skillnaderna mellan Syditalien och Nederländerna är enorma. Eurostat har visat ohållbara skillnader i BNP per capita mellan olika regioner. Konsekvensen kommer att bli upprepade systemsammanbrott.
Det amerikanska svaret på 1930-talets krasch, New Deal, syftade till att reducera just sådana regionala ojämlikheter. I Washington insåg man att kontinentens ekonomier och samhällen behövde integreras för att fungera. Krisen för euron bevisar att EU står inför samma uppgift.
Men vem driver dessa klassiska socialdemokratiska krav? Ingen. Mona Sahlin vågar inte. Den mer ”radikala” vänstern hoppas på sammanbrott. Deras lösning är inte kontinental fördelningspolitik men att fattiga ska lämnas i fred.
Jürgen Habermas pekar på det andra uppenbara kravet vänstern borde driva: en fortsatt demokratisering. Ökad central kontroll av nationella budgetar kan accepteras i utbyte mot att parlamentet blir unionens politiska centrum. Redan finanskraschen gjorde Lissabonfördraget otillräckligt. Den pågående eurokrisen kan vändas till möjlighet. Men då måste man veta vart man vill – och säga det.
Nu härjar i stället en ny nationalistisk narcissism. I Tyskland undrar konservativa Die Welt om det är dags att starta sedelpressar för D-mark igen. Sönderfall är en gammal europeisk mardröm. Nu behöver unionen en vänster med både minne och mod.
Herre gud man blir mörkrädd när man läser sådan här grundlös utopism där folken i Europa ska vara försökskaniner.
”Det [euron] är en av de största reformerna i Europa efter 1945.”
”reform” är förändring som är avsedd att leda till förbättring, det finns inget ”stort” med denna variant på guldmyntfot/fixerad växelkurs. Tom symbolik där intellektuell fåfänga fått gå före sunt förnuft och empirisk erfarenhet.
Från första början har allt som gjorts i Eurolandet varit raka motsatsen till någon New Deal, tillbaks till en tid före trettiotalet och nu skall man med full kraft genomföra den förödande depressionspolitik som i Tyskland ledde till Nazismen, den depressionspolititik som står inskriven i den tokiga ”tillväxt & stabilitetspakten”.
”Det amerikanska svaret på 1930-talets krasch, New Deal, syftade till att reducera just sådana regionala ojämlikheter. I Washington insåg man att kontinentens ekonomier och samhällen behövde integreras för att fungera. Krisen för euron bevisar att EU står inför samma uppgift. Men vem driver dessa klassiska socialdemokratiska krav? Ingen. Mona Sahlin vågar inte. Den mer ”radikala” vänstern hoppas på sammanbrott.”
Per Wirtén har en föråldrad syn på ”The New Deal” som är hämtad från 70-talets läroböcker. I dag menar alltfler att ”The New Deal” medförde en förlängningen av lågkonjunkturen den gången. Fakta är ju att det var lågkonjunktur och hög arbetslöshet i USA under hela trettiotalet ändå fram till världskriget och många menar att förklartingen till det var ”The New Deal”. Men så lät det inte på 70-talet och Per Wirtén lever som de flesta kulturredaktörer kvar i det decenniet.
När man läser Arena kan man få en känsla av att det mesta är kass.
Några axplock på områden som där behandlats nyligen:
1.Börserna reagerar så totalt irrationellt, fårskock
2.Världens matproduktion
3.Apoteken
4.Försäkringskassan
5.Vårdköerna
6.Psykiatrin har ”misslyckats”
7.Vanvård på statliga ungdomshem
8.Det är ute med liberalismen
9.Arbetsförmedlingen har ett propagandauppdrag
10.SIDA fungerar inte
11.Förbifart Stockholm svindlande kronor på en fet motorväg
12.EU fungerar inte
13.Det är stora problem med Euron
Hur kan man ha så kapitalt fel på alla dessa områden?
Är man både blinda och obildade? Är det bara nötter på redaktionen eller politiska ”nickedockor”?
Följande kommentarer till ovan punkter förtjänar att nämnas:
1. Börsen är en viktig marknadsplats som hjälper hela världen framåt.
2.Världens matproduktion har aldrig varit större eller bättre än nu och den förbättras nu i högre takt än någonsin tidigare.
3.Apoteksreformen är ett exempel på hur man kan bryta upp gamla monopol för att förbättra för kunden, sänka kostnader och lära mer.
4. Försäkringskassan har fått en chans att förbättra sig själv.
5. Vårdköerna bearbetas med olika och nya metoder vilket tyder på att man vill något.
6. Psykiatrin har satts under luppen vilket är första steget mot en bättre lösning.
7. Publicitet är nog första steget för att förhindra vanvård framöver.
8. Liberalismen är en god tanke som ger nya möjligheter.
9. Arbetsförmedlingens roller testas vilket leder framåt.
10. SIDA byter chefer vilket tyder på att man försöker lösa gamla ingrodda problem.
11. Rejäla infrastrukturgrepp för att lösa trafiksituationen tyder på förstånd och handligskraft.
12. EU är ett Europeiskt långsiktigt freds- och utvecklingsprojekt som ständigt behöver utvecklas och förnyas.
13. Euro ger nya möjligheter och sk. kriser är bara steg på vägen mot en bättre lösning. En form av ”indikator” som hjälper EU-projektet framåt.
Tycker att du hittar något! Det är inte bara ny-liberalismen som upplever en indian sommar, utan även miljöproblematiken som vi står inför ( klimat, djurdöd mm ) känns glömt! Vi har stora problem att hantera dem olika politiska tidslinjerna samtidigt – klimat och statsfinanser får inte vara en motsättning. Och visst saknar politiken idag en gyro-kompass! Det känns som många regeringar ( i synnerhet Reinfeldt ) är en styrelse i en bostadsrätts förening. Men bara förvaltar, förvaltar, förvaltar osv….
Helt obegripligt att ni attackerar just Mona Sahlin kring €-on – en av de få politiker till vänster, som vågar tala om värdet att dela med sig för samarbete i Europa
Wirtén blundar för ett verkligt demokratiproblem: om EU-parlamentet får den makt han önskar, hur går det då med legitimiteten hos de nationella parlamenten? Antag att Sveriges Riksdag får vänstermajoritet medan EU-parlamentet behåller sin högermajoritet; antag att den senare får allt större inflytande på den förras bekostnad – var hamnar vi då? Hur gagnar det demokratin att avståndet mellan väljare och beslutsfattare ökar? Vilken
städerska i Eslöv har en äkta känsla av att hennes röst är betydelsefull i ett europeiskt sammanhang? Här handlar det om möjligheten att mota extrema politiska rörelser som direkt profiterar på den ökade känslan av maktlöshet hos Éuropas väljare.