Drygt 100 dagar har gått sedan Mona Sahlin avgick. Om 22 dagar ska en ny partiledare rätta till glasögonen i talarstolen på nybyggda Stockholm Waterfront Congress Centre, där hemsidan lovar att ”anything is possible”.
Men när S-valberedningen kallar till möte verkar ingenting vara möjligt. Allt sker bakom stängda dörrar, och senast hade den ena kvällstidningen sex (!) reportrar stationerade utanför. De fick ingen vit rök att rapportera om.
Enligt tidningsuppgifter har S-partidistriktens nomineringar duggat tätast kring Tomas Eneroth. Han uppges dock ha tackat nej. Därefter ska flesta nomineringar ha tillfallit Mikael Damberg och Thomas Östros. Där borde frågan ha varit nära en lösning. De 26 S-partidistrikten var inkallade av valberedningens ordförande. Varför tog de inte en votering om saken?
Kanske blockeras de två ”hetaste namnen” av några enskilda partidistrikt som kräver kompensation? Har ett av dessa partidistrikt en bro till Danmark? Kanske ställs krav för att en partiledare ska släppas fram: En ny helhetslösning som stillar det egenintresse som aldrig ljuger? Kanske i form av inflytande över de andra poster som kan omfördelas: partisekreterare, ekonomisk-politisk talesperson, gruppledare i riksdagen, platserna i partiets verkställande utskott.
Det är omöjligt att tyda vinterns socialdemokratiska kökkenmödding. Däremot finns ett par orostecken.
I Erik Fichtelius bok ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” varnar den tidigare statsministern för att SSU-stridernas metoder en dag kan prägla partiets ledning. En socialdemokratisk partiledare har i regel valts med ett starkt mandat, utan krav på att använda nyckelpositioner i ett kompensationsspel enligt SSU-manér. Det vore olyckligt om de utdragna partiledardiskussionerna är ett tecken på att Persson får rätt.
Den nya partiledarens mandat hade blivit starkare om processen inte hade avgjorts bakom stängda dörrar. Trenden bland S-partier i Europa går mot ökad öppenhet. Kommer S att göra hemläxan innan det är dags att välja partiledare nästa gång?
Vidare: Medan M har utsett en rad kvinnor till ledande positioner, kommer det vara en man som rättar till glasögonen i talarstolen om 22 dagar. S har ett generellt ledarskapsproblem, men det på pappret feministiska partiet S har särskilt svårt att fostra kvinnliga ledare. Slutronden handlar om idel män.
Samtidigt ökar klyftorna i Sverige, men oppositionsarbetet hackar i tysthet. Nyligen missades en viktig möjlighet att försvara den svenska modellen mot klåfingriga högerkrafter i EU. Ännu en riksdagsomröstning har förlorats på grund av inkompetens och kvittningssjabbel.
I tre dagar ska S-ombuden träffas på Stockholm Waterfront Congress Center. Vad som ska hända, förutom partiledarvalet, är oklart.
Den nya S-partiledaren skulle behöva ett starkt mandat som innebär att ”anything is possible”. Efter en kall och trist vårvinter, präglad av egenintresse, är den förhoppningen bara en slogan på kongresslokalens hemsida.
Varför inte använda lottning i stället? Man skulle t o m kunna låta dragningen ingå som en del i Keno-programmet på TV? Tänk när det sägs på skojig gotländska: Vinnare i S tomboladragning om ny partiledare är Monica Green!
Det vore väl inte fel? Monica har t o m en egen Facebooksgrupp http://www.facebook.com/search.php?q=monica%20green%20som&init=quick&type=&tas=0.6388007935414488&ref=ts#!/pages/Vi-som-vill-ha-Monica-Green-som-ny-partiledare-S/144976775549994
Monica är en person med egna åsikter. Sådana behövs inom politiken! http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=3509003
Självklart kan du inte lotta, men vad sägs om följande förslag. För att bli kandidat krävs att du får officiellt stöd av 10 riksdagsledamöter. Säg att vi får 4-5 kandidater. Dessa får sedan genomföra sex paneldebatter inför medlemmar och sympatisörer i de sex halvofficiella S-distrikten (sex olika delar av Sverige, alltså). Sänds även i webb-tv. Kandidaterna tvingas då kliva fram, möta medlemmar, berätta om sina visioner, etc.
Därefter utses partiledaren på följande sätt: Medlemmarna får en tredjedel av röstvikten, S-riksdagsledamöterna en tredjedel, S-kongressen en tredjedel. Resultatet meddelas på kongressens första dag. Obs! Bara ett snabbt förslag från hösten.
Nomineringar från enskilda medlemmar, S-föreningar och arbetarekommuner har varit öppna och lett till att förslag lagts till valberedningen från hela landet. Valberedningen har enigt ordförande fått ett stort gensvar. Jag vet inte vad Erik Sundström ,och andra menar när de säger att det varit en sluten process. Den har tvärtom varit mer öppen än tidigare.
Media är otåliga över att inte få ett förslag och visst hoppas vi alla att det ska komma förslag närmaste dagarna.
Tord, det som inte är öppet är processen i valberedningen. De begär in information som i vissa fall är processad bland medlemmarna men överlämnad av partidistriktens styrelser. Vad har de lämnat in? Vissa redovisar, andra inte. Hur används informationen? Kravspecen på partiledaren var så luddig att vem som helst kunde passa om man har lite skohorn med sig.
Ingen kandidat säger: Jag vill. Det här vill jag. Så här vill jag göra. Hade vi medlemmar haft den informationen hade det varit mycket lättare att förhålla sig till valberedningens förslag, vilket det än blir.
Den här processen går ut på att vi ska acceptera valberedningens auktoritet. Så funkar inte ett öppet, progressivt och nyfiket parti.
Tack Staffan, du hann först med ett bra svar.
Staffan, det är inte riktigt att ingen kandidat sagt ”Jag vill, det här vill ja, så här vill jag göra”. Ylva Johansson har varit tydlig med att hon ställer upp om hon blir tillfrågad. Lena Sommestad har sagt ”Jag har inte själv sett min roll som partiledarens, men nu är jag nominerad och det är roligt”. Därtill har hon varit tydlig och utförlig när det gäller vad hon vill både med politikens innehåll och partiets sätta att arbeta.
Det som pågår nu är bedrövligt. Jag har, helt på egen hand och utan inspiration av äldre tänkare, spånat fram en idé om hur man skulle kunna gå tillväga i framtiden. Jag började med att ta reda på vad orden i partinamnet betyder, och vet ni; ”demokraterna” betyder liksom att alla ska få vara med och bestämma! I ett parti betyder det väl medlemmarna?
Så här kan man göra:
Först berättar all som verkligen vill bli partiledare att de vill det. Sedan berättar de varför, och vad de vill använda ledarskapet till.
Sedan får medlemmarna välja några hundra representanter, vi kan kalla dem kongressombud, som får åka till ett stort möte, vi kan kalla det kongress, där man röstar om vem som ska bli partiledare. För att medlemmarna ska veta veta vilka kongressombud de ska rösta på, måste förstås ombudskandidaterna vara öppna med villken ledarkandidat de gillar bäst, vem de kan tänka sig att stödja i andra hand o s v. För att det ska vara möjligt måste naturligtvis alla ledarkandidater vara kända innan medlemmarna ska välja kongressombud. Så man måste alltså ha en speciell dag, vi kan kan kalla det sista nomineringsdag, efter vilken man inte kan ställa upp som partiledarkandidat.
I min arbetarekommun har vi testat den här metoden för val av ordförande, styrelse, revisorer, fanbärare på 1:a maj och , ja, faktiskt allt man kan välja någon till. Ibland finns det mer än en kandidat, t o m till ordförandeposten, och då blir några ledsna när deras kandidat inte vann. Men det går över efter ett tag.
Tänk om vi skulle prova den här metoden, ”demokrati”, även när vi väljer partiordförande?
Vad säger ni, ska vi våga prova? Det är ju inte säkert att det fungerar, en del av de som fått stort inflytande med den nuvarande ordningen blir kanske väldigt besvikna när de får veta att medlemmarna inte vill ha dem i framtiden. Det är smällar man får ta i en ”demokrati”. Fast den nuvarande metoden verkar alla vara överens om att den är kass.
Hade jag fått vara med och bestämma på något sätt, hade jag i första hand röstat på Lena Sommestad. Hon låtsas ju inte att hon inte vill bli vald, åsså har hon berättat vad hon tycker. Heder åt Lena!
Din ide är ju alldeles utmärkt för ett fd folkrörelseparti. Den skulle kräva en process som inte hinns med till den 25 denna månad men partikongressen skulle kunna utse en tf partiledare på kongressen och utlysa en ny kongress om tex ett halvår. Eftesom processen skulle ta tid och kraft i anspråk så skulle man tappa en del i oppositionsarbetet under den tiden men i gengäld så skulle man rädda partiet. En positiv bieffekt skulle vara att om kongressen skickade en signal om att nu ska medlemmarna få bestämma och inte bara vara ”supportrar” så skulle ni få antagligen många nya medlemmar. Din ide är så utmäkt så vi får hoppas på att den aldrig genomförs för då får det nya arbetarpartiet problem.
Kjell, intressant förslag. Min idé: Låt en medarbetare på Sveavägen 68 sammanställa bra, öppna processer för val av ledare i S-partier i Europa – och studera även bra exempel i socialdemokratins egen organisation i Sverige. Snickra ihop ett förslag som kan passa S i Sverige, skicka på remissrunda i arbetarekommunerna inför nästa ordinarie S-kongress, där beslut fattas. Annars kommer inget hända tills S ska välja partiledare nästa gång….
Som den bildade och uppmärksammade läsaren noterade, så skämtade jag lite när jag påstod att jag tänkt ut denna process alldeles själv. Jag lärde mig i SSUs klubbskola 1 att det är så här det måste gå till, om demokratin i organisationen ska säkras.
Varför skulle de procedurer som ska försäkra att revisorsuppleanten i arbetarekommunen väljs på ett demokratiskt sätt, inte duga vid valet av partiledning?
Eric Sundströms slutsats är rätt och självklar.
Det som håller samman partieliten är möjligheten att få fördelar som bra befattningar etc. som bekostas av skattebetalarna. En förutsättning för detta är att partiet har makt genom tillgång till statsapparaten. Socialdemokraterna satsade därför allt på att de bidragsförsörjda skulle ta makten från de arbetande och förlorade.
I avsaknad av den makt som tillgång till statsapparaten ger finns det färre smörjobb att slåss om och det blir då logiskt en huggsexa om det som blir kvar och i förlängningen bäddar detta för ett sönderfall som gör att det är svårt att förena dem som vill gå Lars Ohlys väg med dem som vill gå en väg som ligger nära den gamla kanslihushögerns.
Att förena dessa falanger är partiledarens viktigaste uppgift. Frågan är inte om det är möjligt utan hur lång tid som det ännu är möjligt. Kanske är partiet där redan under nästa partiledare?
Det blir ju svårt för administratörer utan ideologi att leda partiet och samla några nya sympatier. Får hoppas att Leif och Lena orkar hänga på i 4 år till. Det kanske blir lättare att få en intellektuell ledare efter nästa katastrofval. En förhoppning kan ju vara att den av administratörerna som blir vald har den goda smaken att inte bara ta influenser från Timbro utan öppnar ett öra mot de intellektuella rötterna. Har man ingen egen kompass så får man hoppas att dom lyssnar på bra rådgivare. Och att alla rådgivare inte är betalda av Svenskt Näringsliv.
Det där med att gå i takt med sin samtid med siktet på framtiden verkar pinsamt avlägset.
I höst skall de europeiska socialdemokraterna besluta om hur den socialdemokratiska kandidaten till kommissionsordförande vid EP 2014 skall utses. Det finns ett ganska stort tryck för att det skall ske med primärval.
http://www.pes.org/sites/www.pes.org/files/adopted_pes_council_resolution_2_en.pdf
De största motståndarna till primärvalstanken, eller andra öppna metoder med för den delen är svenska SAP.
Har träffat många förbryllade ESP aktivister som undrar kring vår negativa inställning som står ut i familjen.
Hej Henrik! Kul att träffa dig här också. Tack för att du för in dina viktiga ESP-erfarenheter.
I motsats till de flesta som brukar kommentera här är jag inte partimedlem och inte insatt i den interna kremlologin. De inblickar vi under dessa veckor fått i partiets inre liv är inte upplyftande. Är det inte dags att sluta med navelskådningen och fråga sig vem som skulle kunna leda partiet bort från den nuvarande Golgatavandringen och göra det möjligt för dem/oss som inte är S-märkta sen fosterstadiet att ge partiet vårt förtroende? Det är definitivt inte någon av de tre som Erik Sundström nämner, och det beror inte på att de är män.
Inga-Lisa, kul att du kommenterar och du behöver inte alls – och jag betonar – inte alls vara sosse för att diskutera här. Tvärtom, vi vill vara en arena (därav namnet Arena…) för olika progressiva röster. Och du har rätt: Navelskådningen måste upphöra och jag tror faktiskt att såväl Damberg som Östros kan överraska positivt. Men det beror på vilket mandat de får. Och där är jag mer dyster just nu.
Partiet har länge talat i gåtor och tyckt att alla är överens när man säger ”förnyelse”. Halva partiet har önskat göra upp med de sista 20 årens nyliberala politik och andra halvan har önskat driva politiken ännu några snäpp åt det nyliberala hållet och så samarbeta med alliansen. Alla är överens om att partiet behöver förnyelse och ändå kan man inte bli överens om en gemensam partiledare. Inte så konstigt för då ska förnyelsen konkretiseras i politik.
Hej Erik
Bra att du påminner om europaperspektivet, så sorgligt nedtonat i vardagen. Kul att se att du håller kontakten med FEPS.
Får ta ett ESP-snack vid kongressen.
Henrik
Absolut, ska bli kul att ses!
Det räcker så bra med att vara utomstående för att konstatera att det är en pikant sönderfallsprocess omvärlden bevittnar. Undra på att vilsenheten är total i ett parti för vilket det efterhand blivit allt uppenbarare att tiden sprungit ifrån det och man står där i sina slitna paltor från anno dazumal. Den ideologiska kostymen var sydd efter en annan tids ideal, och passformen var hyfsad då, men framstår idag som mer än nött vintage.
Lägg därtill stelnade organisatoriska strukturer och ”konservativa”, lokala småpåvar som girigt bevakar sina inmutade revir.
Symptomen är uppenbara i en ny tid när man desperat famlar efter såväl en hållbar politisk kompass som samtidigt en någorlunda habil partiledare som kan ”frälsa” de inbördes kämpande falangerna.
Modet växlar och kan återkomma men det är nog i fallet SAP högst osannolikt att man förmår nyorientera sig i sådan grad som skulle krävas för en renässans. Det omgivande politiska landskapet har också förändrats på sådant sätt att det blivit väsentligt svårare att bana sig en suverän väg i politikens mitt där det huvudsakliga slaget om väljarnas gunst står.
Utkiken:
Det är bra när människor inser att nyliberalismen, den politik som S fört de senaste 25 åren, är en gammal fullkomligt otidsenlig politisk väg. Så jag antar att du också anser att det kan vara dags för S att återigen ta fram de traditionella socialdemokratiska deviserna om jämlikhet, solidaritet och frihet för alla.
Tyvärr har jag förlorat hoppet om det socialdemokratiska partiet.
Och tyvärr Tord, du tillhör nog den sista generationen som accepterar den modell för partidemokrati (eller brist på partidemokrati) som utvecklats inom socialdemokratin. Den är utformad för att säkra partiledningens makt och har mycket litet med demokrati att göra.
När jag besökte Sovjetunionen 1986 var det uppror i kommunistpartiet, eftersom Gorbatjov hade bestämt att medlemmarna skulle tvingas välja mellan två kandidater till varje förtroendepost.
Det är en radikal tanke som fortfarande orsakar förvirring inom den svenska socialdemokratin, 25 år senare.
Ack ja.
Erics förslag om ett röstningsförfarande som öppnar för aktivt deltagande i ledarvalsprocessen är i positiv riktning. Man kan även börja fundera ifall någon ”röstviktsdel ” kunde tillfalla partiets väljare i stort och inte bara dess medlemmar.
”Kertsin” m.fl. menar tydligen att skillnaden mellan SAP och Alliansens grundvärderingar ligger i orden: ”jämlikhet, solidaritet och frihet för alla”.
Eftersom det enligt ”Kerstin” (ovan) skall SAP stå för dessa värderingar, men detta innebär ju samtidigt att ”Kerstin” inexplicit menar att Alliansen står för: ojämlikhet, osolidaritet och ofrihet för alla. Eller?
Om inte, vari består då skillnaden?
Motsatsen till ”frihet för alla” i det här fallet är kanske inte ”ofrihet för alla” utan snarare ”frihet för vissa”. Frihet för de som har råd. Det finns ingen gräns för hur mycket det skall löna sig att vara frisk o stark.
Eftersom jag betecknar mig själv som medkännande konservativ gillar jag (s) på många sätt och vill ha med partiet som ett korrektiv mot Fredrik Reinfeldts ekonomism, teknokrati och opportunism. Jag är rätt så övertygad om att de nya moderaterna snart kommer att börja tappa kraftigt. Jag tror till exempel det var ett misstag av alliansen att gå samman med miljöpartiet kring invandringspolitiken. Man behöver inte tillhöra SD för känna sig obekväm med invandringspolitiken.
Tyvärr finns det nu väldigt stora spänningar inom (s) som jag tror måste lösas ut på något sätt. Det förvånar mig att vänsterdistrikten fortfarande efter valnederlaget har så hög svansföring. Var det inte de distrikten som ihop med LO tog med vänsterpartiet i valrörelsen plus fick med sig partiet på höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt? Med känt resultat. När ska (s) förstå att svenska folket inte vill ha högre skatter? (s) måste nyktra till.
Det är förvånande att t.ex. skånedistriktet inte satts på plats eller på undantag. Det är ett bekymmer att de partiaktiva står till vänster om valmanskåren. Och lider av ”falskt medvetande” beträffande svenska folkets önskan om högre skatter och statlig styrning.