”Demokratin har kommit lite på mellis”, skrev Björn Elmbrant 1997 i en bok om den svenska 1990-talskrisens åtstramningar. Orden blev en väckarklocka. 2011 har återigen demokratin blivit den glömda faktorn – men den här gången i hela EUropa. Den stora krisen beskrivs nästan uteslutande i ekonomistiska termer. De politiska förändringar som sker hamnar i skugga. Att den europeiska demokratin inte diskuteras är journalisternas, opinionsbildarnas och de intellektuellas svek. När klassiska frågor ställs på sin spets är deras intresse förstrött.
De två hårdast drabbade länderna, Italien och Grekland, har nu teknokratiska och ”opolitiska” regeringschefer. De kan innebära övergångar till mindre korrupta politiska system. Men teknokratier i svåra krislägen bör betraktas med skepsis. Även om båda regeringarna kontrolleras av folkvalda parlament innebär de – i synnerhet i Italien, där hela regeringen är en samling experter – att demokratin förflyttats några steg mot den punkt där den, med ett administrativt nödbeslut, kan avskaffas eller allvarligt inskränkas.
Egentligen skulle man inte behöva känna oro. Liknande övergångsregeringar är inte ovanliga. Men den närmast totala frånvaron av grundläggande kritiska invändningar känns obehaglig. Europa verkar ställa sitt sista hopp till en krets italienska teknokrater. Pressen att lyckas blidka ”marknaden” – vår tids metafysiska världsande – är så stark att avsteg från demokratiska rättsregler mycket väl kan accepteras i ett tillspetsat krisläge: av andra regeringschefer, av Europeiska Centralbankens ekonomer och även av en nervös allmänhet.
Man bör påminna sig om att Grekland och Italien är länder med skakig demokratisk historia. Så sent som i början av 1990-talet föll det italienska politiska systemet samman, som en konsekvens av kalla krigets slut och de korruptionsskandaler som kallades Tangentopoli – mutstaden. Efter det kom Silvio Berlusconi. Inget blev egentligen bättre.
Men oron för demokratins framtid handlar inte bara om två krisdrabbade länder. Det gäller i kanske ännu högre grad själva EU och därmed Europa som helhet. I en bok, som i veckan publiceras i en rad europeiska länder, riktar den nu 82-åriga tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas skarp kritik mot kontinentens regeringschefer och politiska etablissemang. Han varnar att de civilisatoriska och demokratiska framsteg Europaprojektet inneburit nu riskerar att förvandlas till ”ett postdemokratiskt byråkratherravälde” i skuggan av krisen. Läget är helt enkelt allvarligt.
Habermas har på äldre dagar axlat manteln från Jean-Paul Sartre, Raymond Aron, Simone de Beauvoir och andra som europeisk offentlig intellektuell. Han formulerar sig visserligen helt utan esprit, men alltid med eftertanke. De senaste 20 åren har han hela tiden återkommit till frågan om Europas politiska ordning och fullföljer då linjerna från 1789: konstitutionell rättsordning, rättigheter, demokrati och social rättvisa.
I den nya boken, ”Om Europas författning”, pekar han ut de författningsmässiga innovationer som utmärker EU och hur de kan bli instrument även för en global demokratisk rättsordning. Men i första hand är boken minnesvärd som pamflett. Habermas är nämligen arg.
Det som nu sker är att regeringscheferna i Europeiska rådet ensidigt rycker åt sig makten att fatta långtgående beslut. Men det är en maktutövning utan rättslig grund där Europaparlamentet och kommissionen medvetet fråntas den makt de ska ha. I EU-kommissionens svenska nyhetsbrev kallas unionens nya maktcentrum ”Frankfurtgruppen” – en krets av regeringschefer och tjänstemän – utan någon djupare demokratisk legitimitet. Vad har Merkel och Sarkozy egentligen för rätt att fatta beslut på egen hand om Grekland?
Som enda möjliga alternativ ställer Jürgen Habermas i stället en fortsatt demokratisering av EU. Den europeiska finanspolitik som tar form måste inkludera även parlamentet – medborgarnas röst i EU. Regeringscheferna i Europeiska rådet måste därför ”vilja något som går emot deras eget intresse av att behålla makten.” Men i stället gör de tvärtom. De slår vakt om EU som ett elitprojekt. Det kallar Habermas politisk ”fräckhet”.
Konsekvensen av denna fräckhet är att medborgarna lockas tillbaka till den nationalistiska illusionen, med hela det historiskt välbekanta paketet av gränsbevakning, antieuropeisk retorik och xenofobi.
Slutsatsen är en uppmaning. Den europeiska demokrati, som han menar gjorts möjlig av Lissabonfördraget, måste nu erövras på torgen, genom opinionsbildning och ställningstaganden. Annars kommer EU omärkligt, genom en rad ”krisbeslut”, glida över i sin motsats: välvillighetens postdemokratiska ordning. Till Europas socialdemokrater ställer han den självklara frågan: ”Varför tar de inte chansen att bryta sig ur sina nationalstatliga burar och skaffa sig nya handlingsutrymmen på europeisk nivå?”
I Sverige är svaret en generad tystnad.
Kanske beror denna ”generande tystnad” på att intresset för demokratiska grundidéer inte är större bland ledande socialdemokrater än bland andra toppolitiker. De svaga demokratiska reflexerna i EU-sammanhang — kanske rentav en ”avdemokratisering” — motsvaras av en besläktad tendens internt i Sverige, där t.ex. SAP förlorar sin folkrörelsekaraktär och ett elitistiskt förhållningssätt från politiker gentemot väljare nog snarare är regel än undantag. Hur många verkliga kommunalråd, oavsett partitillhörighet, liknar inte Starke man i Svinarp i sin självtillräcklighet?
Tyvärr ”Student”.
Jag skulle önska, att du hade fel, men efter ett långt liv som kommunal chefstjänsteman, kan jag inte annat än hålla med dig.
Det värsta (för Dagens Arena) är, att Svinarpsfasonerna är minst lika utbredda på vänsterkanten som på den andra, precis som du framhåller.
Det är ju faktiskt så att den lokala och nationella demokratin försvagas när makt koncentreras till EU. Det går inte att kompensera med att göra EU mer demokratiskt.
Alltså gäller det att slå vakt om den nationella suveräniteten om man vill behålla demokratin.
För inte så många decennier sedan hade den naturliga följden varit att militären hade tagit över makten i ett sådant här krisläge. Vi kommer ihåg både Grekland och Chile! Hellre ”Brysselteknokrater” än generaler för min del.
Det är inte bara demokratin som sätts på undantag, utan även tilltron till att den politiska klassen överhuvudtaget är intresserade av folkmajoritetens bästa.
Jag fasar för nästa logiska steg i utvecklingen: när rörelser som ”Greklands befrielsefront” eller ”Befria Skåne” tar till vapen när man inte ser ”demokratin” som en väg att påverka sin tillvaro. Om sådana rörelser efter mycket blodsspillan faktiskt skulle visa sig framgångsrika, är vägen tillbaka till frihet och ett värdigt liv mycket lång.
Ett bättre alternativ vore förstås att återta den makt lokalt, nationellt och globalt som politiker själva skänkt bort till ”marknaden”, d v s det internationella kapitalet. Här finns plats för en modern socialdemokrati att ta initiativet. Det kräver förstås att socialdemokratin leds av personer som känner större solidaritet med sina uppdragsgivare än med resten av den politiska klassen och den ekonomiska eliten.
Den politiska diskussionen, diskussionen om demokrati och EU, den förs inte i publika media, men kanske någon annanstans där eliterna finns? Och hur ska media kunna föra en diskussion när man efter fyra år av finanskris och dess följder ännu inte kunnat föra den ekonomiska dskussionen? Häromdagen var Gunnar Hökmark ute i SvD och framförde att det minsann inte var EMU och Euron som var orsaken till dagens Europeiska problem utan det berodde minsann på politikerna i Grekland och Italien. I Sverige är det endast V som vågar påstå att problemet faktiskt skapats av EMU. Euron fungerar som guldmyntfot och de externa balanserna i utrikesaffärer bland EMU länderna, det är orsaken till problemen. I det stora landet i väster är den ekonomisk/teoretiska skiljelinjen Friedman/Keynes densamma som skiljelinjen mellan Republikaner/Demokrater och i Sverige går samma skiljelinje mellan Alliansen och ….en tyst och häpen opposition utan visioner, analys och ledarskap? För Sveriges del är det ur demokratisk synvinkel rimligt att hävda det nationella självbestämmandet och inte ge mer makt till EU utan hävda den svenska demokratin. Här är kanske SD det enda (outvecklade) parti som tar ställning. Andees Borg är dock klar att det inte är aktuellt att ta del i ekonomiska satsningar för Sveriges del avseende EMU – han har inte med sig den folkpartistiska EU kommissarien i detta – men hon begriper varken ekonomi eller migration (hon har anpassat sig bra till EU tjänstemännens värld och är deras ansikte utåt ). Herr Redaktör, är det aktuellt att diskutera demokrati nu inom ramen för den ekonomiska krisen pga att Herr Habermas skrivite en bok eller är det aktuellt pga diskussionerna om hur man ska lösa krisen, om man ska gå Tysklands linje och följa EU konventionen , som inte tillåter ECB att fungera som bankernas bank? Ellr är det aktuellt nu pga ryktena om att Tyskland vill se ett förstärkt EU med finansiell beskattningsrätt och översyn av ländernas budgetpolitik? Eller är det aktuellt pga Englands konservativa som mullrar och närmast vill a en folkomröstning om utträde? Varför är det aktuellt? Inte r det väl aktuellt pga xenofobiska rörelser i Europa, rörelser som motsätter sig fortsatt migration? professor Dani Rodrik har en vettig artikel om Europas politiska svårigheter framåt under krisen och efter.
http://www.project-syndicate.org/commentary/rodrik63/English
Den ekonomiska krisen nu har inte med det demokratiska underskottet att göra vid sidan av att Tysklands intressen styr mycket. Det är EMU konstruktionen och det är den teori och strategi som styr politikernas handlande som ger problem.
http://blogs.ft.com/gavyndavies/2011/11/06/the-eurozone-decouples-from-the-world/#axzz1d0Hun5RB
Som vanlig svensk kvinna i femtio års åldern med villa i Höllviken så är det min egen plånbok som betyder nåt. Alliansen sänkte min fastighetsskatt. Och i Vellinge kommun har vi inget migrationsproblem. Vi här nere är moderater! Och feminismen har jag inget problem med. Det är jag som bestämmer!
”Det är ju faktiskt så att den lokala och nationella demokratin försvagas när makt koncentreras till EU…” påstår Hans Karlsson.
Det är just denna av Per Wirtén påtalade brist på kunskap som här ges prov på.
Frågan gäller att stärka Parlamentet i Strasbourg för att bättre kunna kontrollera Rådet (regeringscheferna) och Kommissionen (byråkraterna). Genom parlamentet befästes demokratin på såväl lokal, nationell och europeisk nivå. Ett plus är också att vyerna kommer att vidgas. Det blir konsekvensen av när aktivt delaktiga medborgare ansvarar för valet av representanterna inte bara i kommunen och i riket, utan också i den europeiska gemenskapen som utgör om inte ett värn så dock en positionering i en värld som företräder andra intressen än våra europeiska.
Kollade in din blogg och ser att du tror Europa obligationer handlar om solidaritet! Du tycks sakna alla ekonomiska begrepp och dessutom förståese av vad solidaritet är. Demokratin är på spel säger du och de intellektuella är tysta. Tror sjutton de är tysta när ointellektuella behärskar media! Sådana som du som saknar kunskap och begrepp.