Just nu tycks Fredrik Reinfeldt sitta säkert på statsministerposten och Moderaterna når sensationellt höga siffror i opinionsmätningarna. Oppositionen är tämligen osynlig och upptagen av interna processer. Men om fyra år kan läget se helt annorlunda ut. Då har det nuvarande moderata ledargarnityret styrt partiet i drygt tio år och konungariket Sverige i åtta år.
Redan nu märks att energin har börjat sina och kritiken breder ut sig i de borgerliga leden. Regeringen verkar efter fyra år vara mer inriktad på att förvalta sitt pund än på att peka ut nya visioner. Makt göder förnöjsamhet. Moderaternas förslag om en sjätte skattesänkning vittnar om ett slags intellektuellt lättja, i varje fall just nu. Den borgerliga fantasin brukar koka ner till – skattesänkningar.
Om fyra år kommer oppositionen att möta väljarna med nya ledare. MP byter språkrör. S letar efter en ny ledare. Och även Lars Ohly kan få träda tillbaka som partiledare för V. Det borde kunna innebära en nytändning, samtidigt som maximalt en av ledarna för de borgerliga partierna lär bytas ut. Detta är en scenförändring värd att hålla i minnet dagar som dessa när regeringen har ett stabilt övertag i opinionen. Kom ihåg att de borgerliga partierna var uträknade efter valet 2002 och att de rödgröna hade ett ”ointagligt” försprång 2007 (som mest 20 procentenheter).
Men det kräver att oppositionen och framför allt S gör hemläxan mer genomgripande än efter valförlusten 2006. Alldeles för mycket förhöll sig S till den nya moderata agendan och för lite fokus låg på att skapa en egen berättelse. Eftervalsdebatten har spretat åt olika håll men har fortsatt att vara mycket närsynt.
Mona Sahlin pekade i sitt tal innan jul ut samarbetet med V och fokus på ”bidrag” som viktiga skäl till valförlusten. Visserligen är Lars Ohly, trots att han är en pragmatisk politiker, förknippad med partiets kommunistiska förflutna. Men huvudproblemet låg inte där. Och förstås inte heller i att a-kassa och sjukförsäkring ska ge trygghet vid arbetslöshet och sjukdom.
Nej, problemet var att oppositionen inte hade en trovärdig berättelse om Sverige i dagens globala värld. Och framför allt inte kopplad till konkreta politiska förslag som övertygade väljarna. Här finns en paradox. Vänstern har bättre svar på välfärdens framtid och hur en politik för jobb och ekonomisk utveckling ska se ut. Och den gröna omställningen är ett projekt Fredrik Reinfeldt aldrig kommer att bottna i. Efter finanskrisen är det uppenbart att det är de skandinaviska modellerna som har framtiden för sig. Inte avreglerad kapitalism som i USA och Storbritannien, eller kommunistisk kapitalism som i Kina.
Det krävs både ett bättre ideologiskt självförtroende och en förmåga att konkretisera idéerna i konkret politik. Om nästa ledargeneration lyckas härvidlag kan scenförändringen komma snabbare än någon kan ana i dag.
Lars Noréns hämtade titlarna på två av sina pjäser från Stagnelius dikt ”Vän i förödelsens stund”: ”Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”
Visst är moderaternas framgångar beroende på avsaknad av ett trovärdigt politiskt alternativ. Min prognos är, att Miljöpartiet blir det parti, som kommer att växa mest, och därmed också bli det ledande oppositionspartiet.
Men risken är att ännu fler besvikna f.d. socialdemokrater och andra kommer att söka sig till Sverigedemokraterna. Inför den utvecklingen bävar jag!
Tack för att ni förmedlar HOPP!
alla verkar ge sig fyra år för att ge ett nytt hopp och nya alternativa tänkesätt till svenska folket. Men den nuvarande regeringen är en minoritetsregering, och en koalition av ganska olika intressen, där den besuttna delen av svenska folket representeras av moderaterna, men där det faktiskt också finns helt andra intressen. I Norge samsas radikala liberaler, gröna och socialdemokrater med socialister i regeringen. Och att bygga upp en politisk bas tar tid. En samling för jämlikhet och gemensam välfärd måste börja byggas nu.
Jag är inte ens säker på att det kommer att ta fyra år.
Det behövs inte djuplodande analyser för att förstå dagens politiska utveckling. Ofta är det enkla orsaker till framgångar. Att avveckla högskattesamhället och ge medborgaren makt över samhälleliga beslut räcker gott nog som vision. Den utvecklingen leder logiskt till att tunga byråkratiska/politiskt styrda organisationer kommer att avvecklas. Mer makt till entreprenörer och andra medborgarinitiativ kommer att leda till effektivitetshöjningar i den kommunala byråkratin. Redan finns tecken på lokala initiativ inom sjukvård, äldrevård, skola och arbetsmarknad som pekar i den riktningen.
Den tekniska utvecklingen kommer att klara av miljöproblemen som politikerna redan har visat sig oförmögna att ta itu med.
Att koka ned den politikerstyrda resursfördelningen av BNP från dagens strax under 50% till ca 30% borde vara en rimlig utveckling.
Speciellt som det gynnar de samhällsmedborgare som har de minsta resurserna.
Tyvärr är det just den missen som socialdemokraterna operativt har gått bet på.
Det är också det som stora medborgargrupper har insett, därför är partiet på väg ned mot 20% av valmanskåren.
Skattesänkningar kan nog initialt upplevas positivt, jag kan känna det också. Men om man samtidigt märker tilltagande problem inom t ex skolan, att man kanske inte får den vård man kommer att behöva, eller att man riskerar att få lämna hus och hem vid arbetslöshet, eller att polisen kanske inte har resurser att utreda brott som man drabbas av, då känns det betydligt mindre lyckat. Här i Stockholm har man minskat resurserna för socialtjänsten, hur kul är det att få skattesänkningar när man vet att de som har det svårast drabbas i andra änden?
Byråkrati behövs tyvärr även om du låter privata företag utföra välfärdstjänster. Dels måste avtal skrivas, dels måste verksamheten kontrolleras. Företagen blir experter på att förhandla till sig skattemedel, samtidigt som de bygger upp en kompetens. Eftersom marknaden ofta utvecklas till ett oligopol, hamnar utförarna i en styrkeposition. Man kan knappast tala om en marknad, speciellt inte när slutanvändarna är sjuka eller dementa. Men det kan säkert bli bra vinster för aktieägarna.
Hur du kommer fram till att speciellt de med de minsta resurserna skulle gynnas av en minskad offentlig sektor undrar jag över? Det är snarare de som är riktigt rika som gynnas ekonomiskt. Men ingen vill väl leva i ett samhälle med växande klyftor mellan folk och folk?
Det största frågetecknet inför framtiden är dock SAP. Den ideologiska spänningen mellan vänster och höger, som länge bulnat inom partiet, har nu spruckit upp i ytan så pass rejält att det måste till ett osedvanligt skickligt och karismatiskt ledarskap för att åstadkomma en effektiv valmaskin av det virrvarr som nu tycks råda. Vilken är den pregnant formulerade ”berättelse” om det framtida Sverige som på allvar kan entusiasmera hela partiet, när moderaterna har gjort om sig själva till medelklasslöntagarnas favorit? Är inte risken för en partisprängning nu mer påtaglig än vad man i allmänhet vill tala om?
Jodå, så kan det mycket väl gå. Men Håkan glömmer att beskriva en viktig sak. Nämligen SD;s framgångar. Och det beror inte enbart på invandrarfrågan – utan också på att många medborgare känner sig illa behandlade av samhället/staten…inte bli lyssnad till.. Här har nog alla de andra partierna en hemläxa att göra som heter duga..
Har skygglapparna fullkomligt vuxit fast på vänstern? Vilka signaler ska väljarna behöva ge för att socialdemokraterna ska inse att allt snack om skattehöjningar, bidragshöjningar och beskuren ekonomisk frihet inte faller i god jord? I Stockholms län röstade 13% av de som har ett arbete på socialdemokraterna, 87% gjorde det således inte. Om man inte är trovärdig för de som försörjer och upprätthåller Sveriges välfärd, hur ska man då återfå förtroendet att leda landet. Jag vet inte om vänsterns oförmåga att se sina egna brister bottnar i självgodhet eller bristande förståelse för den arbetande befolkningens vardag, men något är fel, jättefel. Att som Håkan Bengtsson skriver påstå att ”Vänstern har bättre svar på välfärdens framtid och hur en politik för jobb och ekonomisk utveckling ska se ut.” är i det närmaste ett skämt. Vänsterns ”Bagdad-Bob” manér att inte se verkligheten börjar bli löjlig. Någon borde ”Bitch-slappa” dem så de vaknar upp.
Du vet mycket väl att moderaterna inte hade kunnat vinna om man inte hade börjat hylla kollektivavtal, generell välfärd och Per-Albin Hansson.
Dessutom låtsades man att man hade smarta lösningar på massarbetslösheten, och det ”enorma” utanförskapet.
Tack vare det ekonomiska överskott S lämnade efter sig, klarade man finanskrisen, vilket överraskade många. Samtidigt kunde man skylla sina misslyckanden på krisen.
Före valet 2014 kommer dock smekmånaden att vara över. Man kommer inte att kunna leva upp till parollerna om det nya arbetarpartiet. Scenen ligger öppen!
Att en scenförändring kan komma snabbt är inte direkt någon revolutionerande insikt. Man har ju i drygt 20 år, ändå sedan 80 talet pratat om att väljarkåren börjar bli mer rörlig och vi minns tex ”Westerbergeffekten”. Ett annat exempel på en snabb scenförändring är (s) som i alla 13 sifobarometrar mellan september 2007-Oktober 2008 hade ett väljarstöd som låg mellan 41 och 45% för att sen landa på30% i valet.
Sen skriver Håkan att: ”Om fyra år kommer oppositionen att möta väljarna med nya ledare. MP byter språkrör. S letar efter en ny ledare. Och även Lars Ohly kan få träda tillbaka som partiledare för V. Det borde kunna innebära en nytändning”
Men det är långt ifrån givet att det blir en nytändning. Jag tror inte att dom personer som ersätter Miljöpartiets nuvarande språkrör, vilka de nu än blir, klarar av att ta partiet till några högre nivåer än de nuvarande. Om vänsterpartiet får en ny tändning pga ny ledare eller nya språkrör så sker deras tillväxt i så fall genom att man tar väljare från (s) vilket man ju gjort i de kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrikt (och då är s riktigt illa ute).
Sven-Erik Österberg som många håller som favorit till att bli ny(s) ledare har sagt i DN att det inte var fel på politiken i valet utan att partiet ”kommunicerade dåligt”. Vilket tyder på en bristande sjukdomsinsikt. Det känns ungefär lika rätt som när många socialdemokrater efter valförlusten 2006 sa att det det inte var fel på politiken i valet utan att det bara råkade vara så att det fanns en del väljare som var ”trötta på Persson” och i och med att Persson avgick på valnatten så skulle partiets problem lösa sig av sig självt, men så blev det ju inte.
Många säger också att det var ganska liten skillnad mellan blocken, politiskt sett. Det fungerar att triangulera en gång, som moderaterna gjorde, men inte en andra gång. Kanske de skenbart små skillnaderna gjorde att Reinfeldt och Borg genom sina personer kunde avgöra, speciellt med det svaga motstånd man hade.
En kombination av nytändning inom S, där man förstås behåller sina traditionella värderingar om rättvisa, frihet och solidaritet, och att alliansen förmodligen kommer att se fram emot en period av misstag och misslyckanden kan mycket väl vända på myntet.
Redaktö´rn har rätt. Det är litet drag i opinionssiffrorna just nu, men det ordnar till sig med tiden. Vi har ju i grunden en socialdemokratisk politik fortfarande på grund av högerns villfarelser och det kan vi glädjas åt så länge. Men mer normalt är nog att se det svenska landskapet från norr till söder som att
M = 20 + C 5 + FP 5 + KD 5 + SD 5 = totalt 40 % och
S = 40 + Mp 10 + V 5 = totalt 55 %
Det är väl normalkurvan med variation inom 5 %. På litet längre sikt fixar nog pendeln till åt det här hållet. Bekymmersamt är bara hur mycket raritetskomplexet inom borgerligheten hinner förstöra under tiden.
”S = 40″
Det är numera bara i historieböckerna som socialdemokraternas valresultat är 40% eller mer. Det är nu snart nio år sen 2002 då det hände senast.
Partiet har ingen politik och inga bra ideer och har precis som Juan Fonseca påpekat tappat kontakten med samtiden .
När man ska välja partiledare nästa år så kommer det viktigaste kriteriet att vara att hitta en kandidat som såväl höger- som vänsterflygeln kan acceptera och då blir det antagligen en kandidat som tex Sven-Erik Österberg eller någon annav av dom som ”diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse” som Katrine Kielos skrev i socialdemokratiska Aftonbladet.
http://www.aftonbladet.se/ledare/article8231177.ab
S 40% ? Det var länge sen. För att få 40 måste man ha en tillväxtpolitik, inse skatteuttagets begränsningar och stå för trygghet. Räntor och elräkningar är dagens hot. Höjda skatter är lök på laxen.
SD 5 % ? De har minst 10 nästa gång. Centern, Folkpartiet och kommunisterna kan åka ur riksdagen när som helst. Moderaterna har parkerat ovanför 30%, det beror på att delar av sossekärnan gett upp (s) efter den famösa alliansen med (mp). Moderaternas anpassning till (s) kom i rätt tid.
Ingenting ger vid handen att (s) nyktrat till. Det är fortfarande skattehöjningar på allt, klimatalarmism och genusagenda som dominerar bilden av det före detta arbetarpartiet. Arbetarna har gått någon annanstans, moderaterna och SD skulle jag gissa. Under 25% är ett bra resultat med sådan svansföring, brist på politik och självinsikt, och ett sådant ledargarnityr.
först måsta man komma på vad man ska göra .. sedan hur & vem
nu är man lika handfallna som när muren föll
frågan är ju vart har (s) rösterna gått ?
inte till VP i alla fall
till MP ? möjligtvis några ekologiska medelklassröstare från storstäder
till M.. ja många .. men även till SD …. !!
Stagnelius kunde få sagt det han ja. Och visst kan det väl trösta en och annan desillusionerad partiskribent. Men om vi tror att enbart byte av partiledning, nya fräscha ansikten ska åstadkomma någon dramatisk vändning så tror jag att vi har glömt vår egen historia. Varken 30-40talet, 50-60-talet eller 70-80-talet kännetecknas väl som förnyelsen och de fräscha ansiktens decennium. Tvärtom. 90-00-talet däremot gjorde det och kännetecknas knappast som framgångsreceptet precis. Jag tror nog att vi måste komma fram till en politik som inte arrogant ställer sig med ryggen mot medborgarna, jag tror att vi måste bli ett parti som vänder tillbaka till folkrörelserna och lyssnar och jag tror att vi måste jobba stenhårt för att bli trovärdiga i de sammanhangen, då, och först då, kan det bli tal om förändring. Gärna med nya ansikten.
Det stora problemet är att demokratin sedan 80-talet alltmer urholkats. Väldigt många människor känner sig med all rätta väldigt rädda och sårbara. När som helst kan arbete och försörjning vara borta. Att bli allvarligt skadad eller sjuk är en katastrof. De viktiga besluten fattas inte av de folkvalda utan i privata styrelserum, i praktiken hos de globala bankerna och de världsomspännande företagen. Vanliga människor har lika lite makt idag som före införandet av den allmänna rösträtten. Naturligtvis leder detta till politikerförakt när politikerna försöker ge sken av att de har något att säga till om. Kanske slår detta hårdast mot socialdemokraterna som historiskt sett stått på vanliga människors sida och velat reformera kapitalismen.
Håkan har förstås helt rätt. Det går fort när opinioner svänger, och det vore naivt att tro att dagens opinioner har kommit för att stanna för evigt. Socoaldemokraterna har en vandring nu att göra och den kan gå mycket bra. Finns ingen anledning att inte tro annat även om häcklarna givetvis hoppas så.
Vill bara påpeka att det är många partier som har vandringar att göra, inte minst Nya Moderaterna. Deras bekymmer är av ideologisk art. Att sänka skatten kan ändå inte vara en uthållig ideologi. Statsministerns ideologiska huvudbudskap lyder nu mest i stil med ”Vi kör vart som helst – bara jag får styra”. Jag tror inte det håller. Snart kommer väljarna att genomskåda det.
Du skriver klokt, Anders Nilsson, som alltid. Men historien började en gång då Nationslsocialismen redan var igång med rekryteringen i Sverige. Då var våra anställda redan på väg mot organiserat samarbete, men också förstod att man måste ha ett politiskt parti som komplement till facket. Så bildades SAP och Nationalsocialismen fick ingen grogrund längre med sina idéer. Sedan följde några rena decennier med gott välfärdsarbete av SAP. Det som nu är måste vara en parentes. Fortsättning följer.
För en tid sedan så rapporterade en skribent på SvD från en sosseträff där en föreläsare talade om hur S måste ändra attityd till att folk tjänar pengar och får dessutom behålla sina intjänade pengar .
Åhörarna (sossar ) ”verd sig som maskar inför det sagda obehaget ”
Så skall S ha en chans så gäller det att ändra attityd och acceptera att folk tjänar pengar
att det politiska målet kan inte vara att hålla tillbaka driftiga personer .
För att det skall finnas pengar att investera /riskera i nya koncept så behövs det att någon ” får ” tjäna in dom .
Vidare måste det vara slut på sossarnas användande av skolan för att driva sin socialistiska tes . Vidare så kan inte S importera röstboskap utan måste vinna väljare som är närande .
Hela attityden till förkovran måste ändras så att alla inser att skolan är en nyckel till ett bättre liv = större livsinkomst för den som studerar .
Dvs bort från en 50 årig strävan efter en platt löneskala .
Hela skattepolitiken måste anpassas till övriga EU länder .
Dvs det måste tillåtas större inkomstgap , inte mindre .
Det skall sitta in i benmärgen på varenda människa att det lönar sig att arbeta , att det lönar sig att utbilda sig , att det löar sig att vara sparsam .
Candida voice:
”Åhörarna(sossar) vred sig som maskar inför det sagda obehaget”…
Du glömde:” och de övriga grinade illa då de tänkte på sitt senaste lönebesked”
Skribenten skriver:
Efter finanskrisen är det uppenbart att det är de skandinaviska modellerna som har framtiden för sig. Inte avreglerad kapitalism som i USA och Storbritannien, eller kommunistisk kapitalism som i Kina.
Men kära nån – vi har ju redan en avreglerad kapitalism, och S har avreglerat det mesta.
Dessutom har S försett både banker och finansinstitut med mer pengar än de kan använda (till annat än skapa ekonomiska kriser), liksom företagen, som badar i pengar och inte investerar som de skulle göra enligt teorin, ja om man inte räknar satsningen på att skapa ett S som arbetar ännu intensivare för SN förstås, som de ju lägger en del pengar på.
Och vilka skandinaviska modeller talar du om? Dagens avregleringsmodeller eller 45- 70-talens jämlikhetsmodell?
”För att det skall finnas pengar att investera /riskera i nya koncept så behövs det att någon ” får ” tjäna in dom .”
Ja!
- Det måste bli lättare att starta företag. Alla ska kunna ha ett eget företag där man kan driva sina egna drömmar.
- Företagen måste släppa lös lusten och kreativiteten hos sina anställda. Dagens arbetsliv av hierarkier och ekorrehjul leder inte till nytänkande.
- Staten/regionerna/kommunerna måste tillåtas vara entreprenörer och kunna tjäna sina egna pengar. Bort med upphandlings-jantelagen!
”Dvs det måste tillåtas större inkomstgap , inte mindre .”
Allting har ett pris. En ofrånkomlig bieffekt av detta är segregering, rädsla, kriminalitet och våld.
”Det skall sitta in i benmärgen på varenda människa att det lönar sig att arbeta”
Absolut!
Vilka åtgärder förespråkar du för människor som lever av kapital/maktordningar (andras arbete)?
I verkligheten finns berättelsen!
Mycket har blivit sämre och otryggt för många men många har fått det bättre och det är dessa alliansen månar om och ger de största ekonomiska förmånerna, fastighetsskatten, Rut, Rot. mm.
De lågavlönade osäkra skall springa fortare i hjulet och helst kunna klara två jobb för sin försörjning, ett femte jobbavdrag och sjätte? skall stimulera till det enligt Reinfeldt.
Det som blivit bättre för många kan vara en ren illusion då egenavgifter höjs och försäkringar börjar smyga in och mota bort den generella välfärden, till för alla. Det är kanske dags att tala om hur mycket de många får tillbaka av inbetald skatt i form av välfärd som skulle bli dyr om var och en betalar ur egen ficka.
Arbetsmarknaden är segregerad mellan de som sitter tryggt och de som hoppar ut och in på olika dåligt betalda jobb.
Många med de trygga jobben har följt regeringens propaganda och skippat solidariteten med de fattigaste pensionärerna, sjuka och arbetslösa.
Ungdomsarbetslösheten är en tragedi. En arbetslös 20-åring som i många fall måste försörjas av sin ensamstående förälder är inget ovanligt, utan jobb=utan egen bostad. Utförsäljningar av gemensamma egendomar drivs till sin spets, allmännyttan, skola,vård omsorg mm säljs, och ibland till vrakpriser. Bostadsmarknadens haveri i Stockholm! Marknadshyror smyger sig på, skall de med små inkomster drivas bort från sina hem?
Miljön och klimatet. Tydliga tecken finns på stora konsekvenser för vår överkonsumtion, vi i den rika världen är största syndarna.
Det finns väldigt mycket att förändra, förbättra för ett varmare samhällsklimat och ett hållbart Globalt.
En del av detta fanns med i rödgröna valmanifestet, väljarna avvisade det! inte så konstigt med den mediala propaganda som står till regeringens förfogande, vad göra åt det, kan man fråga sig?