Tomas Lindbom

Vid lunchtid på torsdagen gör Mohamed Merah ett utbrytningsförsök ur en lägenhet i Toulouse, skjuter mot poliser och blir själv dödad. Några timmar tidigare – när ingen vet hur dramat ska sluta – sitter Marine Le Pen i en intervju i en nationell radiokanal. Det har gått trögt för henne i valrörelsen. Under den senaste månaden har Nicolas Sarkozy sakta men säkert flyttat fram sina positioner i opinionsmätningarna medan hon tappat motsvarande procentandelar.

Under en halvtimme gör hon sitt yttersta i denna radiointervju för att lyfta upp invandringsfrågan till presidentvalets huvudfråga. Det demokratiska och antirasistiska Frankrike drar dessa dagar andan. Ska dödsskjutningarna av militärer och barn i Toulouse utveckla en våg av invandringshat över landet och därmed ge Marine Le Pen det stöd hon behöver för att avancera i konkurrensen om presidentposten?

Hennes avsikt med alla sina framträdanden är att skrämma människor. Hon gör det genom att peka ut islamismen. Hon påstår att dess inflytande växer i vissa förorter, att den samspelar med den gangsterverksamhet som pågår med drog- och vapenhandel. Hon försöker också skrämma människor när hon påstår att islamismen inte möts av fasthet av ansvariga politiker. Hon säger: ”En regering som hemfallit åt snällism har låtit en man begå femton brott, resa till Afghanistan och hunnit skjuta fyra personer vid två tillfällen före dödsskjutningarna i den judiska skolan. Utan att polisen lyckats stoppa honom.”

Så talar en av de ledande presidentkandidaterna. Hon söker orsakerna till nationens kris bland muslimerna. Bland islamister, företrädare för sharialagar, beslöjade kvinnor. Och får det att verka som om skulden ytterst ligger hos muslimerna i allmänhet.

Tack och lov finns det motkrafter. Hatet tar inte över i landet. Tragedin i Toulouse ger först och främst en bild av ett värdigt Frankrike. De antirastistiska organisationerna och organisationer som företräder kristna, judar och muslimer i landet manar till lugn och besinning och genomför under dessa dagar möten och demonstrationer för folklig och nationell enighet. Fredagens stora manifestation i Toulouse är ett sådant exempel.

Oron har funnits att dessa demonstrationer ska bidra till att ytterligare sätta fokus på muslimerna. De politiska ledarna är därför mer avvaktande till att delta i öppna manifestationer. Högermajoritetens företrädare håller sig undan och manar istället till nationell enighet. Francois Hollande har tvekat att medverka. Han ser sig själv som i första hand en kommande företrädare för hela landet. Andra socialistledare, lokala borgmästare, visar däremot sin solidaritet genom att gå med i de olika lokala demonstrationstågen.

Marine Le Pen verkar inte ha plockat några politiska poäng genom sina utspel runt händelserna i Toulouse. Den enda officiella mätningen som hittills gjorts efter attentaten visar tvärtemot att trenden sedan en månad tillbaka fortsätter. Marine Le Pen tappar mark och ligger nu på fjärde plats efter de två huvudkandidaterna Sarkozy och Hollande men också efter Jean-Luc Mélanchon, som är kandidat för vänstersocialisterna och kommunisterna.

Nicolas Sarkozy stärker sin ställning om än marginellt. Francois Hollande har fortfarande en rätt betryggande ledning över den sittande presidenten i den andra valomgången.

Så här långt har franska folket behållit sitt lugn och visat politisk mognad. Dramat i Toulouse får inte bli en parentes för det franska folket. Det har varit en ohygglig tragedi i sig och det pekar på spänningar i samhället som ingen får blunda för. Faran att dödsskjutningarna driver debatten in på rasistiska tankevägar finns ändå där. Och det kan vara svårt att undvika det när en av kandidaterna – Marine Le Pen – så tydligt vill spela på främlingsfientligheten för att vinna röster i valet.

Därför skulle det gynna utvecklingen i landet om valrörelsen nu återvänder till de sakområden som dominerat fram till i måndags; de ekonomiska och sociala problem som landet upplever och som berör alla grupper i samhället.

Tomas Lindbom, journalist och Frankrikekännare. Skriver på bloggen lindbompafranska.