”Vi vill inte bli vänsterns svar på Tea Partyrörelsen”

I veckan kom Linnea Palmer Paton från Occupy Wall Street till Stockholm. Dagens Arena passade på att ställa några frågor om den rörelse som har lyckats sätta finansvärlden under press.

”Occupy Wall Street” började med ett par hundra demonstranter i tält på södra Manhattan. Successivt har det växt till en massrörelse och ”Occupyrörelsen” har spridit sig till en rad andra städer i USA och västvärlden. I varje stad är det delvis lokala frågor som dominerar, men några teman kommer tillbaka: ojämlikheten, finanssektorns härjande. I Europa diskuteras även nedskärningar och besparingar.

Ungefär där slutar också enigheten.

Linnea Palmer Paton, som jobbar på Occupy Wall Streets pressteam, betonar omedelbart att hon bara i några få frågor kan ”tala för rörelsen” – i hennes fall den rörelse vars brännpunkt är nedre Manhattan. Occupy Oakland, eller för den delen Occupy London, talar för sig själva.

Målet, säger hon, är att få till stånd en ”total förändring” av hur Wall Street fungerar. Det är tydligt att hon personligen, liksom en betydande del av rörelsen, är djupt skeptisk till de avregleringar av finansmarknaderna som har skett de senaste decennierna. Kritiken innefattar även det sätt som USA:s storbanker räddades på under finanskrisen, och framför allt den stora roll som pengar spelar i det amerikanska politiska systemet.

Men varje gång vi kommer in på mer konkreta frågeställningar tar det stopp: Hur ska Wall Street förändras? Vilka åtgärder är rörelsens överens om?

Några dagar innan vi möts försöker Occupy Wall Street formulera ett antal krav som hela rörelsen ska ställa sig bakom, men förslagen blockerades. Beslut måste tas med konsensus.
– Det här är väldigt kontroversiellt, säger Linnea Palmer Paton.

– Vissa menar att vi behöver ställa specifika politiska krav för att röra oss framåt. Andra han insett att det här är något mycket större. För så fort vi börjar driva konkreta krav börjar vi också splittra människor. Just nu växer rörelsen mycket. Att börja formulera politiska krav känns lite brådmoget.

– Jag tycker att jämförelsen med medborgarrättsrörelsen är bra. Du vet, Martin Luther King höll ett ”I have a dream”-tal, inte ett ”I have a plan”-tal. Det inspirerade en hel rörelse av människor att se rasdiskrimineringen i USA. Efter det kom förändringen naturligt. Medborgarrättsrörelsen planerade inte ”The Civil Rights Act”, den kom till som ett resultat av den utbredda enigheten om att någonting måste förändras. Och på sätt och vis har vi redan förändrat det nationella samtalet om finanskrisen och Wall Street.

Hur då?
– Ta debatterna mellan de republikanska presidentkandidaterna till exempel. Tidigare pratade man om jobb, ekonomin, och om migrationsfrågor. Ingenting om Wall Street. Det har förändrats nu. Och även om president Obama inte har vänt sig direkt till oss har han börjat använda en del av våra slogans, som att tala om ”de 99 procenten” till exempel.

Kan du placera in Occupyrörelsen på en höger-vänsterskala?
– Absolut inte. Det politiska systemet, speciellt i USA, är fundamentalt korrumperat. Nio gånger av tio kan du förutsäga vem som kommer att vinna ett val beroende på vem som har mest pengar.

– I Occupy Wall Street finns människor från både höger och vänster. En studie visade att runt 70 procent av oss identifierar sig som partipolitiskt oberoende. Några är libertarianer, människor som vill se ”äkta kapitalism” i USA. Som de ser det har vi i dag ett välfärdssystem för bankerna. När bankerna sätter sig själva i knipa går vi in och räddar dem. Andra människor är definitivt mer åt det socialistiska hållet, och vill se fler statliga välfärdsprogram.

– Ett av de vanligaste slagorden du hör är ”the banks got bailed out, we got sold out” (bankerna räddades, vi såldes ut), och det är sant. Vi, det amerikanska folket, betalar för bankernas misstag.

Occupyrörelsen är strikt talat en reaktion på finanskrisen 2008?
– Till en stor del, ja. Någon har sagt att Occupy Wall Street satte igång den politiska diskussion som vi borde ha haft 2008. Vad vi ser är att så många amerikaner, oavsett ålder eller sysselsättning, har drabbats hårt.

Så man ska inte se Occupy Wall Street som en fortsättning på den globala rättviserörelsen eller antikrigsrörelsen? Eller den senaste tidens protester kring Medelhavet?
– Många som var aktiva i den globala rättviserörelsen för tio år sedan var nog också med från början på Wall Street. Men de är inte någon majoritet i dag, Occupyrörelsen har vuxit. När det kommer till taktik har vi definitivt inspirerats av revolterna i Egypten och Tunisien, och händelserna i Spanien.

På vilket sätt då?
– På samma sätt som där är inte Occupyrörelsen en engångsgrej. En av våra styrkor är att vi inte har försvunnit. Man kan inte ignorera oss. Under Irakkriget såg vi hur hundratusentals människor demonstrerade mot kriget på en utvald dag. Då visste politikerna att de måste hålla huvudet lågt, men dagen därpå kunde de fortsätta med ”business as usual”.

Allt eftersom Occupyrörelsen växer har tyckare och journalister försökt förstå sig på fenomenet. Många kritiker siktar in sig på att de som deltar i protesterna är långt ifrån representativa för de ”99 procent” som man säger sig kämpa för. Men Linnea Palmer Paton ger inte mycket för den beskrivningen.
– Det stämmer inte. Kanske 25 procent av de som deltar i protesterna är arbetslösa, resten jobbar. Flera fackförbund stödjer oss, liksom studenter och pensionärer. Några är riktiga höginkomsttagare, ”enprocentare”, säger hon och fortsätter:

– En färsk mätning visade att två tredjedelar av alla New York-bor stödjer oss.

En annan ständigt återkommande tankefigur är jämförelsen med Tea Partyrörelsen. Men också där slår Linnea Palmer Paton ifrån sig.
– Just nu är den största risken att vi blir kidnappade av det Demokratiska partiet i USA. Vi måste vara välkomnande för människor både från vänster och höger. Det som sker ska inte begränsas av politiska skillnader.

– Vi vill inte bli vänsterns svar på Tea Partyrörelsen. Vi försöker överbrygga klyftor, medan vårt politiska system reser upp hinder.

Så Tea Partyrörelsen är ingen förebild?
– För att förändra systemet måste du vara mycket försiktig så att du inte korrumperas. Speciellt i början hade Tea Partyrörelsen en del berättigad kritik om pengarnas inflytande på USA:s politik, saker som vi håller med om. Men sedan kunde du se hur miljoner dollar flödade in i Tea Partyrörelsen från enprocentare. Och då blev den något annat. Sedan är de inte heller kända för att välkomna människor och överbrygga klyftor.

Du säger att ni vill ”överbrygga klyftor”. Samtidigt bygger hela Occupyrörelsen på att påpeka att klyftor existerar: Wall Street mot resten; ”enprocentarna” mot 99 procent?
– Det är sant. Men det är inte vi mot vissa individer… Det är vi mot ett system. Det finns en utbredd uppfattning att Wall Street är roten till mycket av det som är fel i dagens USA. Men det är vi som har tillåtit Wall Street att växa till det system vi har i dag, på grund av avregleringar och pengarnas inflytande i politiken.

Vad händer framöver?
– Personligen tror jag inte att Occupyrörelsen kommer att formulera några konkreta politiska krav än på ett tag. Det är inte vad rörelsen handlar om. Det som skulle få rörelsen att försvinna är inte att vissa krav blir mötta, utan att den inte längre behövs. Den dagen är världen en väldigt annorlunda plats. Om vi måste vara på plats i tre år, då är vi där i tre år.

– Det händer mycket hela tiden. Om några dagar, 5 november, är det ”move your money day” (”flytta dina pengar-dagen”). Vi uppmanar alla att flytta sina pengar från storbankerna till lokala småbanker. Och den 27 november är utsedd till internationell aktionsdag.

– Än så länge vet vi inte vad dagen ska handla om. Men vi har valt ett datum.