Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.

Daniel Jernström älskar jobbet. Men efter tio år i restaurangbranschen har hans kropp börjat protestera, trots att han bara är 27 år gammal. En ung generation fostras in på en arbetsmarknad där otrygga anställningar, stress och smärtor är vardag.

Dagens Arena publicerar ett utdrag från boken Skitliv, där journalisten Erik Wiklund i ett kapitel skildrar villkoren i hotell- och restaurangbranschen.

När Daniel Jernström kliver upp på morgonen måste hans sambo hjälpa honom att ta på strumporna. Efter en natts sömn har ben, axlar och rygg blivit stela och det tar en stund innan kroppen kommer i gång inför en ny arbetsdag.

Daniels karriär inom restaurangbranschen började när han 17 år gammal fick jobb som allt-i-allo på en bar i Spanien. Han var inkastare, servitör och bartender. Det var där han hittade glädjen i att vara servicemänniska. Att ta hand om sina gäster, att göra det där lilla extra. Daniel älskar sitt arbete.

I dag är han bartender på sportbaren O’Leary’s, i Centralstationen i Stockholm. Han älskar tempot och det sociala samspelet med gästerna. Han älskar gemenskapen med arbetskamraterna och att så många olika människor passerar revy.
– De äldre kollegorna har ju varit med om mycket, man får höra många roliga historier när man umgås med dem.

Men Daniel Jernström tror inte att han kan fortsätta göra det här i ett helt yrkesliv. Han är 27 år gammal och kroppen har redan börjat protestera. Det gör honom ledsen, för det känns orättvist.
– Det är ett jättebra jobb, om man har bra förutsättningar och schysta villkor. Tyvärr är det inte alltid så.

Daniel har inte gått till sjukvården med sina besvär. Han föreställer sig att han vet vad läkaren kommer att säga. Att det är viktigt att träna, vilket han redan gör. Att han måste börja lyfta på rätt sätt när han är på jobbet, men det är svårt. Det går fortare att göra på fel sätt.
– Det gör ont. Men man lär sig leva med det.

Han tror att värken i kroppen beror på onaturliga lyft i stressade situationer, kombinerat med många år av att stå och gå på hårda golv. Arbetet på en restaurang handlar väldigt mycket om att bära saker. Glas, ölbackar, porslin. Ganska snart börjar det slita på rygg och axlar.

Lägg till det allt extraarbete. Daniel Jernström har många gånger stannat kvar en stund efter att hans pass tagit slut, för att röja undan och förbereda för de som kommer in dagen därpå. Det blir rätt många timmar till slut.
– Man vill ju vara schyst mot sina arbetskamrater.

Det är bara någonting man gör, extraarbetet, och Daniel är väl medveten om att han på det viset sänker sina egna villkor. Han vet också att den sortens obetalt arbete i förlängningen hänger ihop med sjukskrivningar och utbrändhet. Men kulturen i restaurangvärlden präglas av en »låt gå«-attityd. På några år byts hela personalstyrkan ut. Folk kommer och går, många räknar inte med att vara kvar särskilt länge.

Eftersom det är så här det fungerar väljer restaurangarbetarna, kanske särskilt de unga, att anpassa sig. Man förväntar sig inte annat än att det ska vara slitsamt, att man ska jobba en halvtimme extra och att man inte kan veta hur många timmar man får jobba nästa vecka. Det är en kultur som skapas av förhållandena i branschen, samtidigt som det är förhållandena i branschen som skapar kulturen.

Det blir ett självspelande piano.
– Egentligen skulle jag önska att vi alla satte ned foten och krävde att chefen lägger till den extra tiden på schemat, eftersom den uppenbarligen behövs, säger Daniel Jernström.

Men det gör man inte, för det är inte så självklart som det skulle vara i andra branscher. Det behöver inte ens vara så att chefen ber om extraarbetet, menar Daniel Jernström. Det går på automatik. Samma sak gäller kroppens långsamma nedslitning. I stressen och hetsen kommer servicemänniskan fram och då glömmer han morgonens värk.

– Man vill ju göra jobbet så bra och snabbt som möjligt, så man sträcker sig efter drickabacken i stället för att göra rörelsen ordentligt. För att det går fortare, säger Daniel Jernström.

Daniel Jernström tycker inte att det är värken på morgnarna som är den största uppoffringen han har gjort för sitt arbetes skull. Han brukade vara ungdomsledare i basket, men det var han tvungen att sluta med. Träningar och matcher sker på kvällar och helger, då han jobbar.

Det är krångligt att få ihop vardagen. Sambon har också varit i restaurangbranschen, men eftersom Daniel Jernström jobbar natt kan hon inte söka de jobb som hon har erfarenhet av. För det finns inte tillräckligt många nattöppna förskolor i Stockholm, vilket Daniel Jernström lyfter fram som ett exempel på hur samhället inte är organiserat för att deras yrkesliv ska fungera ihop med en vanlig vardag.

Varje morgon, när hans sambo hjälper honom att ta på strumporna, tänker Daniel Jernström att det här inte fungerar längre. Inte i längden.

När han började som allt-i-allo i Spanien var jobbet roligt och omväxlande. Det spelade inte så stor roll att villkoren var ännu tuffare där än i Sverige. Att arbetsgivaren kunde skicka hem honom utan lön om det inte fanns tillräckligt mycket arbete den dagen. Han kunde ta det. Han ville bara jobba och tjäna egna pengar.

Men det finns ingen plats för den vuxne Daniel Jernström i restaurangbranschen. Inte för hans kropp och inte för hans familj.

Nu vet han inte hur han ska gå vidare. Kanske vill han bli idrottslärare, bygga vidare på det engagemang han skaffat sig i basketen. Men att byta yrkesbana i vuxen ålder är inte helt självklart. Det är inte så lätt att lämna månadslönen när man har hyra och räkningar att betala.

– Jag vet inte om jag har råd att plugga, helt enkelt. Jag är ju ganska pank som det är redan nu, säger Daniel Jernström.

Skitliv ges ut på Bokförlaget Atlas. Boken kan köpas här >>