Bild: Ola Kjelbye

Marockos olagliga handel med västsaharisk fosfor spåras till hamnar i USA och EU. Och till svenskarnas pensionspengar och matbord. Läs ett utdrag ur boken ”Tyst territorium”.

Dagens Arena publicerar ett utdrag ur boken ”Tyst territorium – sju reportage om Västsahara” av Fredrik Laurin och Lars Schmidt.

SVENSKARNAS PENSIONER

De största frakterna, totalt en femtedel av all malm, gick till den lilla staden Geismar en bit upp i Mississippifloden i amerikanska Louisiana. Där har världens största gödningsföretag, kanadensiska Potash Corp, en anläggning.

Ett dussin svenska fondbolag äger aktier i de internationella gödselföretagen. Potash Corp är ett av de populäraste. Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonden äger tillsammans aktier för 280 miljoner kronor i detta företag, som sedan 1987 köpt västsaharisk fosfatmalm.

De fyra AP-fonderna, som förvaltar pensionskapital för alla personer som någon gång arbetat i Sverige, driver ett etikråd med syftet att bland annat »verka för en positiv förändring i ett antal bolag som kopplas till kränkningar av internationella konventioner«.

Orden till trots är det en annan mening i etikrådets rapporter som anger spelreglerna: »Fonderna ska ta hänsyn till etik och miljö, dock utan att göra avkall på det övergripande målet om hög avkastning.«

Med innehav i ett par tusen bolag har man valt ut en handfull som man för en »aktiv dialog« med. Ett av dem är australiska Incitec Pivot. Dialogen påbörjades 2010 och har hittills varit något ensidig. Det vill säga: Incitec Pivots företagsledning nöjer sig med att lyssna till AP-fonderna.

Etikrådets ordförande under 2012 var Ulrika Danielson som tar emot på Andra AP-fondens kontor i Göteborg. Hon är också kommunikationschef men förtegen om allt som har med dialogerna att göra. Hon vill inte heller säga något om hur länge man fortsätter att äga aktier i ett företag som kränker mänskliga rättigheter och internationella konventioner innan man säljer aktierna.

Potash Corp, där AP-fonderna har sitt största innehav bland gödningsföretagen, för etikrådet ingen aktiv dialog med. Om de för någon annan typ av dialog, via sin etikkonsult, vill Ulrika Danielson inte säga. Däremot säger hon att de har någon form av dialog med alla bolag som »verifierat« brutit mot en internationell konvention, i dagsläget drygt 120 bolag.

Eftersom Potash Corp gör exakt som Incitec Pivot, borde man kunna utgå från att etikrådet åtminstone via sin konsult för en dialog med Potash också?

– Vi kommunicerar inte det, säger Ulrika Danielson.

Ni förvaltar i stort sett alla svenskars pengar på uppdrag av oss alla. Ni borde svara. Varför är ni så hemlighetsfulla?

– Vi tycker att vi ganska väl lever upp till den informationspolicy som vi har satt upp, säger Ulrika Danielson.

Ni tycker att ni lever upp till den informationspolicy som ni själva har satt upp?

– Vi försöker vara så transparenta som vi tycker att vi kan vara.

Ok. Varför säljer ni inte aktierna i bolag som handlar med västsaharisk malm?

– Vi tror att det är bättre att vi försöker vara kvar och påverka, än att vi inte är kvar som ägare.

Problemet med Ulrika Danielsons svar är att det inte går att få reda på om eller hur AP-fonderna försöker påverka. Det man kan konstatera är att det är bolag som bryter mot internationella konventioner, ändå investerar fonderna svenskarnas pengar i dem.

– Vi gör det för att skapa förändring.
Hur länge för ni en dialog som visar sig vara meningslös?

– Vi har inte satt någon tidsram.

FOLKSAM SÄLJER

En annan svensk förvaltare med ambitioner på etikens område är Folksam. Bolaget har en chef för »ansvarsfullt ägande« som är berömd för sina ofta hårda utspel mot företag som beter sig illa, Carina Lundberg Markow.

Redan 2008 sålde Folksam sina aktier i australiska Wesfarmers, som på den tiden köpte västsaharisk fosfatmalm.

– Efter diskussioner med bolaget kom vi fram till att de inte hade någon sjukdomsinsikt, säger Carina Lundberg Markow.

Folksam har däremot kvar sina aktier i Potash Corp, enligt de uppgifter de redovisar till Finansinspektionen – trots att man försökt ha en dialog med företaget som inte gett något.

Potash Corp är medvetet om kritiken mot handeln med västsaharisk malm. Protesterna kommer från flera håll, främst ideella organisationer och investerare, Folksam är bara en av dem.

Denita Stann, Potash Corps vice vd och högsta informationsansvariga, vill inte svara på om kritiken påverkar företaget. I stället hänvisar hon till en rapport över förhållandena i Bou Craa som Potash Corp presenterade i april 2012. Den ger svar nog. Bolaget går på tvärs mot utlåtandet från till exempel FN:s dåvarande rättschef Hans Corell, som redan 2002 slog fast det olagliga i att exploatera naturresurser från koloniserade områden om det inte sker med invånarnas godkännande och gynnar befolkningen.

Potash Corp hävdar ändå att det »inte finns något utslag från FN eller någon annan behörig instans om att produktionen och användandet av fosfatmalm från Västsahara bryter mot internationell lag«. Efter att ha konsulterat den högsta ledningen i Office Chérifien des Phosphates, OCP, finner nämligen Potash Corp att malmbrytningen »direkt gynnat och varit i lokalbefolkningens intresse«.

Kravet från Hans Corell, att invånarna eller deras representanter ska godkänna exploateringen och handeln, tar Potash Corp aldrig upp i sin rapport. Däremot konstaterar man att OCP strävar efter att köpa såväl tjänster som produkter lokalt och att man utbildat västsaharier för att kunna erbjuda dem fasta arbeten.

Enligt Potash Corp har gruvledningen arbetat aktivt med att öka andelen arbetare från lokalbefolkningen, som nu är uppe i 54 procent. Samma uppgifter har OCP i sin rapport – dock utan att specificera om lokalbefolkningen är västsaharier eller inflyttade marockaner.

Slutsatsen, enligt Potash Corp, är att »de som svartlistar OCP helt enkelt straffar västsahariska arbetare och deras familjer«. Potash drar också den oväntade slutsatsen att eftersom OCP gynnar Västsaharas utveckling och befolkning så gör brytningen det snarare mer troligt än mindre att »människorna i regionen kan utöva sin rätt till självbestämmande«.

Potash Corp tänker fortsätta att köpa västsaharisk fosfatmalm.

När vi refererar Potashs slutsats för Carina Lundberg Markow och frågar: Varför har ni kvar aktierna? ler hon brett.

– Vi har avinvesterat! Potash Corp uteslöt vi redan i augusti, säger hon.

Beslutet meddelade Folksam till Potash Corps ledning. Företagets egna slutsatser, om att västsaharierna gynnades av brytningen, var i sammanhanget ointressant.

– Vi kan inte gå på deras egna granskningar och rapporter. Vi måste gå på FN och internationella riktlinjer. Vi har låtit jurister titta på handeln med Västsahara, den är ett solklart brott mot folkrätten, säger Carina Lundberg Markow.

Sommaren 2012 tog Folksam dessutom steget att sälja samtliga aktier i alla bolag som handlar med råvaror från Västsahara. Är det ett bra beslut?

– Bra och bra, det hade varit bättre om de slutat handla med västsahariska råvaror.

Förlorar ni pengar på att sälja?

– Det är sällan som avinvesteringar betyder något för avkastningen, säger Carina Lundberg Markow.

SVENSKA BORRIGGAR

Samtidigt som Folksam säljer aktier i företag bara för att de handlar med västsaharisk malm, gör det svenska börsbolaget Atlas Copco direkta affärer med ockupationsmaktens gruvbolag.

2008 levererade företaget två mobila borrhålsriggar av märket Pit Viper 275 till OCP, som använder dem för att komma ner till rätt nivå i dagbrottet i Bou Craa.

Affären blev känd först i början av 2013, lagom till Atlas Copcos 140-årsjubileum. Det var företagets marockanska dotterbolag som i en jubileumsskrift berättade om sitt långvariga samarbete med OCP. Affären med de mobila borriggarna nämndes som exempel.

När Tidskriften Västsahara ställer frågor till Atlas Copcos chef för ansvarsfullt företagande, Karin Holmquist, vill hon inte ge fler detaljer. I stället svarar hon att företaget följer internationella etiska riktlinjer, som FN:s Global Compact.

Hon säger att det »inte finns något handelshinder med Västsahara« och situationen i Västsahara »är komplicerad«. Hon svarar också att kunden, OCP, »är pilotföretag för ISO 26000, som är en vägledande standard för socialt ansvar«.

Enligt Karin Holmquist är Amnesty International en av de organisationer Atlas Copco använder för sitt etiska arbete. Men Amnesty säger till tidningen att de inte deltar i några möten med Atlas Copco. Inte sedan 2008.

RYSK JÄTTE

Totalt nio av lasterna från Bou Craa gick till Lifosa, under det år Andreas Krantz kartlade. Ägaren Eurochem fortsätter med importen trots att det 2011 kostade dem medlemskapet i FN:s etikprogram Global Compact, sedan man vägrat svara på frågor om sina inköp.

Eurochem har en aggressiv tillväxtplan. Till 2016 ska försäljningen av fosfat öka med 50 procent, redan i dag har man åtta procent av Europamarknaden. Lifosafabriken tillverkar dels monokalciumfosfat, ett fodertillskott för djur, dels den mycket större produkten DAP, diammoniumfosfat. Den säljs av Eurochem både som den är och inblandad i till exempel NPK-gödning. Eurochem har också en rysk fabrik där man tillverkar DAP av fosfatmalm från Kolahalvön.

Eftersom fosforanvändningen och priserna på lång sikt ökar vill många ge sig in i gödningsbranschen. Det är oerhört dyrt att sätta upp en gödningsfabrik, men själva slutprodukten är relativt simpel: en bulkvara som köps och säljs mellan företag och länder. Världsmarknadspriset styr var man handlar och gödning från en leverantör kan ursprungligen komma från en konkurrent – som kan ha använt västsaharisk fosfatmalm.

Yara, tidigare Norsk Hydro, köpte en skeppslast fosfatmalm från Västsahara så sent som 2009, tvärtemot Norges officiella ståndpunkt att inte handla med varor från Västsahara. Nu deklarerar företaget att man slutat. Däremot fortsätter Yara att göra affärer med OCP. I december 2011 undertecknade företagen en överenskommelse om samägande av en gödningsfabrik i Rio Grande i Brasilien. Det nya bolaget ska importera malm, tillverka och sälja gödningsprodukter. Avtalet säkrar också leveranser av fosfatmalm till Yaras europeiska anläggningar; enligt Yara handlar det uteslutande om marockansk malm och ingen västsaharisk.

VÄSTSAHARISK FOSFOR PÅ SVENSKA ÅKRAR?

En svensk bonde som köper konstgödsel kan välja mellan bolag som Lantmännen, Svenska Foder, DLA Agro eller någon liten fristående spelare. Dessa kan i sin tur välja leverantörer bland jättar som Yara, holländska Amfert, amerikanska Mosaic, polska ZAK, Eurochem eller någon annan.

Ytterst få har total överblick över marknaden, och de som har kunskap har sällan intresse av att beskriva den. Först sedan vi utgett oss för att undersöka marknaden för DAP i Sverige åt en tänkbar investerare, lyckas vi kartlägga en del av handeln med Lifosas fosforgödning.

Från fabriken går exporten huvudsakligen till Centraleuropa, Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Italien. Enligt Eurochems försäljningsavdelning innehåller fosfatmalm från Västsahara, och hela Nordafrika, höga halter av kadmium. Därför är den inte lika efterfrågad i Skandinavien – i synnerhet inte i Sverige – med våra låga gränsvärden för kadmium. Trots det finns det åtminstone ett skandinaviskt företag som handlat DAP från Lifosa så sent som 2012: danska DLA Agro, som också finns i Sverige.

Morten Skelgaard, ansvarig för konstgödning vid DLA Agro, säger att han köpt blandningar med DAP från Eurochem, men att han inte vet exakt från vilken fabrik de kommer. Hans enda krav är att den totala kadmiumhalten inte är för hög.

– Halten kommer an på hur mycket DAP det är i en gödningsblandning. Om det är lite DAP blir kadmiumhalten inte så hög ändå, säger Morten Skelgaard.

Flera mindre företag i Sverige är anslutna till DLA Agro. Ett av dem, Vara Lagerhus, ligger på Västgötaslätten och syns vida omkring i det platta skoglösa landskapet. De äldsta silotornen byggdes 1918 som beredskapslager för staten. 1933 tog traktens bönder över.

De 15 000 ton spannmål som på den tiden rymdes i silotornen är nu 115 000 ton. När vi kommer in till den unge vd:n Fredrik Blad står han lutad över ännu en utbyggnadsplan: två nya »burkar« på 5 500 ton styck.

På hösten levererar de 1 750 delägande bönderna sin skörd till Vara Lagerhus. På våren köper de konstgödsel och utsäde. En del konstgödsel köper de också på hösten.

Trots att Vara Lagerhus ingår i DLA Agros nät, kommer det mesta av den gödning man köper från Yaras inskeppningshamn i Lidköping. Den DAP som Morten Skelgaard köpt från Eurochem, hamnar förmodligen på andra ställen än i Vara Lagerhus.

Men riktigt säker kan man inte vara. Diskuteras Västsahara- frågan bland bönderna runt Vara Lagerhus?

– Nä, ingenting. Det finns inget tryck från bönderna, säger Fredrik Blad. Det skulle vara i ledet före i så fall, hos Yara och de andra.

Det är inte bara västgötabönder som inte bryr sig. I gödningsbranschen är det i stort sett ingen som bryr sig om Marockos ockupation av Västsahara. Den senaste branschkonferensen, CRU Phosphates 2013 i Monaco, samlade 300 toppar från fosforindustrin. Inte någon gång rörde diskussionen OCP:s brytning av västsaharisk malm.

En av talarna, Eurochems marknadsdirektör Dmitry Magazanik, säger att frågan är politisk och att han inte vill kommentera företagets hållning. Han säger att han inte vet vilka kunder Eurochem eventuellt har i Sverige. På frågan varför Lifosa köper malm från Bou Craa svarar han kort:

– It’s a matter of price.

SPÅRAR FOSFORNS FINGERAVTRYCK

Med tanke på hur internationell både gödningshandeln och livsmedelshandeln är, är det ingen vild gissning att fosfor från Bou Craa på ett eller annat sätt slutligen hamnar även i svenska magar.

Det finns en professor som skulle kunna bevisa sambandet: Peter Horn, IAEA-Expert i geokemi vid Bayerische Staatssammlung für Paläontologie und Geologie i München, och specialist på att spåra isotoper.

Isotoper är en sorts varianter av grundämnen och professor Horn älskar dem. Han säger att han med hjälp av en skiva bacon kan visa att

• grisen som fläsket kommer från

• har ätit foder gjort på spannmål

• som vuxit på en åker
• som gödslats med fosfor
• som tillverkats av malm från Västsahara.
Det låter osannolikt, men Peter Horn har visat mer osannolika samband än så.

På nyårsafton 2003 greps Khaled el-Masri, en tysk av libanesiskt ursprung, i Makedonien under en semesterresa. Gränspolisen hade förväxlat Khaled el-Masri med en misstänkt terrorist med samma namn och under 23 dagar hölls han fången i ett hotellrum och förhördes.

Efter att Makedonien kontaktat USA plockades Khaled el-Masri upp av CIA, bands och drogades. Iförd blöjor och huva flögs han först till Bagdad och sedan till den så kallade »salt- gruvan« i Afghanistan där han blev slagen, sparkad och hotad under förhör och hållen på svältkost.

Några månader senare insåg CIA sitt misstag, men ville inte erkänna felet och visste därför inte vad man skulle göra med Khaled el-Masri. Släpptes han skulle historien bli känd.

I slutet av maj 2004 flögs han till Albanien och dumpades på en avlägsen landsväg, klädd i trasor och utan pengar eller mat. När de albanska myndigheterna fann honom trodde de inte på hans historia. Det gjorde nästan ingen annan heller och CIA förnekade all kännedom om honom. Hans försök att få upprättelse ignorerades.

Först när professor Peter Horn på uppdrag av tysk polis gjorde en analys av Khaled el-Masris hår avslöjades sanningen: isotoper i hårstråna visade att hans föda under de första månaderna 2004 intagits i området i Afghanistan där Khaled el-Masri sa att han hållits fången.

På ett toppmöte i Berlin bad senare USA:s dåvarande utrikes- minister Condoleezza Rice förbundskansler Angela Merkel om ursäkt för hur man behandlat den tyske medborgaren Khaled el-Masri och i december 2012 blev han historisk. Europadomstolen för mänskliga rättigheter gjorde för första gången ett europeiskt land ansvarigt för att ha bistått CIA med att illegalt kidnappa misstänkta terrorister. Domstolen dömde Makedonien att betala Khaled el-Masri drygt 500 000 kronor i skadestånd.

När vi ber Peter Horn om hjälp med att visa om västsaharisk malm förmodligen hamnar i våra egna kök blir han entusiastisk. Det enda han behöver är en näve, eller åtminstone 100 gram, fosfatmalm från Bou Craa att börja med, så att han kan identifiera isotoperna. Resultatet kan han sedan jämföra med isotoperna i fläsket. Är de likadana, är kedjan mellan Bou Craa och svenska middagsbord bevisad.

En kontakt i El Aaiún meddelar att det går att få tag på fosfatmalm. Men hur ska den skickas till Sverige? Varje försändelse från Västsahara öppnas och gås igenom. Ingen vågar ta risken att skicka ett brev. I stället får vi försöka komma över malmsand som redan skeppats till Litauen.

DRICKER SJÄLV BLANDNINGEN

Våra ansträngningar sammanfaller med bulkfartyget Major Hubals ankomst till Klaipeda från El Aaiún. Vi behöver snabbt åka till hamnen i Klaipeda, ta oss in på det inhägnade hamnområdet och fylla en påse med fosfatsand. En litauisk snickare ska i samma veva hem på semester. Utrustad med två flaskor Famous Grouse kontaktar han en lastbilschaufför med vänner i hamnen. Chauffören behåller en av flaskorna och ger den andra till en hamnarbetare som kan passera genom grindarna. Hamnarbetaren återkommer med en plastpåse med sand från Major Hubal.

Snickaren levererar påsen. Vi har fått instruktioner av Peter Horn: fosfatsanden ska vi hälla på ett folieark vars yta inte får vidröras. Folien viks ihop och läggs i ett paket i dubbla plastpåsar som skickas i ett vadderat kuvert till München.

Några dagar senare börjar vi jaga matvaror och gödningsmedel vars isotoper vi ska jämföra med fosfatsandens. Upplägget är ett långskott, men ju fler produkter professor Horn kan analysera, desto större chans att han får träff.

Vi skickar totalt åtta nya foliepaket invirade i plast och märkta med uppgifter om innehåll. Tre paket innehåller olika sorters gödning, två från Yara, en rysk sort och ett halvt hekto Algomin för gräsmattor, allt hämtat från Vara Lagerhus. Ett paket innehåller Tulip bacon från Danmark, inköpt på Ica Supermarket i västgötska Grästorp. På förpackningen står att ursprungslandet för köttet kan vara Danmark, Tyskland eller Sverige. Men 90 procent av allt bacon som tillverkas av Tulip kommer, enligt uppgifter från undersökningsföretaget Consumer Content, från danska grisar.

Ett annat paket vi skickar innehåller tre brödskivor Pågens Lantgoda från samma affär. Professor Horn får också en påse Ica ströbröd tillverkat i Tyskland och 100 gram Hill’s prescription diethunden Alfons specialfoder mot smärta i lederna. Köpt på Djurklinikerna i Kållered utanför Göteborg och enligt innehållsförteckningen »Made in EU«. Även husdjur kan visa sig bli mätta med hjälp av västsaharisk malm.

För att säkra validiteten i analyserna vill Peter Horn att vi ska mata Alfons med några korn konstgödsel varje dag. Efter tre månader ska vi skicka några av hans hårstrån till München, så Peter Horn kan undersöka isotoperna. Vi avböjer.

Då, säger professor Horn, ska han själv äta en liten skopa fosfat varje dag under fjorton dagar, för att senare analysera sina naglar och hårstrån. Resultatet ska han bland annat jämföra med baconproverna. Det kan bli en viktig pusselbit i kartläggningen av den västsahariska fosforns vandringar.

Han blandar 10 gram fosfat med en liter vatten. Resultatet luktar ruttet ägg och fis, meddelar han, så han tillsätter lite citronsyra. Det gör drycken en smula lättare att dricka. Under två veckor dricker han en halv liter om dagen.

Vi väntar spänt på resultatet.

Mer läsning:

Läs intervjun med Fredrik Laurin ”Vi göder en ockupationsmakt”.

Läs Mikael Färnbos reportage om peak fosfor och Västsaharas roll i ett geopolitiskt spel.