Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) skrev att Sveriges arbetsmarknad fungerar likadant som apartheid i Sydafrika.
1994 håller Sydafrika val efter att apartheidregimen fallit. Den frisläppte fredspristagaren Nelson Mandela väljs till president. Samtidigt skriver den då 30-årige Ulf Kristersson böcker för Timbro. Sedan 2010 är Kristersson socialförsäkringsminister och leder också Moderaternas arbetsgrupp om barn- och socialpolitik. 1994 är han riksdagsledamot för Moderaterna.
I sin bok ”Non-working Generation” levererar Kristersson då analysen att Sverige lever under apartheidlagar.
Det är dock inte rasåtskillnadspolitik, godtyckliga fängelsestraff och systematiskt förtryck av svarta som åsyftas.
”Offer” för den svenska modellen
I stället pekar socialförsäkringsministern ut den svenska modellen, som Moderaterna i dag tydligt säger sig värna och vara nöjda med, som något unga svenskar ”faller offer för” på samma sätt som svarta trycktes ned och jagades i Sydafrika. Kristersson skriver, tillsammans med medförfattaren Jonas Hellman, att han inser att jämförelsen är kontroversiell. Till skillnad från statsminister Fredrik Reinfeldt, som fått mycket kritik för hur han uttryckte sig i boken ”Det sovande folket”, har Kristersson inte offentligt backat från sin gamla analys:
Svend Dahl, statsvetare vid Stockholms universitet och aktiv inom Moderata ungdomsförbundet i början på 1990-talet, menar att Kristersson inte är unik. Så kunde det låta inom borgerligheten på 90-talet.
– Man kunde använda apartheid på det sättet då. Det var ett ord man förstod väckte känslor men man reflekterade inte över att det är en helt barock jämförelse, det skulle de flesta unga moderater göra i dag. Insikten om att förtryck kan ta sig fler uttryck än sovjetkommunism är mycket större inom M i dag än den var då, säger Dahl till Dagens Arena.
När han skriver det här är han ändå riksdagsledamot och äldre än Annie Lööf var när hon blev partiledare och näringsminister. Det är inte en vilsen tonårings formulering.
– Verkligen inte, och det illustrerar mycket av hur politiken har förändrats under den här perioden.
Samuel Engblom, chefsjurist på TCO och aktiv i debatten om LAS och ungdomsarbetslöshet, blir förvånad när han hör Kristerssons liknelse.
– Det är en fullständigt absurd liknelse. Det handlar inte bara om att det är etikettsregler. Apartheid var ett system som kränkte mänskliga rättigheter systematiskt och att jämföra det med någon teori om insiders och outsiders på arbetsmarknaden, det är fullständigt befängt, säger han till Dagens Arena.
Svend Dahl tror dock inte att Kristerssons formuleringar behöver ge honom alltför stora problem om han kan förklara sig.
– Han kan mycket väl säga att det är en formulering som han i dag verkligen inte håller med om, han kan göra avbön på precis samma sätt som Reinfeldt, säger Svend Dahl.
Svend Dahl menar att Moderaterna delvis ändrat faktisk inställning till den svenska modellen, men påpekar också att mycket av det bara är ny retorik.
– Hur mycket Moderaterna än pratar om den svenska modellen har man inte accepterat att en grundläggande förutsättning för statsindividualismen – som man gillar – är socialförsäkringssystem som skapar möjlighet att inte agera som en vara på arbetsmarknaden. Att man inte behöver tacka ja till vilket jobb som helst – vilket Moderaterna tycker att man ska göra, säger han.
Gradskillnad, inte artskillnad, mellan apartheid och svenska modellen
Kristersson skriver att det är en ”gradskillnad, inte en artskillnad” mellan svenska och sydafrikanska apartheidlagar. Han förklarar att det bland annat handlar om att vi i Sverige döljer apartheid skickligare:
De svenska apartheidlagar Kristersson väljer att belysa i ”Non-working generation” är fyra till antalet men enligt honom finns det ”troligen flera”.
Den svenska lönesättningen är den första apartheidlagen, enligt den dåvarande riksdagsledamoten. ”Lön borde sättas efter produktivitet, inte ålder.” skriver Kristersson och exemplifierar med att en yngre fotomodell är värd mer för sin arbetsgivare än en äldre.
Den andra svenska apartheidlagen är anställningstryggheten, menar Kristersson som beskriver anställda svenskar som ett folk som desillusionerat sitter och samlar damm på landets kontor. Kristersson skriver:
”De har också ockuperat sina arbetsplatser, tryckt på den röda upptaget-knappen och surrat fast sig vid skrivbordsstolarna.”
Han tycks också anse att lagen mot barnarbete finns till för att skydda äldre anställda från konkurrens:
”Förbudet mot barnarbete är reglerat i arbetsrätten. Om förbudet fanns för att främst skydda barnen borde det rimligen varit infört i familjerätten”
”Ungdomspraktik är som sydafrikanska homelands”
Även den svenska beskattningen menar Kristersson är en variant på Sydafrikas apartheid. Det är den tredje apartheidlagen, förklarar han. Den fjärde och sista apartheidlagen är de statliga sysselsättningsprogrammen, skriver Kristersson. Han menar att sysselsättningsåtgärder för unga, till exempel praktikplatser, är vad så kallade ”homelands” eller bantustaner var för svarta i Sydafrika. Homelands som var en typ av autonoma områden där svarta i Sydafrika fick bli medborgare och ha rösträtt, även om de styrdes diktatoriskt av ledare utsedda av apartheidregimen. Kristersson tycker att situationen är precis likadan i Sverige.
”Om de svarta i Sydafrika inte erbjudits en frizon hade trycket på regimen blivit mycket starkare. Troligen hade inte regimen lyckats klamra sig fast vid makten så länge som den faktiskt gjort. Om de svenska ungdomarna inte hade erbjudits någon sysselsättning alls hade missnöjet med arbetslösheten blivit för stor.”
– Men herregud! säger Samuel Engblom när Dagens Arena berättar om jämförelsen och fortsätter:
– Det påståendet är ju väldigt intressant med tanke på vilken politik regeringen driver i dag. Det är ju fullständigt absurt, men förstår jag vad han menar med homelands är det att ungdomar får jobb där men inte kommer vidare. Nu för de ju en politik som bygger på att om folk kommer in med lite sämre villkor och stora subventioner kommer det göra att de etablerar sig på arbetsmarknaden.
– Där har han ju gått väldigt långt, från att beskriva det som homeland-politik till att detta är grundstenen i regeringens politik mot ungdomsarbetslösheten.
Dagens Arena har sökt Ulf Kristersson som avböjt att kommentera men hans politiskt sakkunnige John Stuart skriver i ett mail:
”På nästan 20 år händer mycket, och mycket politisk och mänsklig erfarenhet har byggts upp sedan Ulf Kristersson skrev pamfletten. Det var inte en bra analys och jämförelse som gjordes då. I dag skulle han inte uttrycka sig likadant som för två decennier sedan och ser annorlunda på frågorna.”
facebook: 11 twitter: 7 
Vi har apartheid i Sverige!
Det har skapats en markant linje mellan dugliga och ”odugliga” medborgare i landet. Vi som är sjuka och arbetslösa går då under titeln odugliga, för vi kostar ju samhället ofantliga summor pengar och är en allmänt mycket tärande sektor.
(Denna åtskillnadspolitik är mycket subtil!)
http://www.sourze.se/Vi_har_apartheid_i_Sverige_10677116.asp
De försöker dölja sina värderingar och åsikter med att det ”var så länge sedan”. Värderingarna i Sverige och synen på den svenska modellen 1994 var i stort sett som idag, förutom då om det rör sig om högt uppsatta politiker inom moderaterna. För dem var välfärdssamhället avskyvärt. Idag, när de har upptäckt att de inte kan vinna några val på den avskyn, då har retoriken förändrats.
Fredrik Reinfeldt fick frågan, av Mats Knutsson i Svts partiledarutfrågningar inför valet 2010, om vad han menade med de mentalt handikappade svenskarna. Fredrik Reinfeldt drar en – rent ut sagt – lögn om att han avsåg moderateraternas riksdagsgrupp. Då skulle Fredrik Reinfeldt ha skrivit i sin bok – den mentalt handikappade riksdagsgruppen. Rimligen kan han skilja mellan riksdagsgrupp och svenskar. Och vad det handlade om var att de mentalt handikappade svenskarna – enligt Reinfeldt – skulle tro att staten kan garantera välfärd. Vad Reinfeldt tänker är att skatterna bör sänkas till så låga nivåer som möjligt, med resultatet att omfördelning mellan fattig och rik blir dramatiskt annorlunda än tanken bakom välfärdssamhället. Det är vad Reinfeldt vill uppnå. Det är vad politiken och värderingarna handlar om idag. Den del av befolkningen som lider av kroniska sjukdomar och handikapp och de som är arbetslösa, de hör inte hemma i Reinfeldts samhälle. Det är en utpekad grupp som konsekvent kallas ”de som inte jobbar”, dvs de som är en belastning.
Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson var yrkesverksamma politiker när de var 30 år. De var inte två naiva högstadieelever. De visste mycket väl vad de talade om och om vilket samhälle de ville se. Idag är skillnaden bara att de inte längre talar om dessa visioner. Det skulle inte gynna moderaterna, det vet inte minst pr-strategerna.
Dessutom kan man ställa frågan varför Reinfeldt placerar en person med så pass radikala åsikter som Ulf Kristersson har gett uttryck för som just socialförsäkringsminister, och varför de har placerat en pr-konsult som ordförande i socialförsäkringsutskottet.
Det är inte svårt att se igenom upplägget.
När socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) skrev att ”Lön borde sättas efter produktivitet”, hade han tänkt hur man räknar produktivitet på den enskilda människans nivå. Otroligt många av dagens ivriga högersinnade är ett slags vulgär-marxister i sina ekonomiska tänkande. De tänker att ekonomin är den enda saliggörande i samhället men har stora brister i sitt kunnande. Som bakgrund är det värt att komma ihåg att somliga av de mycket inflytelserika nykonservativer i världen är f.d. trotskister eller maoister, och Irving Kristol från Wall Street Journal var kanske den mest berömd av dem.
Lönerna kan inte på någon längre sikt basera på marginalnyttan lika litet som prissättning av varor kan basera på marginalproduktionskostnader. Produktion kan inte basera på prisnivån som sätts i ”Fire sales”. Lika litet kan man tänka på att lön för ”ungdomarna” (dvs. vuxna människor i 18–30 år) kan sättas så lågt som det bara går att nå vid tillfället. Det är viktigt att inom vänster — även inom den traditionella socialdemokratiska vänster — att återuppleva intresse för ”icke-autistiska ekonomin”.