Bild: Emilia Oije/Maria Georgieva

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) skrev att Sveriges arbetsmarknad fungerar likadant som apartheid i Sydafrika.

OBS: Denna artikel är från augusti 2012 och har inte uppdaterats. 

1994 håller Sydafrika val efter att apartheidregimen fallit. Den frisläppte fredspristagaren Nelson Mandela väljs till president. Samtidigt skriver den då 30-årige Ulf Kristersson böcker för Timbro. Sedan 2010 är Kristersson socialförsäkringsminister och leder också Moderaternas arbetsgrupp om barn- och socialpolitik. 1994 är han riksdagsledamot för Moderaterna.

I sin bok ”Non-working Generation” levererar Kristersson då analysen att Sverige lever under apartheidlagar.

Det är dock inte rasåtskillnadspolitik, godtyckliga fängelsestraff och systematiskt förtryck av svarta som åsyftas.

”Offer” för den svenska modellen
I stället pekar socialförsäkringsministern ut den svenska modellen, som Moderaterna i dag tydligt säger sig värna och vara nöjda med, som något unga svenskar ”faller offer för” på samma sätt som svarta trycktes ned och jagades i Sydafrika. Kristersson skriver, tillsammans med medförfattaren Jonas Hellman, att han inser att jämförelsen är kontroversiell. Till skillnad från statsminister Fredrik Reinfeldt, som fått mycket kritik för hur han uttryckte sig i boken ”Det sovande folket”, har Kristersson inte offentligt backat från sin gamla analys:

”Det är nästan som Apartheidpolitiken i Sydafrika. Vi vet att en sådan jämförelse bryter mot alla politiska etikettsregler. Facket är heligt i Sverige och apartheidregimen i Sydafrika är det värsta som finns. Men vi tycker ändå att liknelsen är bra för att tydliggöra det faktum att det handlar om diskriminering.”

Svend Dahl, statsvetare vid Stockholms universitet och aktiv inom Moderata ungdomsförbundet i början på 1990-talet, menar att Kristersson inte är unik. Så kunde det låta inom borgerligheten på 90-talet.
– Man kunde använda apartheid på det sättet då. Det var ett ord man förstod väckte känslor men man reflekterade inte över att det är en helt barock jämförelse, det skulle de flesta unga moderater göra i dag. Insikten om att förtryck kan ta sig fler uttryck än sovjetkommunism är mycket större inom M i dag än den var då, säger Dahl till Dagens Arena.

När han skriver det här är han ändå riksdagsledamot och äldre än Annie Lööf var när hon blev partiledare och näringsminister. Det är inte en vilsen tonårings formulering.
– Verkligen inte, och det illustrerar mycket av hur politiken har förändrats under den här perioden.

Samuel Engblom, chefsjurist på TCO och aktiv i debatten om LAS och ungdomsarbetslöshet, blir förvånad när han hör Kristerssons liknelse.
– Det är en fullständigt absurd liknelse. Det handlar inte bara om att det är etikettsregler. Apartheid var ett system som kränkte mänskliga rättigheter systematiskt och att jämföra det med någon teori om insiders och outsiders på arbetsmarknaden, det är fullständigt befängt, säger han till Dagens Arena.

Svend Dahl tror dock inte att Kristerssons formuleringar behöver ge honom alltför stora problem om han kan förklara sig.
– Han kan mycket väl säga att det är en formulering som han i dag verkligen inte håller med om, han kan göra avbön på precis samma sätt som Reinfeldt, säger Svend Dahl.

Svend Dahl menar att Moderaterna delvis ändrat faktisk inställning till den svenska modellen, men påpekar också att mycket av det bara är ny retorik.
– Hur mycket Moderaterna än pratar om den svenska modellen har man inte accepterat att en grundläggande förutsättning för statsindividualismen – som man gillar – är socialförsäkringssystem som skapar möjlighet att inte agera som en vara på arbetsmarknaden. Att man inte behöver tacka ja till vilket jobb som helst – vilket Moderaterna tycker att man ska göra, säger han.

Gradskillnad, inte artskillnad, mellan apartheid och svenska modellen
Kristersson skriver att det är en ”gradskillnad, inte en artskillnad” mellan svenska och sydafrikanska apartheidlagar. Han förklarar att det bland annat handlar om att vi i Sverige döljer apartheid skickligare:

”De svenska apartheidlagarna är inte lika lätta att genomskåda. Oftast är de mer sofistikerade än de sydafrikanska.”

De svenska apartheidlagar Kristersson väljer att belysa i ”Non-working generation” är fyra till antalet men enligt honom finns det ”troligen flera”.

Den svenska lönesättningen är den första apartheidlagen, enligt den dåvarande riksdagsledamoten. ”Lön borde sättas efter produktivitet, inte ålder.” skriver Kristersson och exemplifierar med att en yngre fotomodell är värd mer för sin arbetsgivare än en äldre.

Den andra svenska apartheidlagen är anställningstryggheten, menar Kristersson som beskriver anställda svenskar som ett folk som desillusionerat sitter och samlar damm på landets kontor. Kristersson skriver:

”De har också ockuperat sina arbetsplatser, tryckt på den röda upptaget-knappen och surrat fast sig vid skrivbordsstolarna.”

Han tycks också anse att lagen mot barnarbete finns till för att skydda äldre anställda från konkurrens:

”Förbudet mot barnarbete är reglerat i arbetsrätten. Om förbudet fanns för att främst skydda barnen borde det rimligen varit infört i familjerätten”

”Ungdomspraktik är som sydafrikanska homelands”
Även den svenska beskattningen menar Kristersson är en variant på Sydafrikas apartheid. Det är den tredje apartheidlagen, förklarar han. Den fjärde och sista apartheidlagen är de statliga sysselsättningsprogrammen, skriver Kristersson. Han menar att sysselsättningsåtgärder för unga, till exempel praktikplatser, är vad så kallade ”homelands” eller bantustaner var för svarta i Sydafrika. Homelands som var en typ av autonoma områden där svarta i Sydafrika fick bli medborgare och ha rösträtt, även om de styrdes diktatoriskt av ledare utsedda av apartheidregimen. Kristersson tycker att situationen är precis likadan i Sverige.

”Om de svarta i Sydafrika inte erbjudits en frizon hade trycket på regimen blivit mycket starkare. Troligen hade inte regimen lyckats klamra sig fast vid makten så länge som den faktiskt gjort. Om de svenska ungdomarna inte hade erbjudits någon sysselsättning alls hade missnöjet med arbetslösheten blivit för stor.”

– Men herregud! säger Samuel Engblom när Dagens Arena berättar om jämförelsen och fortsätter:
– Det påståendet är ju väldigt intressant med tanke på vilken politik regeringen driver i dag. Det är ju fullständigt absurt, men förstår jag vad han menar med homelands är det att ungdomar får jobb där men inte kommer vidare. Nu för de ju en politik som bygger på att om folk kommer in med lite sämre villkor och stora subventioner kommer det göra att de etablerar sig på arbetsmarknaden.

– Där har han ju gått väldigt långt, från att beskriva det som homeland-politik till att detta är grundstenen i regeringens politik mot ungdomsarbetslösheten.

Dagens Arena har sökt Ulf Kristersson som avböjt att kommentera men hans politiskt sakkunnige John Stuart skriver i ett mail:

”På nästan 20 år händer mycket, och mycket politisk och mänsklig erfarenhet har byggts upp sedan Ulf Kristersson skrev pamfletten. Det var inte en bra analys och jämförelse som gjordes då. I dag skulle han inte uttrycka sig likadant som för två decennier sedan och ser annorlunda på frågorna.”