Ur Magasinet Arena nr 6/13

SVEN Lindqvist Med anledning av Sven Lindqvists bortgång återpublicerar vi ett utdrag av Tomas Lappalainens porträtt över hans författarskap från 2013. Hela texten går att läsa här

Att läsa debatter där Lindqvist varit engagerad är trösterikt. Det mesta runtom honom fladdrar bort som gulnade tidningssidor i vinden.

Det som åldras snabbast är förstås det som är resultatet av en viss anda, av tiden, och det som ter sig mest gulnat är gårdagens affekter. Ta demokratifrågan på 70-talet.

Tidsvinden låter demokratibegreppet blåsa mot näringslivet. Varför är samhällets viktigaste beslut i privata händer?

Debatten är starkt polariserad. Å ena sidan en larmande och mer eller mindre revolutionär vänster. Å andra sidan traditionella konservativa och liberaler som tycks ha vant sig vid att ta social uppstudsighet i örat, snarare än att bemöta i sak.

Mitt i stormen står Sven Lindqvist, oupphörligt saklig, oupphörligt medveten om problem och komplikationer, oupphörligt påläst, nyansrik och resonerande.

Trots blåsten står han rak.

Det som framför allt drabbat mig när jag gått igenom Lindqvist som debattör är att jag inte har hittat en enda dragning. Det mest tröttande med tidningsdebatter är ju att man måste uthärda så många avsiktliga missförstånd. I stället för att bemöta vad motståndaren säger så talar debattören om en angränsande fråga där hen själv har en stark poäng.

Men inte Sven Lindqvist.

Han tar alltid tag i motståndarens starkaste argument.

Effekten på läsupplevelsen är underligt nog överraskande. Man samlas kring sakens kärna.

I demokratidebatten på 70-talet skrev Lindqvist att Tingsten i mitten av 40-talet med kraftig hand drog ”ett kritstreck genom svensk politisk debatt”.

Kritstrecket avgränsade det område där demokratin fick gälla. Utanför detta område låg den privata ägarmakten. Han skrev:
”Tack vare Tingstens kritstreck har de borgerliga kunnat framställa kraven på medborgerligt inflytande över företagsbesluten som ‘doktrinära’. Hermansson har ständigt blivit förhörd angående sin ‘demokratiska renlärighet’. Det kan behövas. Men Helén har inte blivit förhörd angående sin demokratiska renlärighet när han försvarar den ärftliga äganderätten till opinionsbildningsinstrumenten i samhället. Fälldin har inte blivit förhörd angående sin demokratiska renlärighet när han försvarar den ärftliga rätten att bestämma var fabrikerna skall ligga eller Bohman när han försvarar den ärftliga rätten att bestämma hur arbetsmiljön skall se ut. De borgerliga har accepterats som fulländade demokrater – inom kritstreckets ram.”

När jag blev tillfrågad om att skriva ett porträtt av Sven Lindqvists författarskap tänkte jag direkt att han väl i femtio års tid måste ha uppfattats som ”förnuftets röst”.

Jag bestämde mig för att höra mig för, inte bara i kultursfären, utan också inom arbetarrörelsen och näringslivet.

Min bild bekräftades i de två första sfärerna, men inte när det gällde näringslivet. Jag frågade Olle Wästberg vem jag kunde vända mig till. Han skrev att han var rädd att ”direktörer som bryr sig om och reagerar på böcker har gått ur marknaden”, men tipsade om de äldre direktörerna Göran Albinsson Bruhner och Jan Wallander.

Jag kontaktar dem. Albinsson Bruhner menar att man inom ”begränsade företagskretsar” noterat Lindqvists inställning till näringslivsfrågor, men att detta endast gällde hans inställning till reklamen i samband med reklamutredningen som kom på 70-talet.

Jan Wallander kan inte påminna sig att Lindqvist haft någon roll i näringslivssammanhang.

Den före detta börschefen Bengt Rydénär ett undantag, men han bekräftar regeln. Han nämner direkt Myten om Wu Tao-tsuKina- och LatinamerikaböckernaÖkendykarnaoch Utrota varenda jävelsom han läst med stor behållning.
– Vad som tilltalar mig är Sven Lindqvists filosofiska ansats som kombineras med jordnära iakttagelser! Det gäller även hans debattartiklar som har en väldig bredd och bygger på ordentlig research – vilket ju är mycket ovanligt. Han är seriös och släpper inte en fråga förrän den är utredd. Den som debatterar med honom måste gå på djupet för att inte förlora direkt. Han gräver verkligen där han står. Jag ser honom som en av de viktigaste samtidsförfattarna.

När jag frågar om Lindqvists försvar för ekonomisk demokrati, det vill säga något som direkt berör näringslivet, svarar Rydén:
– Näringslivet brydde sig nog helt enkelt inte om det. Dels finns det inom svenskt näringsliv ingen tradition av en mer strukturerad samhällsdiskussion. Dels styrs uppmärksamheten av de viktigaste delarna av storföretagsamheten. Är man inte föremål för de viktigaste aktörernas intresse så bryr sig näringslivet inte om en.
Per Wästberg, som blev kulturchef på DN 1976, framhåller att familjen Bonnier avskydde Sven Lindqvists åsikter då han var en ”fiende till allt familjeägande”:
– När jag blev chef ville de inte att Sven Lindqvist skulle ha anställning på tidningen, men jag vägrade ta jobbet om inte Sven anställdes.

Jag träffar Sven Lindqvist i bostaden i Stockholm. Han har Parkinson och talar långsamt och säger efter någon timma att han nu är väldigt trött. Jag frågar bland annat vad Tingsten betytt för honom:
– Tingsten betydde mycket. Både det han skrev och den han var, både negativt och positivt. Det negativa var ju hans lill-McChartyism, att varje tanke som gick utöver folkpartistisk ideologi var ett förtäckt sätt att införa diktatur i Sverige. Sen hade han ett väldigt klart, effektivt och starkt sätt att skriva. Aggressivt. Jag tyckte ofta att han angrep sina motståndare, inte där de var som starkast, utan där de var som svagast, han var skicklig på att hitta blottor, eller vad som kunde framställas som blottor i motståndarens resonemang. Hade man läst Tingsten i hela sin ungdom, varje morgon, så är det klart att det satte sina spår …

– Var du rädd för honom?
– Jag var nog inte tillräckligt rädd för honom. När jag skrev Reklamen är livsfarlighade jag inte en tanke på att Dagens Nyheter skulle hoppa på mig. Jag väntade mig att bli behandlad som en motståndare, men med respekt, men så blev det ju inte alls.

Reklamen är livsfarlig publicerades 1957, när Sven Lindqvist var 25 år gammal. Det är en stridsskrift som angriper reklamen för att till enorma kostnader förvirra konsumenterna med resultatet att marknadsmekanismen fördärvas eftersom kunderna får svårare att uppsöka prisvärd kvalitet.

Skriften kritiserar reklamens allmänna omstöpning av samhällets normer i riktning mot att identifiera lycka med konsumtion. Boken kom ut för mer än 50 år sedan men allt i den är igenkännligt i dag. Och mer än så: i dag är reklamkostnaderna cirka 2 procent av BNP, mer än kostnaderna för universitet och högskolor. Lindqvist påtalade också att dagstidningarnas huvudinkomster kommer från reklamen. Han skrev:
”Det är ett orimligt förhållande att en tidnings utrymme till hälften upptas av befallningar och varuvärderingar som tidningen inte erkänner som sina egna.
Det är som om en ämbetsmans åsikter inte skulle anses vara ämbetsmannens åsikter, därför att alla vet att han tagit emot mutor för att propagera dem.”

Det var hårda ord, men för det mesta korrekta och alltid tänkvärda. Men det tyckte inte Sveriges tidningar. Lindqvist blev i en näst intill enig press utmålad som en dåre man inte kunde ta på allvar (jo, jag har läst klippen). Enligt ett mycket spritt resonemang var dessutom Lindqvists första två böcker, som hade mottagits mycket positivt, egentligen bara plagiat.

Fram till dess hade Lindqvist försörjt sig som kritiker i DN, men nu fick han inga fler böcker att recensera och när han skickade in artiklar blev de konsekvent refuserade med hänvisning till hans ”eget bästa”. I En gift mans dagbok har han skildrat hur hans tillvaro gick i kras.

Jag frågar Sven Lindqvist vad Ernst Wigforss betytt för honom:
– Wigforss betydde mycket. Framför allt en gång när han kom till Ordenshuset i IOGT:s regi i Älvsjö. Då hade han just framlagt förslag om arvsskatt och ökad progressivitet i inkomstskatterna och en rad andra väldigt omstridda förslag som skulle användas till att bygga upp välfärdssamhället. I mitt hem framstod han som djävulen själv. När jag kom till Ordenshuset visste jag inte vem som skulle komma och prata, men plötsligt så stod han där, djävulen själv, och var så rak och med en sådan övertygelse. Han hade en förmåga att tala som gjorde att man kände att han talade just med mig. Sedan dess har jag räknat mig som socialdemokrat. Det fanns ett rättvisepatos hos Wigforss som var väldigt smittsamt.

Jag har alltid älskat att läsa Sven Lindqvist men jag har också alltid haft svårt att prata med honom. Samtal har så partikulära utgångspunkter och han tycks ha svårt att knyta an till sådant som inte är mer allmängiltigt.

När man pratar med honom kan man inte räkna med den lilla ”konspiration” av ömsesidig inkänning som brukar prägla privata samtal. Han har liksom inte kollat in vem man är utan förhåller sig till en som om man kunde vara vem som helst, vilket paradoxalt nog öppnar för att man känner sig missförstådd. Jag kan bli stående med en upplevelse av att det jag sagt fallit platt till marken, och att det han säger inte riktigt verkar ha med mig att göra.

Men när jag läser honom känner jag mig tvärtom extremt tilltalad, nästan personligen.

Han vill någonting med mig och dessutom med en förbluffande direkthet.

Horace Engdahl har uttryckt det så här: ”Sven Lindqvists texter ser på läsaren – det är något djupt karaktäristiskt för dem. w” Läsaren blir haffad redan i entrén: ”På ett nästan buffligt vis spärrar författaren utgången till den bekymmerslöshet med vilken vi i vanliga fall lägger undan en bok …”

Ett exempel på detta direkta tilltal finns i boken Arbetsbyte (1976). Så här beskriver han vad boken handlar om för de så kallade högre samhällsklasserna:
”Det första avsnittet handlar om industriella arbetsplatsers yttre utformning. Det visar att en av anledningarna till att en fabrik ser ut som den gör, är att Du aldrig har arbetat där.
Det andra handlar om det industriella arbetets inre organisation. Det visar att arbetet skulle utformas på ett annat sätt, om Du skulle delta i det.
Det tredje föreslår att Du skall göra det.”

Upplevelsen av att vara personligen tilltalad är när det gäller Sven Lindqvist allmänt spridd, ja den tycks ta sig utanför språkets vanliga sociokulturella avspärrningar.

Anna Gillinger på Söderbokhandeln i Stockholm säger att Sven Lindqvists böcker har en särskild förmåga att nå utanför den vanliga kulturintresserade kretsen. Hon säger att han ofta blir viktig för ungdomar som kommer från hem som inte präglas av medelklassens läsvanor.

Lindqvist blir en ”vägvisare till en världsbild” och Gillinger har lagt märke till att dessa ungdomar inte sällan ger Lindqvists böcker i gåva till sina föräldrar.

När jag träffar Lindqvist berättar han att han beundrade Olof Lagercrantz förmåga att skriva så att man kände sig personligen tilltalad.

Jag har tidigare läst att Lindqvist när han skriver aldrig riktar sig till en abstrakt publik. I stället har han alltid en bestämd mottagare, en människa han känner, i åtanke.

Vem den tänkta mottagaren är varierar, men tekniken går alltså ut på att skriva så tydligt och övertygande som möjligt till ett bestämt du. När vi nu pratar om saken förstår jag att han drivit metoden längre än så och på ett sätt som måste vara väldigt arbetskrävande.

Han skriver nämligen först en version riktad till en person och sedan en version till riktad till en annan person och så vidare. Han framhåller att det är olika saker som kommer fram i texten beroende på vem han vänder sig till. Den färdiga texten är en sammanjämkning av alla tonlägen som framkommit.

Mest uppmärksammad i dag är Sven Lindqvists boksvit som borrar i de västerländska brotten mot resten av världen. De här böckerna har något outhärdligt i sig. De visar att vi i västerlandet historiskt sett alldeles nyss skapade oss en världsbild som gav oss rätt att utrota andra folk.

Han visar att just den allra värsta sidan av nazismen var en mycket bredare strömning som omfattade alla de stora kulturländerna. Han menar att vi har kapacitet att gå tillbaka till en sådan världsbild. Han pekar på världens ändliga resurser och att industriländernas levnadsstandard inte kan multipliceras med världens befolkning.

Vårt sätt att leva måste för alltid vara begränsat till ett fåtal. Boken Nu dog du(1999) slutar:
”Detta fåtal kan utgöras av en bred medelklass i några få länder och en liten överklass i de övriga. Medlemmarna känner igen varandra på köpkraften. De har ett gemensamt intresse av att bevara sina privilegier, med våld när så blir nödvändigt …
Ur detta våld, både det redan utövade och det ännu slumrande, spirar seklets folkmordsdrömmar. De orättvisor vi försvarar tvingar oss att behålla folkmordsvapen varmed fantasierna när som helst kan förverkligas. Den globala våldssituationen är den hårda kärnan i vår existens.”

Kan man vara mer konkret än så i förhållande till något som hundra hästar inom oss vill förvandla till blodlösa abstraktioner?

Lugnt och metodiskt visar Lindqvist att ”vi” är kapabla till de mest fasaväckande illdåd. Men han spärrar inte in oss i en evig skuld eftersom han hela tiden håller fram våra möjligheter att med uppriktigt samvete och vetenskapliga metoder bjuda motstånd mot det som hotar våra ideal.

Hur mycket vi än har misshandlat våra ideal i historien så ser Lindqvist ingen anledning att ge upp dem. Han har ingenting till övers för de mer principiella angreppen på upplysningen. Sanning och mänskliga rättigheter är giltiga värden.

Lindqvist utmanar våra trygghetsskapande drömmar.

Bland de drömmande finns de marxister som tror att det finns en färdig fix, postkoloniala teoretiker som angriper upplysningen, marknadsliberaler som blundar för de hårda ramar som omger det motståndslösa äktenskapet mellan utbud och efterfrågan. Det här kan just jag skriva utan kostnad.

Värre för mig är det att han utmanar min egen, måste jag nog säga, mycket svagt underbyggda optimism. För tror jag inte innerst inne att världen i all sin ofullkomlighet ändå förvandlades i och med segern över nazismen? Förvandlades som genom ett trollslag? Tror jag på trollslag? Eller ta min upplysningstro. Den hävdar långt där inne i hjärtat att respekten för mänskliga rättigheter, förnuft och vetenskap ständigt breddar moralens och den anständiga politikens räckvidd.

Vad har jag egentligen, när jag betraktar 1800-, 1900- och inledningen av 2000-talet, för skäl att tro så?

Från och med Myten om Wu Tao-tsu(1967) finns det utan tvivel stråk av pessimism i Lindqvists författarskap, men han försvär sig långt ifrån åt den. Som i klarögt morgonljus skildrar han också de goda krafterna, människorna som tillsammans arbetar mot förtrycket av människor. Historien är som den är – och det enda vi kan göra är att fördjupa oss i den för att bättre kunna ta ansvar för framtiden.

Utrota varenda jävel(1993) både inleds och avslutas med orden:
”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Det sägs omgeniala matematiker att de alltid gör sina upptäckter före 30 och att de ägnar resten av livet åt att fylla ut detaljerna i de stora tankarna från ungdomen. Lite så är det också med Lindqvist.

Han kritiserar samtidens avståndstagande från ”det ideala” i konsten, reflekterar över stil och kan försöka ta loven av den moderna konstens misstänksamhet mot ”det klassiska” med hjälp av ett resonemang om hur Gunnar Nordahlspelar fotboll. Han hade nämligen noterat att Nordahl spelade med ett slags långsamhet. Nordahl vågade vänta med bollen vilket gav honom en större överblick:

”Jag vet inte tillräckligt om fotboll för att våga dra ut parallellerna. Men Gunnar Nordahls lugn i det avgörande ögonblicket kom begreppet klassiskt att dyka upp, utan jämförelser i övrigt. Ty jag tänker mig att den klassiske författaren så här: den som har mod att låta sig själv vara långsam i det avgörande ögonblicket: ett lugn som kommer ur självkänslans bägge dygder: djärvhet och anspråkslöshet. Djärvhet nog att på farligaste sätt ge sig in i farligaste sak, anspråkslöshet nog att inte briljera med att man gör det. Den klassiske författaren kommer det svåra att verka enkelt därför att han inte är imponerad av sina egna företag.”

Estetiken är en av de största makterna som strider om den unge Lindqvists själ, och när den tar kommandot kan han uttrycka sig så här: ”Skönheten är den skarpaste befallningen.”
Men hur balansera dragningskraften hos det vackra mot sanningens bud? Uppstår det inte en konflikt?

Redan i debutboken försöker Lindqvist baxa in konsten i sanningen. Att se tillvaron som dikt betyder inte att man måste ljuga ihop den.

Lindqvist dissekerar författarfrestelsen att bättra på det man skriver om för att göra det intressantare. Man sänker då sina intellektuella krav och går miste om verkligheten för att få stoltsera med skenvärden. Verkligheten och dikten är ”dubbelgångare”.

Börjar man fuska blir det lätt en vana och ett tu tre är man i färd med att försnilla väldigt viktiga saker.

Politiken då? Hur rättfärdiga att man fördjupar sig i skönhet mitt i ansiktet på oacceptabla orättvisor? Och hur kan Ingmar Bergmanskildra sadism, förakt och förödmjukelser i svindlande vackra bilder? Hur kan man hålla på med ”utsökt spetälska”?

Där många andra unga författare på 50-talet, glömska av samhället, svingade sig in i romantik eller nonsens är Lindqvist, sina intensiva existentiella och estetiska intressen till trots, djupt engagerad i samhällsfrågor.

Det är ju under dessa år stridsskriften mot reklam fyras av mot en omgivning som reagerade som om den fått syn på ett fientligt ufo.

Jämlikhetsidealet löper helt utan åthävor genom allt i de tidiga böckerna. Mot Platons försvar för ett klassamhälle framhåller han det klasslösa samhället.

Han säger att detta att uppfatta varandra som jämlikar är nästan detsamma som att inte ljuga för varandra. Han beskriver det som groteskt att en mans röst gäller i finanspolitiska avgöranden som han inte ens försöker förstå, men inte på hans egen arbetsplats som han dock känner bäst.

Medborgarnas inflytande på marknaden jämförs med deras inflytande i demokratin. På den förra fattar vi detaljerade individuella val, i den senare röstar vi fram fyra års politik i en påse. Och att han redan här skulle önska att samhällets ekonomiska beslut blev åtkomliga för den demokratiska processen är tydligt:
”Om vi genom stora påsval kunde bestämma inriktningen av den svenska industrin och vår egen konsumtion, skulle långsiktiga, rationella överväganden kunna göra sig gällande i mycket större utsträckning än när den som nu bestäms enkrona för enkrona genom beslut, som var för sig tycks oss betydelselösa och ofta sker i trötta och tanklösa stunder.”

Men att den gamla konflikten mellan estetik och politik plågar den unge Lindqvist framgår av att han försöker lösa problemet i Praktika. Det är en bok som har den förbluffande förmågan att förvandla nationalekonomisk teori till poesi och existensvisdom. Med den grundlighet som är Lindqvists egen fördjupar han sig här i den nationalekonomiska vetenskapens klassiker. Kärnan i tankegången rör ”lagen om det fallande gränsvärdet”, det vill säga att ju mer man har av någonting desto mindre värt är ytterligare en enhet av detta ting. Är man törstig är det första glaset vatten långt värdefullare än det femte.

Från Jevons till Marshall utvecklas en hel teorivärld med denna tanke i centrum – en skapelseprocess Lindqvist kallar ”vårfloden i det nationalekonomiska tänkandets historia” och som ringar in de mänskliga behovens förhållande till avkastningen av arbetet, till produktionen, till det vi måste ha för att kunna leva någorlunda drägligt.

Vad har då detta med konsten att göra? Jo, så länge samhället är ”ett enda elementärt missförhållande” har konsten en plikt att avslöja missförhållanden. Men när välfärden griper omkring sig, när ”produktionens gränsvärde sjunker”, då öppnas möjligheterna för något Lindqvist kallar ”frihetskonst”. Det handlar om en sorts andlig expansion som inte lyder under gränsens lag. I motsats till hur det fungerar när det gäller den materiella tillfredsställelsen har nya enheter av konst och vetenskap en ”värdestegrande verkan”. Det är en oändlig utopi för människan att växa i.

Denna optimism vad gäller välfärdsutvecklingen upphör därefter i författarskapet. De stora undersökningar av världens tillstånd i Asien och Latinamerika som Lindqvist genomför under 60- och 70-talen ger ingen större anledning att släppa konsten fri från nödvändighetens rike.
Men frågan är om inte jaget är den unge Lindqvists allvarligaste problem.

I de tidiga böckerna är ett återkommande tema en kritik av de krafter inom oss som vi inte riktigt väljer själva. Via en influens från Nietzsche (och kanske också existentialismen) är den unge Lindqvist övertygad om att man kan välja vem man kan bli, men att det kräver ett hårt arbete att forma sig själv. Och Lindqvist går grundligt till väga när han går i clinch med hoten mot sin viljas frihet.

Han kritiserar en under 50-talet florerande vurm för känslor som tecken på äkthet, oförställdhet. Lindqvist ironiserar över en sorts in vino veritas-kult han finner omkring sig och har svårt att svälja att en fyllbults storm av aldrig så uppriktiga känslor skulle ha något viktigt att säga oss om vem den berusade egentligen är.

Att supa sig full för att hitta sig själv är som att söka sanningen vid roulettbordet. Han kritiserar något han kallar ”maskpsykologin”, tanken att det i oss finns ett ”innerst inne” som kan bli synligt när maskerna avlägsnats med hjälp av spontanitet, vrede, alkohol etc. Han skriver att de hemskaste ord han vet är ”att vara sig själv”:
”För det första: vem är jag själv? Svara mig på det. Men om vi säger att jag ‘själv’ betyder min person sådan jag just nu upplever mig, så står innebörden i orden ‘att vara sig själv’ fruktansvärt klar. Skulle Ni kunna tänka Er att för alltid förbli sådan Ni just nu är? Ni är i så fall mycket annorlunda än jag.”

Han läser uppmärksamt – och kritiserar eftertänksamt – traditionens medvetandekritiker, särskilt de stilistiskt skickliga. La Rochefoucauld som oförtröttligt punkterar idealen och i stället pekar på det egenintresse som de döljer. Inte minst avslöjar Lindqvist hur det intellektuella innehållet i La Rochefoucaulds bländande stil ofta faller sönder när man plockar ned den i klara tankar.

Medvetandekritiken har alltid upplevelser som utgångspunkt. Därför vore det ett misstag att se känslokritiken som en rörelse mot en rationalism som underkänner känslor som orienteringsredskap.

Lindqvist vill rota sig själv och sitt skrivande i något som går djupare än de ytliga känslorna och de blodlösa tankarna. Han noterar att de flesta åsikter man ser saknar ”upplevelsesubstans” och konstaterar kärlekens jagförvandlande kraft: Den som älskar prestige kommer att förvandla allting till prestige. Därför bör man vara noggrann med vad man väljer att älska.

Han intresserar sig för de områden i livet där vi är så hemtama att vi har en tendens att negligera, ja nästan förakta dem, de sfärer vi känner lika väl som man ”känner sin egen ficka”. Det egna rummet, som man tror sig känna så innerligt väl, kontempleras som ämne för litteratur. Vi kan gå allt djupare in i vår vardag och i den upptäcka världen. Vardagen har privilegiet att kunna bära fram verkliga erfarenheter:
”Erfarenheten finns hos den som betraktar alla sina företag som ett slags äktenskap: de har utsikt att lyckas bara om de är menade för livet.”

Erfarenhetsintresset gör honom uppmärksam på kroppens kunskaper, vilka ju är resultatet av så mycket erfarenhet att det ter sig meningslöst att ens fråga om de har sitt upphov i tanke eller känsla.

Han söker sig till författare som bottnar i sitt material. Redan i pojkböckerna insåg han att författaren inte visste hur Hjortfot gjorde när han ”smög osynlig genom snåren”, men att Saint-Exupéry själv verkligen hade flugit:
”Han visste att piloten av vibrationerna i sin egen kropp känner när femton ton materia har nått den ‘mognad’ som gör det möjligt att lyfta. Han visste hur det kändes att skilja planet från marken – ‘med en rörelse som när man plockar en blomma’ – och låta det bäras av luften.”

En sådan författare ville han bli, djupt bottnande i varje ord han skrev. Som mycket ung fastnade Lindqvist för den här meningen av Vilhelm Ekelund:
”En författares ärelystnad: icke nedskrifva en sats som man ej själf lefvat, pröfvat.”

Det finns något obändigt helgjutet över Sven Lindqvist samtidigt som det är svårt att ringa in honom i en genre.

Reportage, essä, personliga berättelser eller vetenskapliga undersökningar?

Allt i förening möjligen. I sina första böcker skapade han en författare genom att välja en serie värden. Den han blev tvingade honom att bryta mot litteraturens genrelagar. Följden blev ett författarskap som kommit både oss och världen mycket nära.

Kunskapsdjupet kan välta ett universitet.

Närvaron är drabbande.

Livet är på allvar och verkligheten är den stora dikten.

Tomas Lappalainen, författare