Foto: Linus Hallgren

Frågan är hur genomgripande och hållbar en blocköverskridande överenskommelse om välfärdsvinster kan bli.

Ilmar Reepalus utredning »Ordning och reda i välfärden« är inte sista ordet i den infekterade diskussionen om privata företag i den offentliga välfärden. Men kanske början på en process som tar sikte på en bättre tingens ordning.

I vissa medieinslag verkar det nästan som om detta är regeringens förslag. Men en utredning är en utredning, som nu överlämnats till den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi. Sedan kommer departementet att arbeta fram en proposition som därefter överlämnas till riksdagen. Och för att den ska kunna klubbas där krävs att fler röstar för än emot förslaget.

För tillfället finns inget parlamentariskt stöd för det mest uppmärksammade och sedan länge kända förslaget i Reepalus utredning, ett vinsttak om 7 procent på insatt kapital plus statsskuldräntan. Det är en bra vinst på insatt kapital. Borde inte göra aktieägarna missnöjda direkt. Men tonläget är högt och positionerna låsta. De borgerliga partierna, och sedan en tid tillbaka även Sverigedemokraterna, motsätter sig alla tankar på ett vinsttak.

Men det finns förstås även andra vägar som kan leda till mer ordning och reda. Reepalu föreslår bland annat ett särskilt tillstånd för att företag som tar emot offentliga medel ska få verka inom välfärdssektorn. En sådan reglering av privata företag saknas i dagsläget.

Det komplicerade politiska läget är regeringens stora dilemma, särskilt i den här frågan. Samtidigt finns det ett stort behov av att skapa ett fungerande regelverk. Men möjligheterna är begränsade på grund av det parlamentariska läget och diverse ideologiska låsningar.

Men det finns ändå skäl att vara optimistisk. Åtminstone på lite längre sikt. Reepalus 861 sidor långa utredning är faktiskt den första ordentliga genomlysningen av de rena eller kvasi-marknadsmodeller som införts i den offentliga tjänsteproduktionen. Efter lång tid av aningslös avreglering sker nu ett yrvaket uppvaknande.

För någon form av reglering av de privata utförarna i den offentligt finansierade välfärden är nödvändig. Frågan är hur den ska se ut. Detta är egentligen en ny utmaning för svenska politiker. En politisk utmaning där det inte finns några tidigare konkreta erfarenheter. Det borde alltså finnas utrymme för att pröva sig fram. För även ledande politiker på den borgerliga sidan har uttalat sig kritiskt om dagens oreglerade ordning. Och en rad konkreta problem talar för en förändring. Dessutom vill en överväldigande majoritet av det svenska folket ha någon form av vinstbegränsning. Frågan är hur och utifrån vilka principer.

Det finns skäl att påminna om att de olika initiativ till självreglering som tagits har misslyckats. Inte minst eftersom de intresseorganisationer som representerar de privata företagen effektivt har blockerat detta. Häromåret förhandlade LO och Wallenbergs EQT om en historisk kompromiss i vinstfrågan.

Men det föll på hälleberget. Enligt uppgift eftersom Svenskt Näringsliv och ledande personer i Wallenbergsfären satte käppar i hjulet.

Det ledde till att frågan återigen med nödvändighet hamnade på politikernas bord. Vänstersidan har opinionen och sakläget på sin sida. Borgerligheten har opinionen emot sig och en parlamentarisk majoritet på sin sida. Men framför allt Moderaterna är rädda för att få den här frågan på halsen i nästa valrörelse.

Så Reepaluutredningen har öppnat för blocköverskridande samtal eller rättare sagt pressat fram dessa. Anna Kinberg Batras dörröppning häromveckan var på sätt och vis mycket förutsägbar. Regeringen Löfven vill inget hellre än att träffa en överenskommelse som i någon mån skapar ordning och reda i den här sektorn och ger statsministern möjlighet att uppvisa regeringsduglighet.

Frågan är hur genomgripande och hållbar en sådan blocköverskridande överenskommelse kan bli. Blir det bara ännu ett papper skrivet i Helgeandsholmens vatten? Decemberöverenskommelsen övergavs till exempel efter mindre än ett år. Och hur långt kan Löfven pressa de borgerliga partierna utan att riskera Vänsterpartiets stöd i kommande budgetomröstningar? Och inte minst för att Löfvens eget parti ska känna sig nöjt.