Det är fortfarande natt när personalen öppnar upp ankomsthallen. Berusade passagerare strömmar ut medan sömndruckna passagerare köar för att följa med finlandsfärjan tillbaka. Långtradarna rullar sakta in på bildäck, förtöjningarna lossas. När båten glider ut från hamnen glittrar morgonsolen på fjärden. Det är här det hela börjar.

I denna andningspaus mellan morgontrafik och eftermiddagstrafik vill arbetsgivaren inte längre betala lön till sina anställda. Lösningen har varit att dela arbetspasset i två delar, ett pass på morgonen och ett på kvällen. Däremellan fritid. Fritidssysselsättningarna är dock begränsade på förmiddagarna i Värtahamnen. För att inte tala om familjeliv som i princip omöjliggörs för den som börjar första passet kvart i sex på morgonen och slutar sista passet kvart i åtta på kvällen.

Valde konfrontation
Missnöjet är därför stort bland de anställda och inför avtalsrörelsen hade fackförbundet Unionen bestämt sig för att sätta ner foten. Men frågan mötte inget gehör från arbetsgivarorganisationen Transportgruppen. Förhandlingarna strandade, Unionen varslade om strejk och medlare kallades in.

Men i stället för förhandling valde Transportgruppen konfrontation. För första gången i modern tid uppmanade en arbetsgivarorganisation öppet sina medlemsföretag att ersätta de strejkande med strejkbrytare. På Transportgruppens hemsida går det bland annat att läsa:

”Arbetsgivaren har all rätt att freda sig genom att vidta lämpliga åtgärder för att minska skadeverkningarna av en strejk, exempelvis genom att anställa oorganiserade arbetstagare, anlita entreprenörer etc.

– Det här är inget konstigt. Vi har rätt att värja oss från fackens angrepp så gott vi kan, förklarar Peter Jeppsson, vd för Transportgruppen.

Uppmanar till strejkbryteri
Kurt Junesjö, tidigare jurist på LO-TCO Rättsskydd och expert på arbetsrätt, tycker att uttalandet är sensationellt.
– Att från centralt håll, helt öppet, uppmana till strejkbryteri. Det är något nytt. Då får vi gå tillbaka till trettiotalet för att hitta något liknande, säger han.

Rätten till fackliga stridåtgärder är inskriven i grundlagen. I övrigt är området oreglerat. I början av 1900-talet var det legio att arbetsgivare använde sig av strejkbrytare, vilket ledde till väldigt stora konflikter med fackförbunden och kulminerade i blodiga sammanstötningar som i Ådalen 1931.

Sedan Saltsjöbadsavtalet tecknades 1938 har strejkbrytare varit en ytterst marginell företeelse på svensk arbetsmarknad. Läxan arbetsgivarna tog med sig från det tidiga 1900-talet var att man förlorade mer på att använda sig av strejkbrytare – på grund av de segdragna konflikterna – än att möta facket halvvägs i förhandlingar. Den läxan håller på att falla i glömska, befarar Kurt Junesjö.
– Sverige är i dag ett av de de länder som har minst antal konfliktdagar i Europa. Med tiden försvinner det respektavstånd som facket byggt upp. Det kommer in nytt folk och man glömmer historien. Nu är facken också försvagade av medlemstapp, då vädrar arbetsgivarna morgonluft, säger Kurt Junesjö.

Starkt stöd bland arbetsgivare
Transportgruppens uppmaning till strejkbryteri visade sig ha starkt stöd i arbetsgivarkretsar. Teknikföretagens Anders Weihe, Almegas Jonas Milton och Svensk Handels Dag Klackenberg ställde sig raskt bakom uttalandet. Svenskt Näringsliv centralt ville först inte ge några kommentarer, men när Dagens Arena ringde några dagar senare sade vice vd Christer Ågren så här:
– Min enda kommentar är att arbetsgivaren har en skyldighet att minimera effekterna vid en strejk. Det är heller ingen hemlighet att vi har olika uppfattning om vem som omfattas av en strejk. Vår uppfattning är att det endast är medlemmarna i facket. Alla andra har skyldighet att arbeta och utföra de arbetsuppgifter som åligger dem.

Sture Nordh, ordförande i TCO, tycker arbetsgivarnas ståndpunkt bäddar för konflikt.
– Så här flagrant, klart och entydigt har inte arbetsgivarna uttryckt sig tidigare. Nu uppmanar man rakt av till strejkbryteri. Det är inte olagligt, men det är omoraliskt. Det här kan innebära fler, djupare och mer infekterade konflikter i framtiden, säger han.

Flera exempel i avtalsrörelsen
Tranportgruppens agerande har föregåtts av flera liknande exempel i årets avtalsrörelse. Dagens Arena avslöjade tidigare i våras att Mats Hulth, vd för Sveriges hotell- och restaurangföretagare, uppmanat hotellföretagen att använda sig av strejkbrytare. När Livsmedelsarbetareförbundet varslade om strejk kom facket över interna dokument från arbetsgivarhåll med liknande uppmaningar.

Även i efterspelet till strejken på pappersbruken har tonen varit hätsk. Facket anklagar arbetsgivarna för att försöka desarmera strejkvapnet genom att betala de oorganiserade full lön under konflikten. Arbetsgivarna hävdar att de oorganiserade har rätt till lön eftersom de aldrig omfattades av strejken.

Utmanar begreppet
Och det är här någonstans som skon klämmer. Arbetsgivarna utmanar numera öppet den rådande innebörden av begreppet strejk. Traditionellt sett har strejk inneburit allmän arbetsnedläggelse och därmed även facklig blockad på alla arbetsuppgifter som omfattas av varslet. Den som bryter mot blockaden, facklig medlem som oorganiserad, betraktas som en strejkbrytare. Och om strejken bryts anser facket att det är giltigt att utöka varslet och begära sympatiåtgärder från andra fackförbund.

Svenskt Näringsliv flaggar nu öppet med åsikten att strejk enbart är en angelägenhet för fackets medlemmar. Varken arbetsuppgifter eller oorganiserade har någonting med saken att göra. Eller som Viking Lines personalchef Lars Nurmi uttrycker det.
– De oorganiserade ska jobba, annars är det arbetsvägran. Facket kan inte hindra oss från att tillgodose kundernas krav. Båtarna måste ju åka.

Sist strejkbrytare användes på svensk arbetsmarknad ledde det fram till blodbadet i Ådalen 1931. Nu har Svenskt Näringsliv åter satt bollen i rullning. Ådalen 2031?

Fotnot: Unionen och Transportgruppen tecknade till slut ett avtal, två dagar innan strejken skulle ha brutit ut. Det nya avtalet innebär en reglering av de delade arbetspassen. Hädanefter kräver sådana åtgärder förhandling med facket och verksamhetens behov ska vägas mot behovet av familjeliv och fungerande socialt liv.