Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kan tänka sig en lagändring för stödbidragen.

Att en nyanländ läkare ska jobba som läkare och inte som taxichaufför är en no-brainer. De stora problemen på svensk arbetsmarknad saknar fortfarande lösningar.

Det handlar egentligen bara om ren idioti. Eller som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) uttryckte det på dagens pressträff: ”Det känns ju som helt galet”.

Människor som invandrar till Sverige är en högutbildad skara. 30 procent har en högskoleutbildning – inte sällan inom bristyrken. Det handlar om ingenjörer, läkare, tekniker, maskinreparatörer, undersköterskor, plåtslagare, förskollärare, kockar, kallskänkor och så vidare.

Samtidigt skriker exakt samma branscher efter kompetent arbetskraft. Trots det möts inte tillgång och efterfrågan i tillräckligt hög utsträckning. Maskineriet hackar.

Helt galet, sa Ylva Johansson på pressträffen, och presenterade en åtgärd i form av ett tiotal snabbspår för nyanlända med kompetens inom bristyrken. Det är bara att applådera. Det är klart matchningen ska förbättras, det kommer heller ingen att ifrågasätta.

Den stora frågan är hur det fortfarande kan fungera så dåligt trots decennier av politisk debatt? Varför har inte arbetsgivarna själva tagit tag i det här tidigare? Det är ju faktiskt helt obegripligt när man tänker på det. Hur djupt går egentligen främlingsrädslan och diskrimineringen på svensk arbetsmarknad?

Dagens besked var visserligen positivt, men det var en no-brainer. Det kostar ingenting i form av skattepengar eller politiskt risktagande. I ärlighetens namn är problemet inte särskilt omfattande – eller allvarligt. De här personerna får jobb ändå. Kanske fel jobb, men ändå.

Det är inte där det stora slukhålet på svensk arbetsmarknad ligger.

Det stora problemet är den skyhöga arbetslösheten och att tiden i arbetslöshet ökar. Och att det framför allt drabbar vissa grupper: Äldre, utrikes födda, lågutbildade och funktionshindrade.

Här ser vi återigen diskrimineringens fula tryne.

Att få hundratusentals långtidsarbetslösa och strukturellt diskriminerade människor tillbaka på arbetsmarknaden är nyckeln för att nå regeringens mål med EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

Men att lösa den frågan kommer kräva kraftiga investeringar i form av skattepengar och politiskt kapital. Traineejobb och extratjänster i välfärden är inte ens början på en lösning.

Det kommer att krävas någonting helt annat.