Hjälporganisationen Majblomman är inte förvånade över att det har blivit svårare att få försörjningsstöd. De har märkt att socialsekreterarna ofta tillämpar en ny strategi. Klienterna får hjälp med att söka bidrag från Majblomman.
Från hjälporganisationen Majblomman kan behövande söka bidrag till glasögon och kläder för barn. Men de senaste åren har organisationen märkt av en förändring. Numera får man även ansökningar om ekonomiskt stöd för att köpa en ny säng. Ansökningar som egentligen borde handläggas av kommunernas socialtjänst.
I Dagens Arenas stora enkätundersökning om ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidrag) framkom att det har blivit vanligare att avslå ansökningar om försörjningsstöd i en fjärdedel av landets kommuner. Mer än var tionde kommun bedömde även att man de senaste fem åren blivit mer restriktiv med att godkänna ansökningar för sådant som glasögon och utrustning till hemmet.
– Den här utvecklingen kan verkligen vara orsaken till att vi ser ett ökat antal ansökningar från socialtjänsten hos oss. Vi är inte förvånade över undersökningens resultat. På Majblomman har vi sett att det har blivit allt vanligare att socialsekreterare söker hjälp åt sina klienters hos oss, säger Majblommans generalsekreterare Lena Holm.
Vad ser ni på Majblomman för förklaringar till att fler socialsekreterare hjälper sina klienter med ansökningar till er?
– Vi har sett en växande frustration över att man inte har kunnat hjälpa sina klienter. Man har prövat, men fått avslag. Men vi har också fått fler ansökningar från personer som har tyckt att det är för jobbigt att vända sig till socialtjänsten. Man söker stöd från oss i stället för att man tror att vi är en fond.
Lena Holm tycker sig även se ett glapp mellan vad riksdagspolitiker tror att socialtjänsten har möjlighet att göra och hur verkligheten ser ut.
– Riksdagspolitiker menar att alla har rätt att söka bidrag från socialtjänsten. Men vi vet att om du äger en bil så kan du aldrig få bidrag från socialtjänsten. Man måste vara på botten. Kylskåpet ska vara tomt.
– Jag tycker att det är ett jättestort problem att riksdagspolitiker lever med den uppfattningen. Verkligheten ser annorlunda ut.
Hur ser du på resultatet av Dagens Arenas undersökning, där det framkommit att det i en fjärdedel av kommunerna har blivit vanligare med avslag på försörjningsstöd och att man även blivit mer restriktiv i vilka ansökningar man godkänner?
– Riktlinjerna för vad som är skälig levnadsstandard måste bli tydligare. Det ska inte ha någon betydelse vart i Sverige man bor, det ska vara lika i alla kommuner, säger Lena Holm.
– Från vår sida ser vi framför allt till barnens situation. Det står väldigt tydligt i socialtjänstlagen att man ska se till vad som är barnens bästa. När en så stor andel av kommunerna har blivit mer restriktiva, då bryter man mot socialtjänstlagen.
facebook: 61 twitter: 19 
När jag var liten var vi fattiga familjen. På julafton kom tomten (en utklädd farbror från nån hjälporganisation) och gav mamma en stor korg med julmat. Mamma och min syster neg djupt och jag bockade och tackade. Välgörenhet krävde tacksamhet. Mössan i handen.
Vi närmar oss snabbt det gamla samhället igen där solidariteten allt mer sätts på undantag. Där den sociala dimensionen trampas på hur mycket som helst bara för att konsumtionen skall snurra på fortare och fortare. ”Jag konsumerar, därför existerar jag”. Konsumerar du inte, då är du ingen.
Det är kallt nu. Kallare blir det väl.
När en person kommer till socialtjänsten och är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna.
Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande. Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste.
När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång. Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste.
Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Detta gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle?
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå.
Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum?
Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Svenska brukarföreningen
Henry i dag ska inte den fattiga bara tacka och buga för hjälpen många av de såkallade hjälporganisationera bygger dessutom hela sin verksamhet på att fattiga tvingas jobba gratis åt dom för att organisationen ska få bidrag. En av de absolut värsta utsugarna är faktiskt frälsningsarmen som har 100 tals moderna slavar i sina myrorna butiker. Det har faktiskt gått så långt att jag tvekade att ringa på radiohjälpens telefonnummer när jag skulle rösta på Flink i melodifestivalen, men hittills har jag inte fått några rapporter om att radiohjälpen har fas3 men säker kan man inte vara eftersom att det är hemligstämplat vem det är som utnyttjar slavar. Jag uppmanar alla som funderar på att lägga slantar i olika bössor fråga föst om de utnyttjar fas3 och om de gör det skänk inga pengar. Men en kärring på Myrorna ljög mig rakt i ansiktet när jag frågade för ett tag sedan
Jag kan skriva under på att soc gärna hänvisar till hjälporganisationer. Likaledes kan jag skriva under på det nya slavarbetete. Fullt arbetsföra människor som är i fas 3 får ingen hjälp av Arbetsförmedlingen att komma ut i arbete. De är nöjda med att de är i ”en åtgärd” Sedan är de beroende av soc för att kunna klara sig och betala hyran. För om de har en aktivitetsersättning så är den så låg att de inte kan klara sin försörjning.