Bild: Lennart Perlenhem

Långtidsarbetslösheten växte till ett politiskt problem under den svenska finanskrisen. Sedan dess har uppgiften att bryta långtidsarbetslösheten blivit allt svårare.

Att gå utan arbete under långa perioder innebär otvetydigt ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Vägarna som leder till en sådan situation är många och inte sällan komplexa. Vägen till insidan av arbetsmarknaden är inte heller spikrak.

Det saknas egentligen en solklar definition kring vad långtidsarbetslöshet är. Den borgerliga regeringens politik ger en fingervisning, då flera åtgärder riktade till långtidsarbetslösa träder i kraft vid tolv månaders arbetslöshet. Tittar man på Arbetsförmedlingens statistik innebar det i februari drygt 135 000 personer. Arbetsförmedlingen redovisar även antalet som varit inskrivna i sex månader (212 000 personer i mars) och 24 månader (70 000 personer i mars).

Alldeles oavsett står det klart att långtidsarbetslöshet är ett stort problem. Vissa går så långt som att hävda att det kommer att fälla den borgerliga regeringen i nästa riksdagsval. Men det är inget nytt huvudbry. Långtidsarbetslösheten är en politisk fråga som gäckat regeringar under det senaste två decennierna. Det vill säga, sedan den svenska finanskrisen.

1990-talskrisens roll
1990-talets finanskris gör sig påmind på många sätt i dag. Exempelvis kan vi ofta höra ledande politiker till höger och vänster slå sig för bröstet för Sveriges lyckosamma krishantering. En krishantering som ledde till en ny konsensus kring ramarna för svensk finanspolitik, vars arkitekter och förvaltare i dag är eftertraktade krisföreläsare i Europa och övriga världen.

Men med finanskrisen fick Sverige också en ny sorts arbetslöshet, som ingen är stolt över: Långtidsarbetslöshet i större skala.
– Min bild är att även om långtidsarbetslöshet som sådan har funnits länge, blir den till ett större problem i samband med 1990-talskrisen. Vi kan se att arbetslösheten under högkonjunktur i dag i princip är 6 procent. Det är långtidsarbetslösheten som visar sig, säger Mats Essemyr, arbetslivsutredare vid TCO.

Enligt Mats Essemyr finns det en logisk förklaring till varför vi har hamnat här: Den svenska modellen och strukturomvandlingen, en grundsten i hur Sverige fungerar.
– Det är en mekanism som egentligen är bra. Solidarisk lönepolitik i kombination med aktiv arbetsmarknadspolitik. De företag som inte klarar produktivitetskraven slås ut, och i stället bildas det nya. Men de nya företagen ställer högre produktivitetskrav på sin personal och den kurvan har pekat uppåt sedan 1950-talet. Då blir det allt svårare att sysselsätta alla, vilket ställer mycket högre krav på dagens arbetsmarknadspolitik, jämfört med tidigare decennier.

En allt svårare politisk uppgift
Arbetsmarknadspolitik är alltså svårare i dag. Samtidigt, vilket inte är konstigt, möttes den kraftiga ökningen av arbetslösheten under 1990-talet med en kraftigt utbyggd arbetsmarknadspolitik.
– Under 1990-talet skedde en explosion av olika åtgärder. Det första var en väldigt kraftig expansion av arbetsmarknadsutbildningen. Om jag inte minns fel gick man från ungefär 40 000 till 100 000 platser inom loppet av ett halvår, säger Anders Forslund, professor vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Innan krisen hade beredskapsarbete (offentliga arbeten med avtalsenlig lön, där arbetsgivaren får en statlig subvention) varit det främsta svaret mot konjunkturnedgångar. Nu satsade man även på utbildning. Enligt Anders Forslund var expansionen av olika åtgärder inte helt lyckad.
– Det vi ser i dag från insatserna under 1990-talet är rätt dystert. Ett stort problem var att många gick mellan arbetslöshet och utbildning. På IFAU har vi följt en grupp som kom in på arbetsförmedlingen någon gång mellan 1992 och 1995, fram till december 2006. Där finns vissa som aldrig lämnat förmedlingen. De utgör visserligen en extrem, men vi kan se att många blev kvar under lång tid.

Anders Forslund framhåller att det rör sig om ett batteri av förklaringar, men att en av dem är den stora volymökningen. Det gjorde det sannolikt svårare att få bra kvalité och att lotsa rätt personer till rätt kurser. En annan bidragande orsak Anders Forslund pekar på var en regeländring som gjorde att deltagande i arbetsmarknadsutbildning var a-kassegrundande, på samma sätt som beredskapsarbete.
– Det finns en del som tyder på att vissa deltog i utbildningar mest för att få en ny a-kasseperiod, och det är kanske inte väl använda pengar. Den stora kostnaden av att någon går i ett arbetsmarknadspolitiskt program är att personen inte söker jobb.

Utbildning är klokt, men svårt
Enligt Anders Forslund innebär det visserligen att det blir relativt billigare att lotsa människor till utbildningsprogram under lågkonjunkturer, eftersom avkastningen på intensivare jobbsökande sannolikt blir lägre när jobben är färre.
– Det gör att omskolning blir vettigt i en lågkonjunktur, förutsatt att man vet vad man ska omskolas till. Och det är ju en ganska svår politisk avvägning, säger Anders Forslund.

Som vi kan se i fallet med Elize Åkesson är det svårt att träffa rätt med utbildningsinsatser. I en ständig strukturomvandling försvinner yrken, samtidigt som kraven på arbetskraften ökar. Har man fel kompetens halkar man efter.
– Vi står vid ett val. Antingen väljer vi en låglöneekonomi, för att vissa personer inte anses ha kapacitet att vara högproduktiva. Eller så fortsätter vi på vägen av ständig strukturomvandling som slår ut jobb, med en aktiv närings- och arbetsmarknadspolitik som förmår att sysselsätta folk, säger Mats Essemyr.

Dilemmat är inte nytt, men Mats Essemyr menar att förutsättningarna har förändrats till det svårare. En orsak är att arbetsmarknadens parter – fackförbund och arbetsgivare – i allt högre utsträckning tar ansvar för att slussa människor som sägs upp till nya jobb.
– Tidigare sköttes den slussningen av Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen hanterar i dag de svårare fallen, vilket innebär att arbetsmarknadspolitikens uppgift blir gradvis besvärligare. På 1960-talet kunde sonen på jordbruket bli lastbilschaufför, via en Ams-kurs. Så fungerar det inte längre.

De som är inne på arbetsmarknaden sitter alltså säkrare. De har färsk arbetslivserfarenhet, fackförbund som gärna vill att de arbetar i stället för att lyfta a-kassa, samt arbetsgivare som gör allt för att minimera riskerna, och därför satsar på vad de upplever som säkra kort. De som blir kvar utanför ska få stöd av myndigheter vars uppgift blir allt krångligare.

Förmedlarresurser en nyckel
Efter 1990-talskrisens kraftiga och hastiga expansion av arbetsmarknadspolitik finns ett par lärdomar. En är att både långtidsarbetslösa och samhället har större nytta av subventionerade anställningar som i så stor utsträckning som möjligt liknar ett riktigt jobb. En annan att handläggare på Arbetsförmedlingen kan spela en viktig roll.
– En viktig del, vad vi har kunnat se, är förmedlarresurserna. Om förmedlarna har tillräckligt mycket tid till att systematiskt kunna hjälpa arbetssökande med företagskontakter, ger det resultat. Vi tror att det beror på att de som går länge utan jobb saknar just egna kontaktnät, säger Anders Forslund.

Ytterligare en faktor som försvårar insatser riktade till långtidsarbetslösa, är att det kan finnas olika sociala problem, antingen i botten, eller som en konsekvens av frånvaron från arbetsmarknaden. Problem som Arbetsförmedlingen inte har resurser att hantera, exempelvis sjukdom eller missbruksproblematik.
– Det finns inga enkla lösningar. Det finns de som argumenterar för en sammanhållen myndighet, där man tas emot oavsett skäl till att man står utanför arbetsmarknaden. Problemet med det i dag är att vissa insatser finansieras kommunalt och andra statligt. Då får man ett problem med att ingen vill sitta med Svarte Petter och betala kalaset, säger Anders Forslund.