När protokollet skulle nedtecknas efter fackklubbens årsmöte på tegelbruket i skånska Bjuv tog styrelsen fram en röd spritpenna. Med stora röda bokstäver skrev man: ”Allan Jönsson, vald till huvudskyddsombud”.
– Nu var det i alla fall omöjligt för dem att missa det. Sen är det ju upp till förbundet att reagera.
Allan Jönsson hade återigen blivit tilldelad ett fackligt förtroendeuppdrag inom IF Metall av arbetskamraterna på tegelbruket Höganäs Bjuf. Röstsiffrorna var enhälliga och det var inte heller första gången Allan lyftes fram. Tidigare år hade han blivit invald i klubbstyrelsen och till och med vald till ordförande. Men inget av uppdragen hade varat särskilt länge. Fortare än kvickt hade protokollen återvänt från avdelningen med ordet ”ogiltigt” och motiveringen: ”Jönsson delar inte åsikten om människors lika värde”.
Allan Jönsson är nämligen inte bara en fackligt aktiv industriarbetare och ordförande i den lokala raggarklubben. Han är även ordförande för Sverigedemokraterna i Bjuv – kommunen som i valet 2010 tog över stafettpinnen från Landskrona som Sverigedemokraternas starkaste fäste. Var femte invånare i Bjuv la sin röst på partiet.
Trots det, och trots rödpennan, kom inget brev med vändande post från IF Metalls avdelning i Helsingborg. Den här gången lät man bli att ingripa och gav därmed sitt tysta medgivande.
Olika strategier
Frågan hur facket ska agera gentemot medlemmar eller förtroendevalda som även är aktiva Sverigedemokrater har ställts på sin spets efter partiets senaste valframgångar. Sverigedemokraterna gjorde inte bara ett starkt riksdagsval, de gjorde också ett mycket starkt kommunval och mer än fördubblade antalet mandat ute i kommunerna från 280 mandat i 144 kommuner till 612 mandat i 245 kommuner. Denna nya högerextrema gräsrotsrörelse har även hittat jordmån ute på arbetsplatserna och i fackklubbarna. Särskilt fäste har den fått i de manligt dominerande LO-förbunden och i vissa fall, som i Bjuv, så till den milda grad att den lokala fackklubben kommit att domineras av Sverigedemokrater.
Trots att Sverigedemokraternas framgångar knappast kommit som någon överraskning har fackföreningsrörelsen, liksom i fallet Allan Jönsson, uppvisat en påfallande ambivalens och ängslighet för hur man ska hantera frågan. Olika förbund har kommit fram till olika strategier och även inom förbunden är ofta osäkerheten stor.
I Södertälje ville till exempel Kommunals lokala fackklubb på Södertäljebuss först utesluta en medlem som kandiderade för Sverigedemokraterna i kommunen. Men då var förbundsledningen snabbt framme och tog avstånd från vad ordförande Ylva Thörn kallade för ”åsiktsrestriktioner”.
– Det faktum att en medlem i Kommunal också är medlem i en annan förening eller politiskt parti innebär naturligtvis inte i sig att han eller hon blir utesluten ur förbundet. Många av Kommunals 500 000 medlemmar företräder kristdemokrater, socialdemokrater, centerpartister och andra, sa Ylva Thörn.
Men att jämföra ett engagemang i Sverigedemokraterna med att vara centerpartist är långt ifrån en självklarhet inom LO. Hade kommunalaren på Södertäljebuss istället varit medlem i Transportarbetarförbundet hade kandidaturen för Sverigedemokraterna tvärtom varit ett fullgott skäl till uteslutning, vilket också blivit fallet för ett antal Transportmedlemmar de senaste åren.
Fackets överlevnad
I förlängningen är Sverigedemokraternas framgångar inte bara en fråga om enskilda uteslutningsärenden, utan en rent av existentiell fråga för fackföreningsrörelsen. Det menar Magnus Manhammar som lett ett LO-projekt mot Sverigedemokraterna i valrörelsen. Inom LO finns det i dag vissa avdelningar och klubbar där uppemot 20 procent av de fackligt förtroendevalda röstar på Sverigedemokraterna. Men Magnus Manhammar tycker att det mest oroväckande ändå är stödet bland ungdomar. Ute på de praktiska gymnasierna i södra Sverige är Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) den vanligast förekommande ungdomsorganisationen. Ofta den enda som finns representerad.
– Det här är framtida LO-medlemmar. Om rasismen gror i skolorna så kommer den att gro på arbetsplatserna. Skolorna har misslyckats i sin uppgift att forma demokratiskt sinnade medborgare. Här har arbetarrörelsen ett tungt ansvar. Varje ny generation måste vaccineras mot främlingsfientligheten, säger han.
Om inget görs riskerar Sverige att få en liknande situation som i Danmark och Norge där främlingsfientliga partier är dominerande och har sin bas i arbetarklassen.
– Det här är en lika viktig kamp som i arbetarrörelsens begynnelse för 100 år sedan. Det här handlar om precis lika grundläggande värderingar: klassbegreppet, solidariteten, antirasismen, säger Magnus Manhammar.
Sverigedemokraterna har också förändrat sin politik gentemot fackföreningsrörelsen de senaste åren. Man har slipat ner den tidigare framträdande nyliberala och fackföreningsfientliga retoriken. Tidigare ville man till exempel slopa lagen om anställningsskydd (las) och medbestämmandelagen (mbl). I dag nöjer man sig med att föreslå fler undantag i turordningsreglerna. Enligt Magnus Manhammar är det tydligt att Sverigedemokraterna här ser en möjlighet att få starkare stöd i arbetarklassen.
Rötter i nazismen
Men Sverigedemokraternas svängning i arbetsmarknadspolitiken visar också på en avgörande skillnad från systerpartierna i Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Dessa har båda sina gemensamma rötter i klassisk högerpopulism och fackföreningsfientlig politik och har tidigare gått till val på slopad inkomstskatt, kamp mot byråkratin och nedläggning av försvaret. Mogens Glistrup, Pia Kjærsgaard föregångare, sa till exempel att allt försvar som Danmark behöver är en telefonsvarare som på ryska säger ”vi ger oss”. Inom dessa partier blev främlingsfientligheten central först senare.
Sverigedemokraterna har å sin sida rötter i nazistiska organisationer som Nordiska Rikspartiet och Bevara Sverige svenskt.
– De har sin bas i främlingsfientligheten. I övriga frågor som arbetsmarknad, skatter, välfärd, kan de tycka lite hur som helst och anpassa sig efter hur vindarna blåser. Det är en avgörande skillnad, säger Magnus Manhammar.
Landskrona går mot strömmen
Men trots Sverigedemokraternas breda valframgångar finns det undantag, och det främsta undantaget hittar man på det mest oväntade stället: Landskrona. Sedan valet 2006, då Sverigedemokraternas väljarstöd på 22 procent chockade resten av landet, har Socialdemokraterna och ett flertal LO-förbund mobiliserat i projektet ”Jobbare mot rasism”. I senaste valet sjönk Sverigedemokraternas väljarstöd till 15 procent. Landskrona är en av endast två kommuner i hela södra Sverige där partiet inte gick framåt.
Ann-Sofie Garsén
– Vi känner att vi fått utdelning för vårt hårda arbete. Vi är lite chockade själva faktiskt. Vad är det man säger: vi är stolta men inte nöjda, säger Ann-Sofie Garsén som leder projektet.
Hemligheten bakom framgångarna heter just hårt arbete.
– Vi har knackat 7 000 dörrar. Vi har synts på torget och ute bland folk. Vi har tagit diskussionen med Landskronaborna. Det viktigaste är inte att vi tar debatten med partiets företrädare. Det viktigaste är att vi tar diskussionen med deras väljare, säger hon.
Arbetarrörelsen måste börja prata om de problem som människor möter i sin vardag, menar Ann-Sofie Garsén.
– Vi måste möta missnöjet med ökade klassklyftor, segregation och utslagning utifrån ett klassiskt arbetarrörelseperspektiv. När Sverigedemokraterna får 22 procent av rösterna så betyder det inte att det finns 22 procent rasister. Det betyder att det finns väldigt många som är missnöjda och förbannade på den etablerade politiken. Det är där man måste börja och det är inget arbete vi bara kan göra i valrörelsen. Det måste vi göra hela tiden, säger hon.
Het potatis
När det gällde fallet Allan Jönsson landade protokollet med de röda bokstäverna till slut i knäet på ombudsmannen Christina Lundin på avdelningen i Helsingborg. Hon tyckte fallet var problematiskt. Visserligen finns det saker i Sverigedemokraternas politik som inte överensstämmer med IF Metalls värdegrund. Men samtidigt måste man respektera den lokala demokratin i fackklubbarna.
– Det vore en annan sak om de skulle stå och vifta med rasistiska plakat och uppträda direkt kränkande. Men det gör de ju inte. De har liksom blivit rumsrena på något sätt, säger hon.
Potatisen kändes till slut lite för het för Christina Lundin som bollade frågan vidare upp till förbundsledningen i Stockholm.
– Vi gjorde bedömningen att han kunde ha kvar sitt uppdrag. I grunden är ju värdegrunderna oförenliga. Men det är delvis en skillnad i uppdrag mellan klubbstyrelse och skyddsombud. I styrelsen ska man vara en aktiv företrädare för förbundets värderingar. Som huvudskyddsombud jobbar man mer med arbetsmiljöperspektivet. Det är en gradskillnad, säger Anders Ferbe, vice ordförande i IF Metall.
”.. har fackföreningsrörelsen, liksom i fallet Allan Jönsson, uppvisat en påfallande ambivalens och ängslighet för hur man ska hantera frågan”
Intressant reportage.
Ska bli spännande att se hur partiets fackliga men även dess politiska gren hanterar situationer när Sverigedemokrater får fackliga uppdrag. Vänsterpartisterna rensade man helt enkelt ut från alla förtroendeuppdrag efter det att dom varit ofina nog att ta över en viktig avdelning inom Metall. Jag tror att det tom var Metallettan som kommunisterna tog över vilket fick alla på partihögkvarteret att flyga i taket.
Tage Erlander formulerade problemet när han sa att med kommunistiska fackföreningar så är den stabila utveckling som socialdemokraterna eftersträvar omöjlig därför ska det i den svenska modellen inte finnas kommunistiska fackföreningar.
Sen gick man från ord till handling och bildade Socialdemokratiska Arbetsplatsorganisationen som senare kom att kallas ”Sapo” (eftersom det liknade namnet på Säkerhetspolisen, Säpo och för att dom sysslade med ungefär samma saker fast i större skala) och la grunden till det som sen blev IB
Till skillnad mot Socialdemokratiska SAPO så hade polisens SÄPO inte ett nätverk med folk ute på varven, stålverken, pappersbruken och uppe i malmfälten som kunde ge fortlöpande rapporter över vad folk tyckte och tänkte.
SAPO var framgångsrika och såg till att LO blev kommunistfritt.
Men frågan är då förstås om dom Stasiliknande metoder som då användes för åsiktsregistrering mm går att återanvända i det mer liberalt orienterade tjugoförsta århundradet.
Man kan ha förståelse för att dom är ängsliga.
Vänsterpartiet utgör inte längre ett problem för LO då V numera mest verkar bestå av kulturredaktörer, kulturarbetare, popartister, journalister och övre medelklassungdomar mm och inte så många LO arbetare. Men då dök det upp ett nytt problem
Begärde just utträde ur IF Metall. Jag tänker inte betala medlemsavgift till att gå till Sverigedemokrat fascisters arvoden som skiter sin bruna propaganda på samtliga av mina förfäder som byggt det här landet. Vill IF Metall ha några medlemmar kvar?
Arbetarklassen (den manliga) är förlorad, iaf för tillfället. Man har gett dem löner som gör att de identifierar sig mer med högern än vänstern. Och när lönerna och jobben är hotade så skyller man på andra arbetare från andra länder snarare än det kapitalistiska systemet, eftersom det fjolligaste man kan vara är socialist.
Solidaritet med de sämre bemedlade tycker jag att man främst finner i medelklassen, dessutom så är det ju så att många med medelklassyrken tjänar betydligt mindre än den manliga arbetaren.
Att tala om arbetarklassen är verkligen meningslöst, det handlar om ett spann från tillfälligt anställda restaurangbiträden och diskare som tjänar 17 000.- i månaden i heltid till rörmokare och betongare som får ut dubbelt så mycket. Enligt min ringa mening kan man lika gärna utesluta de högavlönade hantverkarna från begreppet.
Intressant artikel!
Det som troligtvis kan hjälpa fackföreningen i kampen om
att styrka dess egna värdegrunder ute i leden, är troligen mer engagemang ifrån rörelsen. Att man tar debatten ute i verkligheten, att man så att säga ”bjuder upp till dans” mot sin opponent kan styrka värderingen ”att alla är lika värda”. Inom min bransch, alltså transportnäringen, behövs verkligen mer bildning och större satsningar på informativa möten. Detta initiativtagande måste emellertid komma ifrån föreningen så att medlemmarna kan känna att rörelsen existerar och faktiskt kämpar för deras sak.
När det gäller att just definiera arbetarklassen blir det antagligen med tiden allt svårare. Därför att man inte längre, som ovanstående debatt diskuterat, kan definiera klasser bara genom att mäta den ekonomiska kapaciteten hos varje individ. Jag föreslår en metod att definiera klasserna inom vårt samtida Tjänste- och kommunikationssamhälle; Att man ser till vilka rättigheter, ansvarsåtaganden individen har. Hur många timmar på dygnet som denne jobbar och om dessa är schemalagda eller inte. Hur mycket makt som den enskilde har över andra individer alltså ansvarsfördelningar kontra lönefördelning . Givetvis måste den ekonomiska kapaciteten också värdesättas i bedömningen, svårare blir det emellertid att hantera att vad som kan definieras som just arbete; Kan endast kroppsarbete räknas därtill ?
Emellertid anser jag att det idag finns 7 olika klasser i dagens samhälle; inom de tre stora klasserna alltså överklass, medelklass och underklass finns undre- och övre benämningen att räkna in. Dessutom finns det människor som hamnar utanför dessa ramar som blivit utförsäkrade, arbetslösa, sjuka eller skadade, hemlösa som borde få en egen klasskala.
Är det någon som är förvånad över att LO och speciellt Metalls medlemmar röstar på SD ?
För så länge som LO topparna klänger sig fast vid den osunda kopplingen till Sossarna så kommer dagens LOmedlemmar att förlora .
För Sossarna och LO har olika agendor . LO vill förhoppningsvis främja sina medlemmars intressen , medan Sossarna är ute efter makt , och genom att fiska i grumliga vatten dvs syssla med import av röstboskap
trodde man sig kunna köpa röster . Dom rösterna får nu LOanslutna tvingande betala , dels via världens högsta skatt , men också indirekt genom en sänkt välfärd (vem törs jobba hårt på kvällstid om den lokala akuten dragits in och det är 15 mil till ett sjukhus ) och genom en bostadsbrist och inte minst genom att själva placeras i uthyrningsföretag medan företaget anställer ”rätt bakgrund ” som ger upp till 75 % lönerabatt.
Och hur skall en metallarbetare kunna konkurrera med en sk flykting som kan ha 18 000 kr/mån och sedan köra svart in 10 000 rent, när det gäller
att bjuda på ett tex radhus ? Ovan nämnda faktorer är ju ngt som diskuteras i fikarummen ,för vad dessa idioter till politker gör slår direkt mot den egna plånboken på ett internationellt sett osunt sätt .
Dvs att starkt förbättra den egna eknomin via arbete är svårt , därför är det just Metalls medlemmar som har minst möjligheter att göra ngt utanför arbetet som drabbas hårdast av LO/Sossarpolitiken .
Likaså är det folk med begränsade eknomiska resurser som får det fina tvingande valet att antingen aceptera att deras boende förvandlas till ett invandrargetto , eller att fly sitt eget boende när dom upptäcker att dom är en liten svensk minoritet i sitt eget boende i stt eget land .
Så någonstans på vägen när SD får upp mot 22 % så borde de sk etablerade partierna fråga sig varför folk röstar på SD . Kanske måste dom inse att man kan inte tvinga sitt eget folk att betala för en cirkus dom
varken vill ha eller betala för .
Så sossarnas spekulation i att fiska röster i grumliga vatten har nu slagit så fel att SD går fram i rena invandrarområden.
PS till mitt inlägg om orsaken till SDs framgångar inom LOleden.
Vänligen läs professor Bo Rothensteins utmärkta analys
(han är en mycket duktig statsvetare ) ”BRISTEN PÅ INTEGRATION VILAR TUNGT PÅ SAHLIN ”
Läs om Mona Sahlins otillbördiga politisering . ( ministerövertramp =maktspråk ,dvs långt från demokrati och en visad total brist på respekt för kunnandet )
Debattartikeln finns att läsa på GP debattsida http://www.goteborgsposten.se
Så vad dom LOmedlemmar som röstar på SD spontant känner och upplever , finns det en klar koppling till i Mona Sahlins misslyckande som
integrationsminister , dvs en klar osund koppling till Sossarna kostar Lo folket .
Vänligen läs Debattartikel i SvD av Gunnar Sandelin : ” Tystad debatt skapar SDs framgång ”. Där talas det klarspråk om dom gigantiska problem som en totalhavererad invandringspolitik medfört och som naturliktvis drabbat just LOfolket .
Läste precis den artikeln. Texten jag skrivit nedan var skriven innan även om vi tydligen använder en del formuleringar som liknar varandra. Jag riktade mig dock främst till/mot socialdemokraterna, han alla sju etablerade partier vilket kanske stämmer bättre om man enbart diskuterar invandring och integration. Jag tror dock inte att socialdemokraterna och borgarna har samma vision om hur samhället ska se ut. Socialdemokraternas politik kräver solidaritet inom landet för att fungera med tanke på den fördelningspolitik de vill föra och de skatter detta leder till. Borgarna tjänar snarare på att homogeniteten luckras upp i landet, både när det gäller etnicitet, klass, kunskapsnivåer, ideologisk övertygelse och ambitioner för de enskilda medborgarna. Om sedan all nationalism förväntas vara en etnisk baserad nationalism (som ju oftast varit fallet) så finns det ju inget för invandrare att integreras i om man inte klarar av att behålla nationalismens enande kraft utan av vara exkluderande p.g.a av etnicitet. Kanada, USA och Australien har ganska väl lyckats skapa en nationell identitet som inte bygger på ras, här i Sverige avvecklar vi istället nationskänslan helt och hållet, för att inte stöta oss med ”de där”. Typiskt ryggradslöst medelklass resonerande.
Är Ann-Sofie Garsén Folkpartist, för det var ju dit 2006 års SD-väljare som bytte parti gick i årets val och FP har ju i alla fall på riksplanet utmärkt sig för diverse populistiska utspel om burkaförbud och dylikt samt att de enligt nyhetssändningarna varit det partiet som främst förhandlat med SD i Landskrona så jag ställer mig frågande hur lönsamt hennes arbete med ”arbetare mot rasism” varit eller om det bara är så att ett etablerat parti tagit över SD´s politik vilket passar de SD väljare som innerst inne inte gillar partiet… punkt
En liten kommentar till som egentligen handlar mer om socialdemokraternas politik eller snarare brist på sådan som jag börjat tänka på när pratet om plånboksfrågor satte igång i årets val. Folk har alltid röstat efter både sitt eget hjärta och plånbok. Under socialdemokraternas storhetstid hade vi en kommunistisk supermakt alldeles runt hörnet och fördelen av suveränitet och neutralitet som hävdades med ett stort och kostsamt försvar, för trygghetens skull, en arbetslinje som var enkel att upprätthålla då det inte rådde brist på arbete, visionen om att arbetarnas barn skulle gå i bättre skolor än föräldrarna gjort och en vård som skulle vara tillgänglig för alla när den behövdes utan långa köer. Allt arbetarna behövde göra var att acceptera ett högt skattetryck så ”skötte sossarna resten”. Trygghet och ständiga framsteg är något som säljer sig självt. Men sedan dess har det ju hänt en hel del. Behovet av att starkt försvar har minskat drastiskt, vi har gått med i EU och samarbetar av strategiska skäl allt mer flitigt med NATO, på skattesedeln märks dock inga neddragningar. Skolsystemet slussar ut elever med allt sämre betyg eller snarare kunskapsnivå, dock kostar det mer än tidigare. Sjukvården sammankopplas mer med långa köer snarare än effektiv vård när den behövs vilket gör att de privata alternativen börjar kännas allt mer lockande för den som har en slant över. Fram stiger moderaterna eller snarare de nya moderaterna och börjar tala till arbetarna istället för som sossarna gjort de senaste valen, om arbetarna. De lovade skattesänkningar till det nya Sverige, det Sverige som övergett iden om Folkhemmet och den nationella solidaritet det bygget skapade i en tid då den här delen av världen var en oas av lugn och stabilitet i en annars kaotisk värld. Liberal och borgerlig politik fungerar alldeles utmärkt i ett samhälle som strävar efter mångfald och fler alternativ för den som kan välja och det är väl det valresultatet visar. Sedan kan facket köra hur många kampanjer de vill om de papperslösas utsatthet på arbetsmarknaden, antirasist kampanjerna kan avlösa varandra i hur många år som helst men om man inte klarar av att leverera bättre levnadsförhållanden och trygghet utan enbart ägna sig åt uppfostringspolitik så kommer väljarna vända partiet för massorna ryggen.
Ser man sedan till vilka som skulle vinna valet förstår man att det blev än svårare att förmedla den politik som egentligen inte fanns. Politik handlar om förtroende, det är ju trotts allt ett förtroende uppdrag att vara politiker så då bör man satsa på politiker som har väljarnas förtroende.
Att samarbeta med slagordsvänstern och de industrifientliga miljöpartisterna hjälpte inte heller. Socialdemokraternas stora misstag var att tro att alla de som röstat på dem tidigare var lika intresserade av internationell solidaritet, hbt-frågor och mångkultur som de själva var. Flykten över till högerpartier visar att så inte var fallet. Inget fel i att driva dessa frågor men när stor del av dagens sossar har dessa frågor som hjärtefrågor så förstår man inte att människor faktiskt behöver en fungerande vardag först och främst. Moderaternas prat om livspussel gick hem. Folk vill få det bättre och tryggare och om inte det partiet som tidigare levererat sådan politik kan leverera detta kan man lika gärna rösta på de partier som lovar mer över i plånboken så man kan fixa det man behöver på egen väg. Jag röstade på S i detta val men det var med en brasklapp i fickan. Blir det inte ändring till 2014 kan jag lika gärna stanna hemma på valdagen eller rösta på folkpartiet eller nåt sånt.
Förr röstade medlemmarna den styrelse som bäst representerade medlemmarnas intressen. Man bevakade noga att kommunister och oliktänkande hölls utanför inflytande i styrelsen.
Eftersom medlemmarna röstar fram är de ansvariga precis som väljarna i val. Går de ej på årsmötet då bryr de sig ej.
Splittring är den högerorienterade politiken, att köpa röster med morötter.
Nej, först när arbetarnas egen situation hänger på gärdsgårn blir det liv i luckan.