”Det här är avstjälpningsplatsen”

De som hamnat längst bort från arbetsmarknaden får minst stöd. Inom fas 3 tvingas de i stället jobba heltid med arbetsuppgifter som ingen efterfrågar. På Kupan i Södertälje talar de långtidsarbetslösa om ”förvaring” och ”utnyttjande”.
– Det här är avstjälpningsplatsen, säger Gunnar Lidström, 61 år och arbetslös.

Inklämd mellan Baptistkyrkan och Koptiska ortodoxa kyrkan ligger Röda korsets Kupa i Södertälje. När dörren öppnas pinglar det till i liten klocka och det doftar kaffe och begagnade kläder. Tröjor och jackor hänger tätt på galgarna. Porslin och köksgeråd står prydligt uppställt på bord och hyllor.

Till höger sitter två äldre damer och fikar med medhavd termos och smörgås. I övrigt är butiken tom på potentiella kunder. Däremot trängs personalen bakom den lilla kassadisken. Faktum är att den lilla Kupan i Södertälje aldrig har haft en så stor personalstyrka. Förutom de vanliga ideella krafterna och en praktikant från en kurs i Svenska för invandrare har Arbetsförmedlingen placerat fem personer här från den allt större skaran arbetslösa inom Jobb- utvecklingsgarantins fas 3.

Allt fler i fas 3
I fas 3 ingår människor som har varit arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen i minst 450 dagar. Programinnehållet skiljer sig tydligt från de tidigare faserna. Inga fler utbildningar, ingen praktik eller starta-eget-bidrag. För att behålla sin ersättning tvingas den arbetssökande i stället att jobba heltid hos någon av Arbetsförmedlingens ”anordnare”. Dessa jobb får dock inte konkurrera med ordinarie arbetstillfällen inom privat eller offentlig sektor. Därför har Arbetsförmedlingen knutit till sig ett antal ”anordnare” inom den så kallade ”sociala ekonomin”: ideella föreningar, kooperativ, stiftelser.

I dag ingår nästan 26 000 svenskar i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3. Och eftersom ”utflödet” är minimalt – det vill säga väldigt få får jobb – så ökar antalet hela tiden. I Stockholm är de i dag drygt 3 200 och i Södertälje nästan 300.

Gunnar Lidström. Bild: Dagens Arena

En av dessa är 61-årige Gunnar Lidström. Han har gjort det till sin uppgift att putsa upp ljusstakar och övriga metallföremål som skänks till Kupan i Södertälje. Sysslan har utvecklats till en liten hobby. Han kontrollerar material, eventuella stämplar och om kvällarna sitter han hemma och söker på internet. Ibland hittar han något lite värdefullt som han ställer ut i montrarna vid kassan.

Dubbla olyckor
Gunnar Lidström har ett arbetsliv som lågstadielärare bakom sig. Men för fem år sedan kom olyckorna slag i slag. Först blev han arbetslös och sedan drabbades han av hjärtsvikt.

– Jag klarar inte vad som helst längre. Absolut ingen stress och inga tunga lyft. Vem anställer en hjärtsjuk gubbe i dag? Jag får inte ens svar på mina ansökningar, säger han.

Gunnar är halvtidssjukskriven, en sjukskrivning han slagits för i flera juridiska turer med Försäkringskassan. Resten av tiden är han tvungen att sitta nere på Kupan och putsa ljusstakar. Annars förlorar han sin ersättning på 65 procent a-kassan.

– De pratar hela tiden om att vi ska ut i jobb. Men vad gör vi här? Hur hade de tänkt att det här ska leda till jobb? Det här är förvaring, det är avstjälpningsplatsen, säger han.

Hälften hoppar av
Men Gunnar Lidström poängterar att han har det bra, trots allt. Han har sin sjukskrivning och han har sin ersättning baserad på a-kassan. Det hade kunnat vara mycket värre. För de som inte tidigare har haft a-kassa utgår ingen ersättning alls inom fas 3. Endast eventuellt socialbidrag för den som är berättigad till det. Därför är det inte konstigt att över hälften av deltagarna i fas 3 hoppar av. De väljer alltså att efter flera års arbetslöshet, på vinst och förlust, hoppa av det program som enligt regeringen är den bästa vägen tillbaka till arbetsmarknaden.

– Det är skamligt. Vi är tvingade till heltid men får högst halva lönen, eller ingenting alls. Jag kan inte se det som annat än utnyttjande, säger Gunnar Lidström.

– Men själv ska jag inte klaga. Jag tillhör adeln i det här sällskapet, säger han.

Gudrun Andersson. Bild: Dagens Arena

Bakom kassan står 60-åriga Gudrun Andersson. Kroppen är utsliten efter åren som dagmamma och barnskötare. Nu är hon är sjukskriven på 25 procent. Om Gunnar klarar sig bra på sina 10 000 kronor i månaden har Gudrun det tuffare med sina 7 000 kronor.
– Man får vara glad för att man har en man, säger hon med ett snett leende.

Samma låga ersättning har 57-åriga Gabriel Morad som sitter långt bak i lokalen och lagar trasiga tekniska apparater som kommit in till Kupan. Åren som lantbrukare i Syrien har resulterat i en kronisk smärta i rygg och axlar. Men Gabriel är utförsäkrad och nu vill Arbetsförmedlingen tvinga honom att söka jobb i Göteborg. Det har ställts ett ultimatum. Antingen tar han jobbet eller så förlorar han ersättningen.
– Jag har familj här. Jag kan inte flytta. Drar de in ersättningen så får det vara så. Jag har tur som har en fru som jobbar, säger Gabriel Morad.

De äldre och sjuka blir kvar
Genom de olika faserna i jobb- och utvecklingsgarantin sker en långsam utsållning i gruppen arbetslösa. Trots Arbetsförmedlingens uttalade målsättning att satsa mest på de som har det tuffast på arbetsmarknaden är det framför allt de unga, svenska, friska och högutbildade som försvinner ut i jobb under den första tiden. Kvar i fas 3 blir de äldre, de invandrade, de lågutbildade, de sjuka och de funktionshindrade.

– Vi är gamla och vi är sjuka. Vi skulle behöva riktig rehabilitering och anpassade arbeten. De fattar inte det på Arbetsförmedlingen. Man får träffa en coach som säger: ”Du kan!” Jo, tjena. Jag känner mig själv ganska bra vid det här laget. Jag vet vad jag klarar och inte klarar. Men det finns inga sådana arbeten. Det är som om de försöker stöpa alla efter samma form. Det går inte, säger Gudrun Andersson.

Gabriel Morad. Bild: Dagens Arena

Gunnar Lidström andas tungt i den svaga stigningen upp till Arbetsförmedlingen i Södertälje. Han är kallad till ett möte med en ny handledare som plötsligt dök upp nere på Kupan i förra veckan. Handledaren hade varit energisk och pratat högt och brett om något nytt projekt som skulle leda till jobb. Men Gunnar känner sig orolig.
– Ingen vet egentligen vad det handlar om. Jag har så att jag klarar mig just nu. Jag vill inte att de ska röra i det här. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Ärligt talat ska jag undersöka om inte jag kan gå i pension så snart som möjligt. Jag vill inte vara med i det här längre. Får jag ungefär det jag har i dag så går jag direkt, säger han.

– Jag har ställt samma fråga till dem många gånger: Varför satsar ni på mig? En 61-årig gubbe med hjärtfel. Satsa på ungdomarna i stället. Det finns massor med ungdomar som inte får jobb, säger han.

”Syftet är jobb”
Arbetsförmedlaren Christian Landström slänger upp en powerpoint på datorskärmen. Med pengar från Europeiska socialfonden ska han dra igång det nya projektet TreFas. Syftet är att utveckla nya metoder för att få ut fas 3:arna i jobb.
– Du kan ju inte vara kvar på Kupan i all evighet, säger han till Gunnar över axeln.
– Jaha, det var ju synd. Jag trivs ändå rätt bra som det är…
– Nej, vi måste nog flytta på dig. Det är ett litet problem med vår checklista. Anordnarna ska egentligen ha minst en anställd. På Kupan är alla ideella. Det går inte, fortsätter Christian Landström.
– Men vänta nu…
– Syftet är att få ut er i jobb. Det är vad det handlar om, säger Christian Landström.

Han fortsätter och pratar om butiksjobb som Gunnar kan ta. Stå i kassan på något varuhus till exempel. Gunnar är själv tveksam. Närminnet är inte vad det en gång var och det känns stressigt med tanke på hans svaga hjärta.
– Men det finns andra typer av butiker. Vi snackar jobb nu alltså. Det är klart att du klarar det. Det där köper jag inte, säger Christian Landström.

Det visar sig strax att Gunnar Lidström fortfarande är registrerad som 100 procents arbetsför hos Arbetsförmedlingen. Gunnar är förvirrad.
– Jag trodde att jag hade lämnat det där bakom mig. Vad har hänt? säger han.

Christian Landström lovar till slut att kolla upp vad som gått snett med Försäkringskassan.
– De tänker inte som vi. Kan du sitta i en bil och prata med mig en timme och sedan åka hem igen. Ja, då anser de att du frisk nog att arbeta. Det fungerar inte så i verkligheten, säger han.

– Men jag känner en bra kille där på Försäkringskassan. Det brukar lösa sig, säger han.

”Kan inte se det som annat än utnyttjande”
Christian Landström börjar åter berätta om projektet TreFas. Eftersom väldigt få i fas 3 får arbete så känner Arbetsförmedlingen ett behov av att utveckla nya metoder. Till det arbetet vill Christian ha med Gunnar.
– Men du, att jobba som vi gör med den låga ersättning som vi får. Det är inte rätt. Det vore en annan sak om vi fick schysst betalt. Men nu kan jag inte se det som annat än utnyttjande, säger Gunnar.

– Nu kommer vi in på politiken. Om du vill prata politik får du vända dig till politikerna. Jag sitter här som statstjänsteman och då ser jag två tydliga alternativ. Antingen gillar du läget eller så säger du nej, men då blir det inga stålar, säger Christian Landström.

Gunnar Lidström är tveksam. Vad innebär det här nya projektet? Efter ett par tämligen förvirrade ordväxlingar framgår det till slut att projektet TreFas i själva verket är frivilligt. Gunnar Lidström tackar nej till erbjudandet. Men först efter att ha försäkrat sig om att det verkligen inte betyder att han mister sin ersättning.

– Det var konstigt. Han dyker plötsligt upp och säger att han är min nya handledare. Jag som trivdes bra med min gamla. Sedan är projektet frivilligt. Helt snurrigt. Och varför stod det inte att jag var sjukskriven i datorn? Och hur blir det med Kupan? Jag förstår ingenting, säger Gunnar på vägen tillbaka.

Att det handlar om ett frivilligt projekt väcker uppståndelse nere på Kupan. Alla hade som Gunnar trott att det var något obligatoriskt. Den som tackar nej till något obligatoriskt förlorar sin ersättning.
– Men samtidigt kan vi ju inte jobba med vad som helst. Vi är sjuka. Man är ju orolig att man ska bli tvungen att tacka nej eftersom de vill tvinga en att göra något man inte klarar av, säger Gudrun Andersson.

Leder inte till jobb

Mona Wirström-Nilsson. Bild: Dagens Arena

Inne på kontoret på Kupan sitter föreståndaren Mona Wirström-Nilsson. Hon berättar att Kupan sedan länge har haft ett samarbete med Arbetsförmedlingen och andra myndigheter när det gäller praktikplatser. Då har syftet främst varit socialt eller att öva sig i svenska. Men att placera människor på Kupan av arbetsmarknadspolitiska skäl, det är något helt nytt.
– Det här är ingen verksamhet som leder till jobb. Det är jag mycket tveksam till. Hittills känner jag inte till någon som fått jobb efter att ha varit här. Men det är bättre att vara här än att sitta hemma. Så det är snarare den sociala biten som är mycket positiv, säger Mona Wirström-Nilsson.

Kupan får också ett handledarbidrag på 225 kronor per dag för varje fas 3:are. Det är också nytt. Tidigare har de tagit emot praktikanter gratis.
– Den här verksamheten är redan självfinansierad. Pengarna blir en del av vårt överskott som går till Röda korsets övriga verksamhet ute i världen, säger hon.

Ibland önskar hon dock att dessa pengar i stället skulle kunna gå till fas 3:arna. I alla fall de som har det tufft ekonomiskt.
– Men det är vi förbjudna att göra. Ibland undrar man hur de tänker. Man lägger stora resurser på till exempel Gunnar. Varför inte låta honom gå i pension i stället? Det skulle alla tjäna på, säger hon.