Robert Björkenwall
Robert Björkenwall

Finland 100 år Idag, den 6 december firar Finland 100 år som självständig nation. Men  jubiléet firas mitt under en politiskt privatiseringsstrid, skriver finlandsbevakaren Robert Björkenwall.

Vår granne har genomlidit tre hårda krig, en omfattande arbetskraftsutvandring till Sverige och mobiljätten Nokias hype och fall. Jämfört med Sverige har Finland – och särskilt så den viktiga pappers- och skogsindustrin – haft större problem med återhämtningen efter finanskrisen och har fått betala i försämrad konkurrenskraft och förlorade jobb på grund av att Finland är med i euron.

Fortsatt hög arbetslöshet på runt 8 procent av arbetskraften och en jämfört med Sverige mera åldrande befolkning är andra utmaningar för en kommande regering efter nästa riksdagsval.

Finlands styrkor är det väl fungerande utbildningssystemet, bättre än Sveriges och den stora innovativa förmågan och prduktivitetsutvecklingen, och på dessa punkter finns många likheter med Sverige.

Men jämfört med Sverige har Finland – och särskilt så den viktiga pappers- och skogsindustrin – haft större problem med återhämtningen efter finanskrisen och har fått betala i försämrad konkurrenskraft och förlorade jobb på grund av att Finland är med i euron.

I februari 2018 går jubilaren till ett ospännande presidentval. Ett val där just ingenting talar för annat än att den sittande Sauli Niinistö då kommer att få en andra, 6-årig mandatperiod som Finlands president.

Sannolikt redan i första valomgången – som kräver minst 50 procent av avgivna röster eftersom han i opinionen gillas av 80 procent av de tillfrågade, medan näst starkaste De gröna-kandidaten, f d biståndsministern Pekka Havisto samlar 10 procent i stöd.

Den pragmatiske samlingspartisten Niinistö har lyckats väl med att göra sig till hela folkets president. Detta bland annat genom att inte driva frågan om finskt Natomedlemskap Niinistö har för övrigt goda relationer med Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist.

Nästa finska riksdagsval kommer först till vårvintern 2019, om inte nuvarande lite skakiga borgerliga koalitionsregeringen under Centerns Juha Sipiläs ledning skulle spricka innan dess.

Det som kan fälla regeringen är den stora tvistefrågan i finsk inrikespolitik de senaste åren, den så kallade Sotereformen, en finsk förkortning för so=socialvård och te=hälsovård och är ett starkt omtvistat administrativt reformpaket inom social- och sjukvården i Finland.

Soteregionernas indelning av landet är omtvistat, bland annat avseende svenskspråkiga områden i främst Österbotten och där svenskspråkiga Vasa-regionen och dess sjukhus med svensktalande personal förlorat specialistkompetens till finskspråkiga Seinäjoki och sjukhuset där. Regeringen Sipilä har lagt fram ett ej ännu i riksdagen klubbat förslag, en kompromiss mellan regeringens två stora Centern och Samlingspartiet.

Svenskspråkiga Vasa-regionen och dess sjukhus med svensktalande personal har förlorat specialistkompetens till finskspråkiga Seinäjoki och sjukhuset där.

Centern får igenom att landskapen ska administrera Sotereformen medan Samlingspartiet har fått igenom att ytterligare privatiseringar och fria vårdval inom Sotereformen. Socialdemokraterna, SDP, är emot de föreslagna privatiseringarna av sjukvården, liksom andra i oppositionen är så. Frågan lär bli stor också i nästa riksdagsval, senast vårvintern 2019, eller tidigare.

Juha Sipilä har så här långt med knapp nöd lyckats hålla ihop sin borgerliga koalitionsregering, en regerings som i somras var hotande nära att spricka när populistiska Sannfinländarna (ingår i regeringen) sprack i två delar efter sin partikongress i somras.

Opinionsmässigt ligger det starkt främlingsfientliga Halla Ahos på runt 7-8 procent i stöd medan utrikesminister Timo Soinis falang och nya partibildning under ledning av hans handgångne man, kulturministern Sampo Terhos partiblock (med flera statsråd i Sipiläs regering) bara samlar 1-2 procent i opinionsstöd.

Centerpartiet ledare Juha Sipilä (en entreprenör och ingen politiker) har som statsminister  tagit mycket stryk av regeringens (läs finansministerns Samlingspartidikterade) svångrems- och besparingspolitik.

Centerpartiet har dessutom tappat sin förstaplats i opinionen på den omtvistade social- och hälsovårdsadministrativa Sotereformen och ligger nu på cirka 15 procent i stöd.

SDP-partiledaren Antti Rinne – med facklig bakgrund – har spottat upp sig som retoriker och driver en tydligare ideologisk linje

Största parti i Finland nu – liksom vid kommunalvalet senast – är Samlingspartiet med nuvarande partiledaren Petteri Orpo, nu finansminister, som samlar runt 21-22 procent i stöd. Deras kärnväljare är nöjda med regeringspolitiken. – med förslag nu på  mer privatiseringar av välfärdstjänster, offentlig infrastruktur etc.

De finska socialdemokraterna, SDP, har på senare tid vässat sin oppositionspolitik och agerar nu med större självförtroende. Detta trots att partiet inte är störst i opinionen. Men SDP håller sin andra plats och har cirka 19 procent i stöd. Det är bättre jämfört med när SDP i senaste riksdagsvalet för några år sedan bara blev fjärde största parti och så också hamnade utanför regeringen.

SDP-partiledaren Antti Rinne – med facklig bakgrund – har stabiliserat sin ställning, spottat upp sig som debattör/retoriker och driver en tydligare ideologisk linje. SDP har en tydlig emotlinje i privatiseringen av olika välfärdstjänster och infrastruktur.

De gröna gjorde ett starkt val i senaste kommunvalet med 13 procent i stöd på sitt motstånd mot försämrade studiebidrag med mera.

Opinionsläget nu är 10 procent för De gröna, 9-9,5 proc för Västerförbundet, 19 procent för SDP och 5 procent för Svenska Folkpartiet – alla i opposition mot regeringsblocket drygt ett år före nästa riksdagsval.

Landet behöver forma en politik som håller över tid. Det har Sipiläs borgerliga koalitionsregering inte förmått göra.

Robert Björkenwall, är författare, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli, författare till bland annat en boken Finland.