michaelkumhof_I

Han har fått företagsledare att prata om riskerna med växande klyftor och vänsterfolk att lusläsa IMF:s rapporter. Dagens Arena har träffat IMF-ekonomen Michael Kumhof, som vill reformera det finansiella systemet i grunden.

För ett par år sedan rörde han om i den ekonomiska debatten genom att visa på kopplingen mellan ojämlikhet, skuldsättning och kriser. Han och kollegan Romain Rancière kunde konstatera att finanskrisen 2008 till stor del hade sin grund i de senaste tre decenniernas växande klyftor.

– Ojämlikheten var inte strået som bröt kamelens rygg, men de växande inkomstskillnaderna gjorde att det bara behövdes ett halmstrå.

Majoriteten i USA såg sina inkomster stagnera, och lånade mer och mer pengar av de i toppen som blev rikare. Skuldberget växte, liksom den avreglerade finanssektorn som förmedlade pengarna. Systemet blev mer och mer instabilt, och till slut brakade allt ihop.

– Vi har hittat mer stöd för slutsatserna sedan dess, och allt fler har tagit rapporten på allvar.

Men en del ekonomer fortsätter försvara sina doktriner. Trångsyntheten är utbredd, menar han. I det sammanhanget har Michael Kumhof agerat lite som Kopernikus: brutit mot doktrinerna, vänt på perspektiven.

– Det här är verkligen en tidpunkt då man kan vara kontroversiell. Många av de gamla tankesätten är väldigt begränsade, och att ha en dialog kring vad man kan göra bör definitivt uppmuntras.

För något behöver göras. Världsekonomin är inte direkt i bra form, och det är till och med upplagt för en ny finanskris, menar han.

– Ingenting har förändrats i grunden. Det har rentav blivit sämre än innan krisen när det gäller inkomstfördelningen.

Det skulle gå att göra något åt, menar han, till exempel genom skattereformer och större förhandlingsmakt för arbetare. Det handlar om politiska prioriteringar. Men det finns också andra och mer svårlösta problem. När jag ber honom nämna de största hoten mot ekonomin ler han och säger att han inte valt sina forskningsområden av en slump: ojämlikhet, resursknapphet och valutareformer.

– Det största hotet är resursknappheten, framförallt oljetoppen. Det kanske inte är ett omedelbart hot, men det ligger alldeles runt hörnet.

I veckan presenterade Kumhof sin rapport ”The Chicago Plan Revisited”ett seminarium i Stockholm arrangerat av tankesmedjan Global Utmaning. Han föreslår en omstöpning av det finansiella systemet.

– En hel del av de förslag som diskuteras i dag handlar om att lappa och laga på det existerande systemet. Men om vi nu ändå måste göra något är det lika bra att vi gör det rätt.

Kumhof utgår ifrån Chicagoplanen, ett 80 år gammalt reformförslag som kläcktes av ett gäng amerikanska ekonomer under 30-talsdepressionen men aldrig genomfördes. Huvudnumret är en socialisering. Inte av bankerna, men väl av pengaskapandet.

– Många tror att staten skapar pengar och att bankerna fungerar som mellanhänder, men det är nonsens. Banker skapar pengar genom att ge lån, vilket leder till att de blåser upp kreditbubblor.

Chicagoplanen återför pengaskapandet till staten, splittrar upp bankerna och ger dem en mer begränsad roll.

Finanskrisen visade vad en ”innovativ” finansmarknad kan landa i. Vad som behövs, menar Kumhof, är ”ett riktigt tråkigt finansiellt system”, där bankerna får i uppgift att låna ut pengar till reala investeringar.

Kumhofs modell och de simuleringar som gjorts visar på tydliga effekter: Det offentliga och privata skuldberget skulle minska drastiskt, konjunkturerna skulle jämnas ut och ekonomin bli mindre skakig. Finanssektorn skulle krympa och inte längre utgöra en systemrisk.

Det kan verka utopiskt, men det är fullt genomförbart, menar han, bara den politiska viljan finns.

Förslaget handlar om att återföra ekonomins styråra till politiken, vilket övertygade marknadsliberaler lär få svårt att acceptera. Men Michael Kumhof är kontroversiell även här:
– Folk undrar ofta om vi kan lita på politikerna. Jag skulle vilja omformulera frågan: kan vi verkligen lita på bankerna?