Cecilia Hermansson, KTH och Johan Ingelskog, Kommunal. Bild: KTH, Kommunal
Cecilia Hermansson, KTH och Johan Ingelskog, Kommunal. Bild: KTH, Kommunal

LÖNEBILDNING Låglönesatsningar riskerar att bli verkningslösa – eller leda till högre arbetslöshet och försämrad konkurrens. Det är budet från Industrins ekonomiska råd som i dag släppte en rapport om industriavtalet. Men Kommunal håller inte med.

Industrins ekonomiska råd försvarar industriavtalet som lönebildningsmodell, och argumenterar också för att avindustrialiseringen är en myt. Rådet består av fyra ekonomer som är fristående från arbetsmarknadens parter. I dag släppte de rapporten »Den svenska industrin, industriavtalet och framtida utmaningar«.

I den tar de också upp de låglönesatsningar, som har förekommit vissa avtalsår, främst riktade till kvinnor. Modellen avfärdas som antingen verkningslös eller skadlig.

– Om man inom förhandlingsordningen i industriavtalet kommer fram till att man vill stötta en grupp ekonomiskt ett år så är det säkert inte så farligt, men däremot har det visat sig att effekten på relativlönen har avtagit efter några år, säger Cecilia Hermansson, forskare på KTH och ordförande för rådet.

Beräkningen bygger på Konjunkturinstitutet, KI:s lönebildningsrapport och granskar effekten av låglönesatsningen 2008, och några år efteråt. Det visar sig att ett till två år efter tillskottet till lågavlönade grupper hade det effekt; lönegapet mellan dem och mer högavlönade grupper minskade, men effekten var borta efter tre år.

– Den andra delen i kritiken hänger ihop med vad som hände i Finland där man bestämde sig för att gå in och höja sjuksköterskors löner. Effekten blev att lönerna gick upp generellt vilket gjorde att relativlöneökningen hade försvunnit efter några år. Det ledde också till sämre konkurrenskraft och högre arbetslöshet, säger Cecilia Hermansson.

Slutsatsen är att det är svårt att gå emot marknaden oavsett lönebildningsmodell, och att låglönesatsningar måste upprepas år efter år för att fortsätta ha effekt. Detta sätter lönebildningsmodellen, i Sveriges fall industriavtalet, ur spel, enligt Industrins ekonomiska råd.

– Därmed inte sagt att man inte kan använda andra metoder att få upp löner, till exempel genom att på lokal förhandlingsnivå bestämma att man vill satsa på låglönegrupper. Kollektivavtalen förhindrar inte heller reallönejusteringar, särskilt om de är motiverade av marknadskrafter, säger Hermansson.

Så har exempelvis skett när det gäller socialsekreterare, till följd av personalbrist inom yrket.

Kommunals chef på arbetsplats- och avtalsenheten, Johan Ingelskog, tolkar verkligheten annorlunda, även om han inte ifrågasätter rådets bild av löneutvecklingen i sig.

– I Sverige hade vi en jämställdhetspott mellan 2007 och 2010, och vi på Kommunal ser att löneläget jämnades ut under den tiden. Om vi inte hade gjort de här satsningarna de här åren så hade löneskillnaderna kanske ökat, säger Johan Ingelskog apropå resultaten i rapporten om att effekten av låglönesatsningar planade ut efter tre år.

Avtalet gällde att ju fler anställda kvinnor per avtalsområde desto mer pengar i det områdets pott.

Förra året fick Kommunal istället igenom en riktad satsning på en yrkesgrupps löner, undersköterskor, vilket Johan Ingelskog pekar på som en lyckad modell.

– Vi ser redan att den har gett stor effekt för cirka 180 000 undersköterskor i Sverige. Målet var att de skulle få högre lön än märket och knappa in på mansdominerade branscher, och så har skett, säger Johan Ingelskog, som dock inte vill uttala sig om vilka löneökningsnivåer det handlar om.

En generell risk med riktade satsningar på låglönegrupper är om andra grupper kräver kompensation, säger Johan Ingelskog. Men så har hittills inte skett.

– Lösningen är att komma överens mellan två parter och skapa acceptans för att en viss grupp ska få en extra lönesatsning, säger han.