FOTO: Sverigedemokraterna
FOTO: Sverigedemokraterna

almedalen17 Som ett söndertrasat folkhem som varken kan lagas från vänster eller höger: Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson talade i sitt Almedalstal om ett Sverige som sviker och tog upp ett par handklovar för att visa hur han vill »återbörda landet till de laglydiga«.

I vit skjorta, blå kavaj och en rödbrokig näsduk i bröstfickan tog Jimmie Åkesson plats på Almedalsscenen, fylld av det självförtroende som 18,4 procents väljarstöd i senaste SCB-mätningen kan åstadkomma.

VÄDER: – Solen är där den ska vara som vanligt säger han inledningsvis.

PUBLIKKONTAKT: SD-ledaren möts av stående applåder och har en mycket entusiastisk publik. Siffran landade på 1400.

TEMA: Folkhem, välfärd, trygghet, har han själv rubricerat talets tema i en radiointervju tidigare under dagen. Men de 31 minuterna handlade mindre om mjukpopulism än om batonger, om ett »samhälle som sviker«, om att återupprätta lag och ordning, som en förutsättning för den Sverigedemokratiska versionen av ett tryggt folkhem.

Konflikten enligt SD finns inte mellan sociala grupper, kön, klass, ålder, hudfärg, utan handlar huvudsakligen om medborgaranda, ifall man »vill göra sin plikt innan man kräver sin rätt« som han formulerar det (uttrycket finns för övrigt med variationer med i nästan varje partiledares tal den här veckan, liksom bilden av folkhemmet).

Åkesson levererar ett riktigt »vi och dom-tal» med klassisk högerpopulistisk retorik.

Rikspolischefen Dan Eliasson som »aktivistisk myndighetschef« fick sig en släng av kritik liksom Migrationsverkets chef Anders Danielsson. Båda sviker sitt uppdrag, menade Åkesson och hånade de armband polisen delat ut till festivalbesökare som ett led i kampen mot sexuella övergrepp.

– Dan Eliasson: De enda armband som hjälper mot sexualförbrytare är de här, sa Åkesson och tog fram ett par handklovar till publikens jubel.

Talet handlar den här gången mer om integration än invandring, om att få ihop folkgrupperna och ge dem den svenska kulturen som ett alternativ. Anpassning är nyckeln och lösningen. Ordet jämlikhet ingår inte i SD-ledarens vokabulär.

I centrum för SD-ledaren står mest grov brottslighet i utsatta områden. Han utmålar dessa som ett kulturellt och fysiskt hot, och beklagar »de skötsamma laglydiga som tvingas leva i det här«.

– 53 utsatta områden är 53 för många. De ska tas tillbaka och återbördas till de laglydiga. Till varje pris, säger han och får en stark applåd.

– Vi måste stå upp för deras rätt till trygghet och frihet att bli en del av det svenska samhället. Ett oerhört svek om vi av ängslighet förnekar själva existensen av en svensk kultur, svenska normer och värderingar, säger Åkesson, som också sagt att partiet satsar på att få fler väljare från områden med hög brottslighet.

Han målar i mörka färger: »Sverige befinner sig vid ett vägskäl, där det destruktiva tar mer och mer plats och präglar vår vardag och där grundläggande delar av välfärden är allvarligt hotade.«

– Vad de övriga partierna i decennier gjort med vårt land är oförlåtligt, men vi fokuserar på hur vi tar oss ut ur mörkret, säger han och placerar sig själv på den ljusa sidan.

Varken vänsterns sociala satsningar eller högerns »jobb, jobb, jobb« hjälper, menar han.

»Finurliga jobbreformer och fikamys gör ingen som helst skillnad så länge som dessa områden är präglade av parallella samhällsstrukturer«, säger SD-ledaren. Istället »måste man slå med kraft«.

Vårdens villkor som står med i manuset fick i talet vika för EU-kritiken, där Åkesson bäddade för ett »Swexit« genom att jubla över Brexit:

« Äntligen någon som vågar ge federalisterna en knäpp på näsan« och håna »etablissemanget som har svårt att hålla tillbaks sitt förakt för vanligt hederligt folk«. Han hyllar här lite oväntat »mångkultur«, men enbart i för Europavänner i Europa«:

– Jag  är »oerhört stolt över vårt europeiska arv och vår kultur, mångfalden, rikedomen som eurokraterna, federalisterna i Bryssel vill offra på federalismens altare«, säger han och får starka applåder när han utropar:

– Låt oss hoppas att Storbritanniens modiga val blir början till slutet för den obehagliga federalismen i Europa, Låt oss ta tillbaka vårt land!

HUMORFAKTOR: Åkessons publik skrattar flera gånger under talet. Exempelvis när han raljerar med Liberalernas ledare Jan Björklund som »federalist och eurovän. Han är inte ensam det är bara det att de andra har vett att hålla tyst.«

UTSPEL: De välfärdspolitiska utspelen från förmiddagen kom inte upp i talet. Men med satsningen på vårdfrågor vill SD ta väljare från främst Socialdemokraterna som Åkesson menar har »oförtjänt stort förtroende i sjukvårdsfrågor«. Bland annat föreslår SD att återinföra en fast läkarkontakt i vården, möjlighet till betald vidareutbildning och möjlighet till omställningsstöd till kommuner för att få bort »ofrivilligt skiftarbete« i vård- och omsorg. (Ett förslag som redan dömts ut som »oansvarigt och oseriöst« av Vårdförbundet och Kommunal.)

LÖNTAGARPERSPEKTIV: SD har haft svårt att få kvinnor som jobbar i offentlig sektor som väljare, och i varje Almedalstal har Åkesson ägnat en del av tiden åt deras arbete och villkor. Men i år fladdrade endast några utslitna sjuksköterskor förbi, i övrigt var löntagarperspektivet noll.

BLOCKSAMMANHÅLLNING: Åkesson gör allt för att framstå som ett tredje alternativ, ett parti som inte tillhör etablissemanget, som står på folkets sida i motsats till eliten. I det här talet undviker han dock att kritisera borgerligheten, så när som på skämtet om Björklund, medan S-ledaren Stefan Löfven får sig ett antal kängor. Det är från S han hoppas ta nya väljare, hittills har de huvudsakligen kommit från Moderaterna, vilket inte gynnar eventuella framtida samarbeten.

PERSONLIGT: Åkesson är inte privat. Men tar i med stor energi när han avslutningsvis säger:

»Det splittrade segregerade polariserade Sverige vi ser i dag, det söndertrasade folkhemmet vill jag inte lämna över till mina barn. Det är därför jag kämpar.«

 

Almedalen, SD-publik Foto: Jenny Lindahl
Almedalen, SD-publik Foto: Jenny Lindahl