Peter Eriksson Bild: Fredrik Hjerling
Peter Eriksson Bild: Fredrik Hjerling

Peter Eriksson öppnade dammluckorna för den interna kritiken inom MP. Han är nöjd med att hans egen partivärvning Isabella Lövin snart intar språkrörsposten. Och riktar en känga mot den nya generationen ledande miljöpartister.

På bekvämt avstånd från Miljöpartiets inrikespolitiska konflikter sitter han som fick in det blivande språkröret Isabella Lövin i partiet då för sju år sedan. Men den geografiska distansen har inte varit anledning för EU-parlamentarikern Peter Eriksson att lämna de intensiva partistriderna därhän.

Han var den som öppnade dammluckorna för den interna kritiken och har rasat mot Khan, krishanteringen och partiet i stort. Ja, egentligen allt utom Kaplan.

Han själv håller inte riktigt med om den bilden. Hans enda stora problem är den avgående partisekreteraren Anders Wallner. Unge herr Wallner har i Erikssons version av MP-krisen fått klä skott för stora delar av partiets misslyckanden.

– Han har inte lyckats förbereda organisationen på maktövertagande. De dåliga förberedelserna för samarbete med Socialdemokraterna hänger på honom – han tog inte det ansvaret, säger Peter Eriksson.

Stockholmsfixeringen och den ensidiga fokusen på partiledning och riksdagsgrupp som Anders Wallner i Erikssons ögon står för måste den nya partisekreteraren röra sig bort från. Och vara kapabel att se hela partiorganisationen.

– Den stora förändringen för MP är kanske trots allt inte att vi sitter i regering utan att vi sitter i majoritetskoalitioner i så många kommuner och regioner. Där har vi bättre läge att driva politik – det behöver en ny partisekreterare se, säger han.

Det är en till synes samlad Peter Eriksson som på fredag ger sig av mot kongressen som ska hela det skadeskjutna Miljöpartiet. De sista veckorna har varit så turbulenta att bostadsminister Mehmet Kaplans middag med högerextrema Gråa vargarna som fick honom på fall, känns som ett minne blott.

Men MP verkar ha lärt sig en läxa. Partiledningen framstår numera som försiktighetens retoriker. Peter Eriksson likaså. Men internt bubblar kritiken. Hur rimmar avpolletteringen av Romson, men inte Fridolin, med partiets feministiska värderingar, undrar vissa. Än är inte alla delar av den stenhårda migrationspolitiken klubbade, det borde partiet ta strid för, enligt andra.

Isabella Lövin är den som ska fortsätta Peter Erikssons inslagna väg mot grön regeringsduglighet. De politiska målen måste vara realistiska. Man ska inte stenhårt driva symbolfrågor man inte kan få igenom. Se Förbifart Stockholm, Bromma flygplats. Vattenfall? Man ska inte slå mot storebror S, lex Per Gahrton och Maria Wetterstrand.

– Jag tror att Isabella kan bli bra. Hon är en mogen, vuxen kvinna och kan visa en annan bild av Miljöpartiet än den som varit. Hon kan visa en mogen, vuxen sida, säger Peter Eriksson.

Om hon lever upp till de höga förväntningarna återstår att de. För ropen skalla höga efter en idé om vilken väg partiet ska ta. Tillbaka till den alternativrörelse som ligger inbäddad i MP:s dna eller mot ansvarstagande och regeringsduglighet. Det finns ingen motsättning, menar Peter Eriksson, och riktar en känga mot den nya generationen miljöpartister.

– Allt faller tillbaka på att vi inte var förberedda på maktövertagande. Vi har haft budgetsamarbete och tvingats till kompromisser tidigare – det är en bild som sällan kommer fram. Samtidigt är det nya personer som leder partiet och de var inte med på den tiden. Man ska inte underskatta svårigheterna i att leda ett land, det har man tagit för lättvindigt på och straffats för, säger Peter Eriksson.

Ersättare till de tomma statsrådsposter som Kaplan och Romson lämnat efter sig vill han inte spekulera i. Inte heller huruvida MP bör ha kvar bostadsministerposten eller ej. Men han konstaterar att det finns utrymme för större förändringar nu när Löfven ska toppa laget. Många kommentatorer för fram honom som en lämplig ministerkandidat.

– Jag har ett jättebra uppdrag här. Jag behöver inte göra något annat.