Bild: ©jessicasegerberg

”Den nyliberala kantringen har inte mött något motstånd på en ideologisk nivå.” I en anklagelseakt gör författaren Kristian Lundberg upp med det samhälle som svikit de svagaste.

”Det finns en grundfråga. Det är egentligen den enda fråga som behöver ställas, nämligen: vad är en människa värd? Det är inte svårare än så. Vi kan ställa en följdfråga: hur stor plats får en människa ta?

Författaren Kristian Lundberg har skrivit en anklagelseakt. Anklagelsen riktas mot det samhälle som han menar har vänt de svagaste ryggen. I tolv kapitel i ”Det här är inte mitt land” får vi följa med i en berättelse om människorna instängda på förvaret, om de misshandlade kvinnorna, om dem som är helt utan skydd på arbetsmarknaden.

Dagens Arenas Yonna Waltersson stämde träff med Kristian Lundberg för att prata om boken.

– Jag har länge haft en längtan efter att tala ideologiskt om det som nu äger rum. Det är en känsla som vuxit i takt med det systemskifte som har ägt rum bakom ryggen på oss, säger Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg tar friskolorna som exempel. När deras vara eller icke-vara diskuteras ser vi det bara som en enskild sakfråga, inte som en del i en politisk helhet.
– I stället borde vi lyfta friskolorna till den större frågan: Har alla människor rätt till lika kunskap?

Men är inte sakfrågorna en bra ingång för att förstå den politiska utvecklingen?
– Jo, det är det. Men det blir aldrig tillfälle att utveckla frågan. Det blir sakfrågan ”vi ska inte lägga ner biblioteksfilialen”, eller sakfrågan ”upplopp i Husby”. Men det är ingen som länkar ihop det som händer och ger övergripande systemkritik. Det är möjligt att tala om sakfrågan samtidigt som man talar om det större sammanhanget.

Hur tänker du dig att det ska ske?
– I somras kom den beklämmande nyheten från kvinnojourerna att på grund av ekonomiskt underskott var det 2 000 platser som inte blev tillsatta. Det innebär att 2 000 kvinnor som hade sökt om skyddat boende fick nej. Förklaringen är ekonomisk – men svaret borde ju vara ”man har alltid rätt att slippa bli slagen”.

– Vi behöver inte gå in i den ekonomiska frågan. Har alla människor rätt till att vara grundtrygga? Ja, det har man. Då får man betala för det. Vi svarar hela tiden i form av ekonomi. Vi har förvandlats till något slags mikrokosmos med budgetansvar.

Vem är det du har i åtanke när du skriver de här texterna?
– Å ena sidan tänker jag på dem som är föremål för texten. Jag vet vilken betydelse det har att få berätta eller vittna om vad man har upplevt. Det är ett övergrepp i sig att inte ha en kanal utåt.

– Jag har också skrivit för alla de människor som jag upplever längtar efter berättelsen om ett Sverige där vi inte längre känner oss hemma, men inte riktigt förstår vad som har skett. Ingen ställde frågan: ”Vill vi spara pengar eller ha vanvård?”. Den här valfriheten är så felformulerad och den har varit så kortsiktig i hur den röstades fram. Vi lever i fritt fall utan att förstå vad som har skett.

Hur ska man formulera valfriheten?
– En valfrihet innebär att man utan rädsla kan fatta ett beslut som också gynnar någon annan. Vi har tvingats in i att fatta beslut utifrån vår egen knapphet. Jag kan inte tacka nej till att lägenheten görs om till bostadsrätt för då kommer jag inte ha råd att bo kvar.

– Det handlar om alla de här mikrobesluten som vi har blivit tvingade in i, men som vi inte har valt, för vi kan inte välja bort det.

– Det är beklämmande. Den nyliberala kantringen som har skett och ägt rum under lång tid har inte mött motstånd på en ideologisk nivå. Vi reducerar oss själva till att svara på en felställd fråga.

Kristian Lundberg säger att han tror att människor skulle fatta andra beslut om de bara visste vad de valde mellan:
– Jag kan inte etiskt försvara att min son skulle gå i en sämre skola bara för att jag tycker att vi inte ska ha friskolor. Men valet är fel från början eftersom alla skolor ska vara lika bra. Alla har rätt till samma kunskap.

Mycket av det du skriver om handlar om makt. Arbetsgivarens makt över dig när du står nere på Yarden – och din egen maktlöshet. Om vi ser till det dagsaktuella politiska läget i Sverige: Det är valår, Max vd skickar brev till sina anställda med uppmaning om att rösta höger. Så följer Moderaterna i Stockholms öppna brev på det. Hur ser du på de här uppmaningarna?

– Det bekräftar den teori jag har om att de vill tvinga oss till att bli individualister. Om jag röstar fel förlorar jag jobbet. Skulle jag rösta solidariskt måste jag gå.

­– Vi har tvingats in i en individuell klassresa, och i en individuell budget som vi som privatperson ska ha ansvar för. Medan vi helt har tvingats bort från det kollektiva allmänna bästa.

– Jag är inte förvånad över att de här breven skrivs. Jag tror att vi bara har sett toppen av ett isberg när det handlar om den sortens opinionsbildande verksamhet i smygundan.

Vems land skulle du säga att vi lever i?
– Vi lever i kvartalskapitalismens land… Med en samling anonyma människor som får sätta agendan. Vi får höra att marknaden kräver. Men ingen talar om vem marknaden är. Den rådande nyliberalismen talar, men den får inget svar. Det är rovdjurskapitalism.

– Jag har gång efter gång skrivit om den rättslöshet som finns i bemanningsbranschen. Men branschen behöver aldrig stå till svars. Till slut blir det som att man står ensam i ett rum och skriker – för det blir ingen polemik. De visar inte korten. Eftersom de äger de ekonomiska medlen så bara fortlöper det.

Finns det ett politiskt misslyckande i det här?
– Jag upplever det så. Det är också det jag hoppas ska bli den nya infallsvinkeln i valrörelsen. Att de stora ideologiska frågorna får en plats; vad är socialdemokrati? Socialdemokrati är inte en budgetförhandling – utan det är en solidaritetshandling. Den är konkret, inte en fråga om kronor och ören.

Du berättar i en passage om en av dina kollegor från bemanningsföretaget. Han bodde i ett av de hus i Rosengård där mögel och kackerlackor frodades och berättade för dig: ”Det var såna där möllevångssocialister på Rosengård i går. De spelade trumma och sjöng. Vad fan var det? Om de vill göra något kan de väl hjälpa oss renovera lägenheterna”. Har dagens vänster fel fokus?

– För mig är solidaritet en praktisk handling, och den måste bottna i en trovärdig vittnesbörd. Den måste omfatta mer än vad jag själv önskar. Den måste innefatta frågan ”vad behöver du?”.

– Det blev väldigt tydligt när de åker dit och spelar trumma, men ingen frågar ”vad behöver du?”. Det finns ett väldigt tydligt maktperspektiv i det. ”Jag vet vad du behöver, och nu ger jag dig vad du behöver och sedan åker jag”. Tacka fan för att jag står där nere och undrar vad är detta?

– Solidaritet för mig är att också stiga fram och se vad jag faktiskt kan ge. Annars blir det en konstig maktbalans och en social omsorg som kväver.

Är vi för dåliga på att offra oss själva?
– Man behöver inte ens offra sig. Vi är för dåliga på att göra frågorna mer komplexa och enkla på samma gång. Vi gör ju ett offer som vi är överens om – att vi till exempel har beslutat oss för att betala skatt. Tänk om någon sagt att skatt är en solidarisk handling och att vissa saker får lov att kosta.