Svenska Flaggans dag på Skansen 1965. Bild: Wikimedia

NATIONALDAGEN Sedan 2005 är vi lediga på nationaldagen. Men hur gick det till, och varför blev det just sjätte juni? Lite typiskt svenskt så verkar vädret ha spelat en viss roll.

Den 6 juni har kallats Gustaf Vasas dag, svenska flaggans dag och är sedan 1983 Sveriges nationaldag. Att det var just den 6 juni som blev Sveriges nationaldag var dock inte någon självklarhet.

När regeringen 1989 föreslog en lag om allmänna helgdagar pånyttföddes frågan om nationaldagen den 6 juni inte borde bli helgdag.

Den borgerliga regeringen bestämde sig 1993 för att ta tag i frågan och den erfarne näringslivsprofilen Carl Erik Hedlund utsågs till utredare. Hedlund blev för övrigt senare moderat riksdagsledamot, men som utredare titulerades han ännu som direktör.

Utredningen, som blev klar 1994, fokuserade på två drivkrafter i frågan: samhällsekonomi och nationell identitet. I den senare menade utredaren att framför allt det kommande EU-medlemskapet spelade en viktig roll i sammanhanget:

»Nationaldagen bör bli en tydligare symbol för Sverige i framtiden och då är det befogat att göra den till helgdag. Vi lever i en allt mer internationaliserad värld. Genom EES-avtalet och ett eventuellt medlemskap i EU knyts Sverige närmare den europeiska gemenskapen. Sverige är dessutom ett land som tagit emot och tar emot invandrare från många olika kulturer. För att kunna ta emot nya kulturer utan rädsla måste man känna trygghet i det svenska. Liksom unga nationer behöver stärka sin nationalitetskänsla bör vi i Sverige, i tider med stora förändringar, stärka vår identitet.«

När det gällde effekten på samhällsekonomin så konstaterade Carl Erik Hedlund att Sveriges BNP skulle påverkas alltför mycket av en ytterligare helgdag, och att en befintlig helgdag därför borde bytas ut mot nationaldagen. Utredningen förordade då annandag pingst.

Utredaren Hedlund gjorde även en granskning av själva datumets uppkomst, och fann bland annat att den sjätte juni länge inte varit inte en nationell högtid, utan firats främst som namnsdag för ett av den tidens vanligaste pojknamn, Gustav. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet som patriotiska strömningar slog igenom och dagen istället firades till minne av den sjätte juni 1523 då Gustav Vasa valdes till kung och Sveriges väg till en självständig stat påbörjades. Det var också i dessa patriotiska strömningar som tanken om en nationaldag uppkom. Men länge var midsommardagen såväl som minnet av Engelbrekts resning starka utmanare.

Det svenska vädret tycks dock ha spelat en viss roll vid etableringen av sjätte juni som en svensk nationaldag. Skansen i Stockholm och framför allt dess grundare Artur Hazelius spelade en central roll. 1893 anordnade Hazelius en veckas vårfest på Skansen med start den 31 maj. På grund av dåligt väder fick premiärdagen dock ställas in. Hazelius valde då att istället göra avslutningen desto mer spektakulär.  I annonserna skrev Skansen: ”Vårfestens sista dag och på samma gång stor nationalfest till firandet af våra historiska minnen i morgon tisdag den 6 juni (Gustafsdagen)”. Året efter anordnade Skansen åter en vårfest som ”afslutas den 6 juni liksom förlidet år skall firas som svensk nationaldag”.

Firandet fick stor genomslagskraft. Tusentals skolbarn tågade till Skansen med flaggor i händerna vilket togs efter på många håll i Sverige.

»Om det var ett resultat av Artur Hazelius försök eller om vår nationaldag växt fram ur firandet av svenska flaggans dag, som andra grupper vill göra gällandekan man endast spekulera i«, konstaterade utredaren Hedlund.

Svenska flaggans dag har firats sedan 1916. Uppslaget kom från grosshandlare Nils Ljunggren som 1915 bildade Bestyrelsen för svenska flaggans dag, för att skapa en ”svenska flaggans dag”. Syftet var att ”i samförstånd med vederbörande myndighet och under allmänhetens medverkan” marknadsföra den svenska flaggan som symbol för fosterlandet. Tanken var ursprungligen att anordna en sådan dag redan samma höst som bildandet. Men även här spelade det svenska klimatet en avgörande roll. Rädslan för nyckfullt höstväder innebar nämligen att firandet flyttades till våren. Att de två nationella minnesdagarna på hösten, Gustav II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar, inte kändes lämpliga spelade säkert också in. I stället blev det alltså även här den 6 juni, som symbol för inledningen till den nya tiden.

Utredningen gick ut på remiss, och det kunde konstateras att det fanns en upplåning kring att göra sjätte juni till allmän helgdag, samt att lösa in den mot annandag påsk. Den socialdemokratiska regeringen som till trädde 1994 valde dock att stoppa utredningen i papperskorgen.

2003 tog emellertid den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslutet att utreda saken igen, och gav uppdraget åt sin partikamrat, den förra ministern Anita Gradin. Hennes utredning lade i princip fram samma förslag som den förra och 2004 beslöt riksdagen att från med 2005 byta ut annandag pingst mot sjätte juni som allmän helgdag.

Det fanns då dock ett visst motstånd i riksdagen mot att göra nationaldagen till en helgdag. Bland annat skrevs i samband med utredningens tillkomst en motion av ledamöterna Karin Pilsäter (FP) och Lena Ek (C) som menade att 6 juni hyllade ”bokbålsarrangören, tyrannen och klosterbrännaren” Gustav Vasa. Motionärerna menade också att nationalsången var ”en hyllning till den tid då Sverige var en imperialistisk krigsnation”, och därmed inget som skulle uppmuntras. De båda föreslog istället att 24 maj var en mer värdig dag att fira:

”Det datumet 1919 röstade liberaler och socialdemokrater, till högerns förtret, igenom den lag som gav alla – män som kvinnor – fattiga som rika – allmän och lika rösträtt.”

Karin Pilsäter

 

– Detta hände sig på den tid när Lena och jag gick under beteckningen ”mittensystrarna” i finansutskottet. Grunden om jag minns rätt var att vi motsatte oss en ny röd dag och kryddade med argument för att just 6 juni var en olämplig dag att försöka skapa nationell samhörighet kring, säger Karin Pilsäter som idag är utredare på TCO.

Då stod Sverige inför att skapa en nationaldag och att inrätta traditioner som i stort sett inte fanns, menar hon.

– Jag är medveten om att många med utländsk bakgrund som ofta flytt på grund av de inte kunnat bejaka sin identitet eller saknat demokratiska rättigheter har svårt förstå den vanlige svenskens gäspande hållning till nationaldagen. Det har ju hunnit hända en hel del vad gäller nationaldagsfirande på 15 år, exempelvis att många kommuner denna dag har medborgarskapsceremonier och då fyller ju dagen ändå en sorts funktion.

Men Karin Pilsäter vidhåller att det hade funnits skäl att välja en annan dag.

– Inte minst vid den allmänna rösträttens 100-årsjubileum hade det varit roligt om den dag som många nya och alltfler gamla svenskar högtidlighåller också hade varit till minne av något historiskt som verkligen är värt att fira, inte bara nutida gemenskap.