Utkanten av flyktinglägret "27 februari" i västra Algeriet. Bild: Magnus Åsblad
Utkanten av flyktinglägret "27 februari" i västra Algeriet. Bild: Magnus Åsblad

Efter tjugo år av vapenvila ökar risken för våld i den glömda Västsaharafrågan. Dagen Arena skriver från en konflikt som hamnat i skymundan av revolterna i Nordafrika.

– Jag är glad att diktaturer faller i våra grannländer. Men med oss händer ingenting, ingen bryr sig.

Dadah Mohamed Moloud föddes 1988 och är uppvuxen utanför det han med självklarhet betraktar som sitt hemland, Västsahara. Han kan inte dölja sin besvikelse när han berättar om vad som hände för lite mer än ett år sedan vid Västsaharas huvudstad El-Aaiún. Att det inte blev början på något större för dem; västsaharierna.

I oktober och november 2010 samlas människor i Västsahara till vad som förmodligen är de största protesterna mot den marockanska regimen på trettio år. Uppemot 20 000 personer upprättar ett stort tältläger – ”Gdeim Izik” – utanför landets huvudstad. Man protesterar mot diskriminering, fattigdom och övergrepp mot västsahariska medborgare.

Men upplösningen blir våldsam. Oavsett vilken sida man väljer att tro på – området är effektivt avspärrat för journalister – råder det ingen tvekan om att flera människor dör när marockanska säkerhetsstyrkor går in för att evakuera lägret. Orosstämningen sprider sig in till staden El-Aaiún där civila drabbar samman med polis. I efterspelet till demonstrationerna ”försvinner” en rad västsaharier.

Trots allt detta – massprotester mot en auktoritär nordafrikansk regim, våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter, dödsfall, statligt sanktionerade förföljelser – var rapporteringen i utländska medier knapphändig. Det dröjer mer än en månad innan Mohamed Bouazizi i förtvivlan tänder eld på sig själv och väcker revolten i Tunisien.

En del ser demonstrationerna i Västsahara förra året som inledningen på den protestvåg som har skakat arabvärlden i sina grundvalar. Ändå har de förändringar som har nått så många andra länder i regionen knappast påverkat Västsaharfrågan alls. Dadah suckar.
– Detta är vår stora olycka. Att vi alltid hamnar i skymundan av vad som händer i omvärlden.

Flyktinglägret "Smara", västra Algeriet. Bild: Magnus Åsblad
Flyktinglägret "Smara", västra Algeriet. Bild: Magnus Åsblad

I medieskugga sedan 1976
Situationen i Västsahara är förmodligen en av världens minst uppmärksammade konflikter. När Spanien 1976 slutligen lämnar sin före detta koloni tar Marocko över som ockupationsmakt. Krig bryter ut med befrielserörelsen Polisario, stödd av Marockos ärkerival Algeriet. Som ett svar på ockupationen flyr tiotusentals människor österut över den algeriska gränsen, där man samlas i stora flyktingläger. Sedan dess är det här vi hittar huvudkvarteret för Polisario, Västsaharas motsvarighet till palestiniernas PLO.

Jämförelsen mellan Marocko-Västsahara och Israel-Palestina är inte så långsökt som man först kan tro. I båda fallen handlar det om ockuperade och ockupanter; om människor som levt hela sina liv i flyktingläger, om rörelser som strävar efter att bli erkända som stater av det internationella samfundet.

Samtidigt är olikheterna uppenbara. Världens beslutsfattare och medier lämnar inte Israel-Palestinakonflikten för en sekund, men Västsaharafrågan befinner sig i regel i djup global medieskugga. Och det får konsekvenser.

När vapenvilan mellan Marocko och Polisario slöts 1991 kom den med ett löfte från FN – att en folkomröstning om självständighet skulle hållas. Men fortfarande, tjugo år senare, har ingen omröstning ägt rum. Bristen på medial uppmärksamhet bidrar till att konfliktens bräckliga status quo kan bibehållas. Vardagsförtrycket i Västsahara fortsätter. Människorna i lägren lever vidare.

Flyktinglägret "27 februari". Bild: Magnus Åsblad
Flyktinglägret "27 februari". Bild: Magnus Åsblad

Utkastade i Sahara
Natten i öknen i västra Algeriet är iskall. Trots att klockan är över tio på morgonen är det fortfarande kyligt i skuggan. Ovanför är himlen klarblå. Sanden blåser helt lätt mellan lerhusen. Här och var står stora jeepar parkerade, sida vid sida med söndriga bilvrak. Ofta saknas det reservdelar för att laga dem när de brakat ihop i öknen.

En bit bort står en kamel nästan blixtstilla och kisar mot solen. Bortanför syns en djurinhägnad byggd av metallnät och korrugerad plåt. En bilväg. Sedan bara sand, så långt ögat kan nå.

Också Sverige ger matbistånd till flyktinglägren. Utslängda i öknen kan man hitta konservburkar från Praktisk Solidaritet. Bild: Magnus Åsblad
Också Sverige ger matbistånd till flyktinglägren. Utslängda i öknen kan man hitta konservburkar från Praktisk Solidaritet. Bild: Magnus Åsblad

Det karga, ofruktbara landskapet gör västsaharierna i lägren nästan totalt beroende av bistånd. Några familjer har getter eller kameler. Annars kommer i stort sett all mat från FN-organ, biståndsmyndigheter och små NGO:s. Någon egen, självständig ekonomi finns knappt.

Det ofrånkomliga beroendet av hjälp utifrån innebär att det i mångt och mycket saknas ett vanligt samhällsliv i flyktinglägren.
– Vi har levt här i trettio år. Många är undersysselsatta, saknar någonting att göra, säger Mahfoud Salama, ansvarig för internationella kontakter vid Polisarios ungdomsorganisation, Ujsario. Han pausar innan han fortsätter:

– Overksamheten påverkar de flesta av oss. Vi dör långsamt, här ute.

Stormakterna styr
Att konflikten i Västsahara inte har fått en lösning har naturligtvis en rad anledningar. Ändå måste det konstateras att västvärldens stormakter har en nyckelroll. Man har i regel undvikit att sätta press på Marocko, vilket möjliggjort för regimen i Rabat att bevara status quo.

Sedan lång tid tillbaka är Marocko en av USA:s viktigaste allierade i regionen. Algeriet, som Polisario framför allt stödjer sig på, var under 1900-talet drivande i den “antiimperialistiska” och antikoloniala kampen i tredje världen. Med geopolitisk logik följer att Frankrike – Algeriets forna kolonialmakt – är Marockos främsta bundsförvant i Europa. Och i mångt och mycket har EU låtit Frankrike forma unionens Medelhavspolitik.

Frankrike har gjort stora ekonomiska investeringar i Marocko, medan framför allt Spanien har intressen i Västsaharas rika fiskevatten. Till det ska läggas Marockos och Västsaharas stora tillgångar av fosfor, en resurs som bara finns i ett fåtal länder i världen. Eftersom fosfor ingår i alla typer av konstgödsel är det en förutsättning för vår moderna matproduktion.

Därför har Marocko inte behövt oroa sig nämnvärt för påtryckningar från väst. Och eftersom både USA och – framför allt – Frankrike har vetorätt i FN:s säkerhetsråd är det svårt för världsorganisationen att agera på egen hand.

Många av västsaharierna i de algeriska flyktinglägren tvivlar starkt på att västvärlden alls har något intresse av att lösa konflikten.
– Europa hycklar om mänskliga rättigheter i Nordafrika, säger Mahfoud Salama från Ujsario.

– Titta på Libyen! Först stödjer man en man som Gaddafi, sedan kränker man landets territorium med flygvapen och bombar bort honom från makten.

Inte heller tror han att den arabiska våren nödvändigtvis kommer att ändra förutsättningarna för Västsaharafrågan.
– Att ett land blir demokratiskt behöver inte betyda något för dess utrikespolitik. Frankrike är också en demokrati, konstaterar Mahfoud torrt.

Bild: Magnus Åsblad
Bild: Magnus Åsblad

Säkerhet och “stabilitet”
Allting handlar inte om ekonomi. Frankrikes och USA:s stöd till Marocko bottnar också i andra överväganden: Det upplevda hotet från militant islamism och viljan att kontrollera migration från Nordafrika till Europa.

Enligt amerikansk diplomatpost som har läckts via Wikileaks tvivlar Frankrike starkt på att västsaharierna har några utsikter att upprätta en fungerande stat om självständigheten från Marocko skulle bli av. En regim som inte förmår kontrollera sitt eget territorium är förstås det sista Frankrike – och sannolikt övriga EU – vill ha nära sin södra gräns.

Parlamentets talman Khatri Adouh. Bild: Magnus Åsblad
Parlamentets talman Khatri Adouh. Bild: Magnus Åsblad

Men att västsaharierna inte skulle ha kapacitet att upprätthålla en stat går Khatri Adouh, talman i parlamentet, inte med på.
– Vi har levt i lägren i trettio år och har lyckats bygga upp fungerande samhällsinstitutioner. Om vi har kunnat göra det här, i öknen, i flyktingläger, varför skulle vi inte kunna göra det när vi fått vår självständighet, frågar han retoriskt.

Intrycken av att besöka lägren i västra Algeriet är mycket riktigt att det mesta är välskött. Till skillnad från många andra flyktingläger i världen administrerar Polisario mycket av lägerarbetet själva. Här finns fungerande tv och radio, rättsväsende och parlament. Skolgång är obligatorisk för alla barn, och läskunnigheten uppges ligga kring 90 procent. Många ungdomar har tack vare olika biståndsprojekt studerat vidare på universitetsnivå i länder som Algeriet, Kuba eller Libyen.

Samtidigt är frågan om Polisarios legitimitet något som splittrar bedömare. Av Marocko och i en del västerländsk media beskrivs frihetsrörelsen som föga mer än ett ombud för Algeriet. Polisario har till och från anklagats för korruption, och även organisationer som är välvilligt inställda till den västsahariska kampen medger att positioner inom Polisario ibland tillsätts på grund av vänskaps- eller släktskapsband, snarare än efter kompetens.

Västsaharas president Mohamed Abdelaziz (som även är Polisarios generalsekreterare) har suttit på sin post sedan 1976. Det har fått kritiker att betvivla den demokratiska genuiniteten hos befrielserörelsen. Men missnöjet kommer inte bara utifrån. I mitten av december hålls Polisarios framtidskongress, och mycket tyder på att en del av de västsahariska ungdomarna har börjat tröttna på den nuvarande ledningens oförmåga att lösa konflikten med Marocko. Det talas rent av om behovet av väpnad kamp, igen.

Om krig är vad som krävs
Ingen jag möter i flyktinglägren vill säga rakt ut att de stödjer krig med Marocko, eller att de är kritiska till Polisarios styre. Samtidigt menar många att rösterna för att ta till vapen igen är starkare än på länge, och att kongressen i december kommer att bli stormig.

Maiyam Djomany, aktiv i Polisarios kvinnoförbund, vänder mungiporna nedåt när hon får frågan om kongressen kommer att besluta om att återuppta den väpnade kampen mot Marocko. Ändå svarar hon lugnt.
– Det finns ingen som föredrar krig, för i kriget förlorade vi våra söner och fäder.

– Men den diplomatiska vägen går väldigt långsamt. Vad har hänt efter 20 år? Ingenting!

Maiyam Djomany har en poäng. Många har påpekat att den kanske största skillnaden mellan Västsaharakonflikten och den mellan Israel och Palestina är att Polisario inte längre använder sig av våld. Och så länge Polisario fortsätter på ickevåldsvägen, nu inne på sitt tjugonde år, kommer omvärlden troligtvis inte att engagera sig.

Med det i bakhuvudet finns det skäl att tro att det västsahariska vapenskramlet har ett annat syfte. Kanske handlar det om att försöka påkalla västvärldens uppmärksamhet, snarare än att gå ut i fullskaligt krig mot en överlägsen militärmakt?

Maiyam Djomany. Bild: Magnus Åsblad
Maiyam Djomany. Bild: Magnus Åsblad

Samtidigt är risken för nya stridigheter högst verklig. Folkomröstningen som västsaharierna blev lovade för tjugo år sedan – och som internationell rätt kräver – är inte i närheten av att bli av. För människor som känner att de inte har något att förlora framstår våldet lätt som en sista utväg. I värsta fall ser vi i så fall snart ett nytt krig bryta ut i Nordafrika. En region som just nu skakas av de största omvälvningarna på decennier.

Maiyam Djomany ser bister ut.
– Om vi är säkra på att krig kommer att leda till att vi får vår självständighet, då välkomnar vi kriget.

Dagens Arenas resa ned till flyktinglägren i västra Algeriet skedde tillsammans med det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, i slutet av november i år. SSU har på inga sätt ställt krav på textens utformning eller budskap.