Socialdemokraterna lanserade på onsdagen ett mycket skarpt, ambitiöst och på många sätt viktigt löfte om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. I och med detta gav Stefan Löfven ett tungt löfte till de 427 000 arbetslösa i Sverige. Det är viktigt. Löfven visar därmed att de räknas och ska tas till vara på, att de inte ska förutsättas vara arbetslösa, inte en enda av dem. Det är förstås väldigt bra.

När Löfven under onsdagen, och ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson (i bland annat SVT på torsdagsmorgonen och en pressbrief innan sitt tal) under torsdagen, diskuterade konkretionen i detta mål blev det aningen svårare.

Andersson håller fast vid Löfvens påstående att det inte finns någon motsättning mellan att ha Europas lägsta arbetslöshet parallellt med samma överskottsmål och samma inflationsmål som i dag.

Socialdemokraterna återkommer till att det inte finns någon naturlag som säger att jämviktsarbetslösheten ska ligga på en viss procent. Och så är det förstås. Men det finns nog närmast en naturlag som säger att man inte kan hitta på en ny nivå för lämplig jämviktsarbetslöshet utan att också förhålla sig på ett annat sätt till den ekonomiska politiken i övrigt. Här behövs svar från Magdalena Andersson, det är så att säga hennes bord.

I hennes tal i kongresshallen på torsdagen lyfte hon fram Sveriges sätt att hantera 90-talskrisen. Den politik som i rådande marknadsliberal anda tillät just stigande arbetslöshet, för att hålla nere priset på arbetskraft, för att budgetsanering och åtstramning överordnades full sysselsättning. Att pressa ner arbetslösheten till rekordlåga nivåer med den politiken tycks inte görbart.

Det var en politik som slog ut människor från arbetsmarknaden – vi vet i dag att många aldrig återvände utan ställdes vid sidan om permanent – något som på många sätt ledde till de talrika förtidspensioneringar och sjukskrivningar som till en del låg bakom regeringen Perssons fall 2006.

Att Magdalena Andersson vill ta ansvar för den ekonomiska politiken är förstås utmärkt, det parti som inte vill det har inte i regeringsställning att göra. Men hur ansvar för ekonomin ska kunna betyda samma sak i dag som för 20 år sedan samtidigt som Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU återstår att svara på. Finns det en lösning hos Socialdemokraterna som är trovärdig är det en lösning att vinna val på. En lösning som kan inspirera resten av Europa och tjäna som förebild. Då har Andersson, Löfven och gruppen bakom dem knäckt koden. Men de kan inte räkna med att människor bara ska lita på detta, de måste visa hur de tänker.

Magdalena Andersson pratade i sitt tal om både hållbarhet, klimatomställningar, globalisering och den demografiska utvecklingen. Hon blev personlig när hon berättade om sin egen mamma för att illustrera den sociala rörlighet – möjligheten att göra klassresor – som socialdemokratins Sverige gett hennes mamma. På många sätt var det en skickligare politiker som stod i talarstolen i dag än den ekonom hon framträtt som oftast.

Hon sa nej till nya skattesänkningar och vill att Sverige ska fortsätta betala av statsskulden. Samtidigt sa hon ja till stora investeringar och lovar att behålla de skattesänkningar som de borgerliga gjort. Hon pratar om en tredje vägens politik – där varken åtstramningar eller lånefinansierad offentlig konsumtion är lösningen på våra problem. Hon pratade på en pressbriefing innan talet om att spendera de pengar som ”reformutrymmet” ger. Ett utrymme som bara uppstår när man fördelar pengar från uppräkningar av till exempel offentlig sektor, barnbidrag, studiebidrag och socialförsäkringar till andra satsningar. Ett reformutrymme som Konjunkturinstitutet menar inte finns för de närmaste åren. Tvärtom talar de i stället om att det behövs 74 miljarder i skattehöjningar mellan 2015 och 2017 för att bara ”upprätthålla nuvarande standard”. Varken regering eller opposition vill förhålla sig till siffran i dag, vilket efter valet kan bli ödesdigert för de väljare som fått fel bild av vad som komma skall.

Det är alltså fullt möjligt att Socialdemokraternas ekonomiska politik och löfte om den lägsta arbetslösheten i EU går ihop. Det enda de behöver göra i så fall är att förklara hur.