Screen Shot 2018-04-06 at 13.04.39

Striden om välfärden Del 1: Konflikten kring vinster i välfärden har en flera hundraårig lång historia, men de ideologiska skillnaderna mellan vinstförespråkarna och vinstmotståndarna har aldrig varit större. I tre avsnitt granskar Dagens Arena valets största ideologiska fråga. 

Debatten om vinster i välfärden har pågått länge och böljat fram och tillbaks. Under 2010-talet blossade den upp i samband med vad som kom att bli känt under namnet »caremaskandalen«, 2011 och 2012. I korthet bestod skandalen av att vårdföretaget Carema Cares anklagades för bristande hygien och vanvård vid flera äldreboenden, samtidigt som moderbolaget gjorde en kraftig vinstökning. (Företaget heter numera Vardaga.)

Dessförinnan kom debatten om vinster i välfärden upp i samband med 1984 års etablering av förskolan Pysslingen. Borgliga politiker ville att privata aktörer skulle få verka inom skattefinansierad barnomsorg. Majoriteten av tidens riksdag sa nej och en lag stiftades mot att statsbidrag gick till förskolor som drevs av aktiebolag. Lagen fick smeknamnet Lex Pysslingen.

I valet 1992 fick Sverige en borglig regering och lagen avskaffades.

striden-om-valfarden
Klicka för större bild

 

Magnus Linnarsson, docent i historia vid Stockholms universitet, har studerat riksdagsdebatter om privat och offentlig drift under 400 år. Han menar att dagens diskussion är påfallande avgränsad.

– Debatten är koncentrerad till ett fåtal argument och ståndpunkter; regeringssidan pratar om övervinster inom välfärdsbolagen, medan oppositionen vägrar tala om vinster och hävdar att kvalitet är det som bör diskuteras.

Argumenten för »valfrihet« dök upp i debatten på 1980-talet i och med att då Lex Pysslingens instiftas 1984, men fick enligt Magnus Linnarsson fäste först åtta år senare, 1992.

– Då pratades det mer om familjen, familjen skulle ha rätt att välja, framför individen. Men begreppet valfrihet har bitit sig fast och omhuldas i dag av alla sidor. Sedan försöker man koppla ihop konceptet och begreppet valfrihet med den egna argumentationen.

Linnarssons forskning visar att striden om det allmänna har pågått i över 400 år. Vinsterna har varit ett argument mot privata utförare allt sedan 1600-talet. Vinstförespråkarna har genom historien försökt beskriva hur dyr och ineffektiv den statliga förvaltningen är och att det därför är bättre att driva verksamheten i privat regi.

Läs mer: Striden om rörelsemarginal och operativt kapital

Synsättet fanns med redan under 1600- och 1700-talet men slog på allvar igenom från och med 1850-talet och kulminerade i samband med 1980-talets kritik av den offentliga sektorn.

2014 var valfrihet och vinst i välfärden en tydlig fråga i valet. Och kan komma att bli så även i år.

»I bland kan jag stöta på förlegade idéer att om man jobbar inom vården så är man typ Florence Nightingale«

I mars lade regeringen tillsammans med Vänsterpartiet fram ett förslag på vinsttak i skola och omsorg. Vinsten föreslås få uppgå till 7 procent av företagets operativa kapital.

Grundkritiken mot möjligheten att plocka ut vinster från välfärden är att det är gemensamma skattemedel, inte eget investerat kapital, som plockas ut i vinst, i stället för att förbli i välfärden. Dessutom tror de som är emot vinster i välfärden att kvaliteten på välfärden kan bli sämre om företagen prioriterar större vinst.

Förespråkarna av det system som finns idag säger att vinster behövs för att företag ska hålla på med välfärd, och att det ökar valfriheten för folk.

Bland vinstförespråkarna finns de borgliga partierna, Sverigedemokraterna, Svenskt Näringsliv och Almega.

C-ledaren Annie Lööf har talat om »ren och skär fondsocialism«, Svenskt Näringslivs har varnat för »ingrepp i äganderätten« och Vårdföretagarnas näringspolitiske chef Håkan Tenelius har kallat det för »valfrihet motsvarande DDR.«

Håkan Tenelius menar att möjligheten till vinst är den yttersta moroten för entreprenörer och företagare att vilja satsa – oavsett område, välfärden är inte ett undantag.

– Företagen inom välfärdssektorn skiljer sig inte från annat företagande. I bland kan jag stöta på förlegade idéer att om man jobbar inom vården så är man typ Florence Nightingale, att det skulle vara någonting helt annat som driver en, och att försörjningen är något underordnat. Så är det inte, för vare sig medarbetare eller företagare. Startar man ett företag inom vården exempelvis så är det som vilket företag som helst. Du behöver veta att du kan få igen dina pengar. Alltså, tar du en stor risk så måste du veta att du kan göra en vinst för annars skulle du inte våga att göra en förlust.

Men är risken verkligen så stor, när det är våra gemensamma medel som går in i företagen och också de gemensamma medlen som kommer ur företaget?

– Ja, men när du startar en vårdcentral till exempel så har du inga patienter. Så den stora investeringen, som kan vara på flera miljoner kronor, får du stå för själv. Det finns inga skattepengar att rekvirera, ersättning får du först när du fått patienter och levererat vård. Det är samma som gäller för alla företag.

Så det du menar är att den första investeringen är ändå en stor risk, trots att behovet av exempelvis vård och skola alltid finns? 

– Ja, det finns inga riskfria sektorer. Är det så att du levererar för dålig kvalité eller att du har etablerat en verksamhet på ett ställe där det inte finnas några människor som vill ha den vården eller omsorgen du erbjuder, då har du gjort en felsatsning och det finns inga skattebetalare som kommer och ersätter den kostnaden.

Det resonemanget köper inte Daniel Suhonen, från tankesmedjan Katalys som menar att risk och investeringar är små när det gäller just välfärdsföretag.

– Därav de små vinster som medges i regeringens vinstbegränsning.

Även den liberala tankesmedjan Timbro skriver i en rapport att efterfrågan av välfärd är » stor och ökar« och att »mot bakgrund av denna efterfrågan finns alla möjligheter att undvika förluster i välfärden.«

Läs mer: Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst

Daniel Suhonen tycker valfrihet i grunden är någonting positivt, men framhåller att det för honom inte är den viktigaste principen när det kommer till välfärden.

– Valfrihet har ett värde, men det är inte det enda värdet som ska värnas inom välfärden. Syftet med förslaget är att ta bort aktörer som bara är i välfärden för att tjäna pengar. Att då en del av dessa aktörer försvinner är meningen. Är man bara inriktad på avkastning är vård, skola, omsorg fel bransch.

Han tillägger:

– Beträffande mångfald så fanns det en idé om att avregleringarna i välfärden skulle resultera i mångfald – olika inriktningar och arbetssätt. Men istället fick vi riskkapitalägda jättekoncerner.

»Startar man ett företag inom vården exempelvis så är det som vilket företag som helst. Du behöver veta att du kan få igen dina pengar«

Nationalekonomen Stefan de Vylder ifrågasätter att vinstdrivna företag får agera inom välfärden, speciellt inom skolan, över huvud taget.

– Aktiebolag har enligt aktiebolagslagen som mål att gå med vinst och ge utdelning till aktieägarna. Gör de inte det kan de bli stämda av aktieägarna. Vilket i och för sig är ovanligt men kan hända. Konkurrens kan vara bra. Men den snedvrids av aktiebolag som strävar efter maximal vinst och som lätt kan skatteplanera. Det samma gäller vinst – det kan vara bra, om överskotten plöjs ned i verksamheten.

Kritik mot vinstintresset återfinns även hos Idéburna skolors riksförbund.

Håkan Wiclander, ordförande Idéburna skolors riksförbund, tror att syftet med lagförslaget är att ge incitament till att investera i verksamheten för att i förlängningen få göra mer vinst.

– Vi tycker inte att vinstintresset ska finnas överhuvudtaget, inte heller att det ska finnas en skolmarknad. Men om man vill ha vinstdrivande företag inom välfärden så måste man påverka dem så att de faktiskt också investerar resurser. Tillför du kapital så kan du också tjäna på kapitalet. Det är ett försök att hitta en klok reglering. Visserligen hade det varit enklare att förstå förslaget om det reglerade vinstutdelningen istället för resultatet, men det avvisade utredningen tidigt eftersom att det skulle ha juridiska och bokförings-tekniska problem att få det vattentätt så att inte företag trixade bort vinsten. Bäst hade det varit om vinstuttag förbjöds helt och hållet.

Robert Thorburn på Svenskt Näringsliv tror att förslaget vill göra det omöjligt för vinstdrivande företag att bedriva skola och omsorg.

– Det verkar som att de är emot vinstdrivande företag. Jag tror man måste bestämma sig vad man vill. Antingen vill man ha företagsamhet och entreprenörskap för att man i grunden tycker det är bra och berikande för Sverige, eller så får man säga att ›okej, vi vill inte ha den här typen av företag‹ och stå för det.

Magnus Linnarsson menar att man måste sluta ställa frågan vad som är bäst av det privat drivna och det allmänna. Ett av hans forsknings viktigaste resultat är att frågan om privat eller offentlig drift sällan, eller aldrig, har kunnat ges ett enkelt svar.

Under våren röstar riksdagen om förslaget. Propositionen beräknas inte gå igenom. Varken allianspartierna eller Sverigedemokraterna är för. Bland annat på grund av att de anser att valfriheten och kvalitén kan bli lidande om ett vinsttak implementeras.

Läs mer: Striden om rörelsemarginal och operativt kapital