Foto: Linus Hallgren

Moderatkris Moderaternas tidigare framgångsrecept att förena och balansera mellan det konservativa och liberala funkar inte längre. Förutsättningarna att upprepa detta gamla reptrick har gått till historien, skriver Håkan A Bengtsson i en analys.

Hur djup är Moderaternas kris? Kan partiet återhämta sig eller är krisen rentav existentiell? Det är synnerligen tveksamt om ett partiledarbyte skulle lösa Moderaternas underliggande problem.

Visst, Anna Kinberg Batra har inte vuxit med uppgiften. Men är det någon som tror någon av de påtänkta efterträdarna skulle kunna vända skutan?

I botten är hela den moderata identiteten satt i fråga. Moderaternas position som ledande oppositionsparti står under alla omständigheter på spel.

I valet 2010 fick  Nya Moderaterna över 30 procent. Så här långt har nästan hälften av väljarna schappat. Detta är ett väljartapp som saknar motstycke i svensk politisk historia.

För att förstå varför är det nödvändigt att göra en historisk tillbakablick.

Under 1960-talet låg  partiet på lite över tio procent. Det var ett i grunden konservativt parti med dåligt självtroende, modest eller kanske ska man säga moderat till sin läggning.

Men det stod otvetydigt till höger, slog vakt om traditionen och det som en gång varit. De andra borgerliga partierna kallade sig på den tiden mittenpartier. Folkpartiet bejakade de moderna tiderna. Centern var väl mer kluvet men höll distans till högern.

Men när Gösta Bohman blev partiledare 1970 efter en hård intern strid förändrades förutsättningarna radikalt. Steg för steg ökade väljarstödet för den gamla högern. Uppgången ledde till att Moderaterna snart blev det största borgerliga partiet. Arvid Lindman hade avgått 1930. Det skulle dröja till 1991 innan moderaterna kunde besätta statsministerposten igen.

Nyckeln till den moderata framgången under de här åren var i hög grad Gösta Bohman som person. Han gjöt nytt liv i högern. Och han införlivande de nyliberala idéerna som slog igenom under de här åren i högerns konservativa arv.

Alla stora framgångsrika partier är koalitioner och rymmer idéer som inte alltid är lätta att förena.

Moderaterna förenade på ett nytt sätt det konservativa och det liberala – Moderaterna var liberalkonservativa.

Det kan tyckas som en självmotsägelse. Men alla stora framgångsrika partier är koalitioner och rymmer idéer som inte alltid är lätta att förena. Och Moderaterna har länge varit ett oerhört framgångsrikt borgerligt politiskt parti.

Från att ha varit i otakt med tidsandan var det som om Moderaterna nu gick i takt med tiden. »Frihet« var en synnerligen gångbar moderat paroll under de här åren. MUF gick från att ha varit en tummelplats för högernördar till att appellera till breda ungdomsskikt. Det var inte längre stigmatiserande utan rentav lite inne att vara moderat.

Men samtidigt upprätthöll partiet den traditionella högerflanken. Moderaterna var den främsta kritikern av den starka staten och det socialdemokratiska högskattesamhället.

Gösta Bohman spelade på någon slags folkligt snarast populistiskt uppror mot överheten. Det innebar att Moderaterna blockerade framväxten av ett högerpopulistiskt parti i Sverige.

Sådana partier etablerade sig i våra nordiska grannländer under just de här åren i form av Glistrups Fremskridtspartiet i Danmark, Anders Langes Fremskrittspartiet i Norge och Landsbygdspartiet i Finland.

Bohmanlinjen överlevde fram till att Bo Lundgren tvingades avgå efter katastrofvalet 2002. I stället tog Fredrik Reinfeldt kommandot. Han distanserade sig från Bohmans och Bildts politiska arv. Och därmed också från delar av det nyliberala tankegodset.

Reinfeldt var en skicklig maktpolitiker som marginaliserade det gamla moderata gardet och kastade in personer som var lojala med honom själv. Som nu när han själv lämnat politiken inte på något sätt lyckats leva upp till förväntningarna.

Men Reinfeldt är den mest framgångsrika moderatledaren i modern tid. Nyckeln var en strategisk omorientering av den moderata politiken. Skattesänkningen bäddades in i en socialdemokratisk retorik. Moderaterna talade nu väl om svenska modellen även om man i praktiken undergrävde den.

Moderaterna blev ett statsbärande parti och gav intryck av att ha lämnat några av högerns traditionella positioner. Och Reinfeldt övergav också flera gamla klassiska konservativa käpphästar. Moderaterna rustade ner försvaret. De accepterade socialdemokraternas och socialliberalernas familjepolitik med dagis och allt, inklusive HBTQ-frågor. Och inte minst viktigt anammade partiet nu en liberal invandringspolitik.

De nya Moderaterna var en sensationell framgång. Men sådde också fröet till en kris som kan leda till sorti från makten.

De nya Moderaterna var en sensationell framgång. Men sådde också fröet till dagen kris som nu kan leda till partiets sorti från maktens centrum.

Varje förändring skapar sin motrörelse. Sverigedemokraterna från politisk obetydlighet till att bli ett stort parti. Partiet kommer in i riksdagen 2010 fyra år efter Reinfeldts historiska valseger 2006. Ett skäl är förstås att Moderaterna övergett högerflanken när det gäller vissa värdefrågor och anammat en liberal syn på invandring.

Det är framför allt Moderaterna som förlorat väljare till Jimmie Åkesson och SD.

Efter valförlusten 2014 har därför paniken spridit sig i de moderata leden. Lösningen blev att i rask takt överge flera av Reinfeldts positioner, inte minst synen på invandring och försvaret. Det förra verkar Moderaterna nu vara emot och det senare är man återigen för! Det har inte direkt gått så bra.

Och sedan Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med Sverigedemokraterna blev det snarast fritt fall i opinionen. Mer liberalt sinnade väljare på andra kanten övergav partiet för Centern. En gång i tiden var Centern ett konservativt närmast grön-rött parti. Nu är det som om Annie Lööf trampar på i Gösta Bohmans fotspår.

Kompassen snurrar. Inte undra på att Moderaterna imploderar.

Summa summarum: Det tidigare moderata framgångsreceptet att förena och balansera mellan det konservativa och liberala funkar inte längre.

Förutsättningarna att upprepa detta gamla reptrick har gått till historien. Sverigedemokraterna är redan det största oppositionspartiet, ett mer folkligt och rasistiskt parti än de gamla Moderaterna någonsin var. Inte undra på att moderata strateger är oroliga.

Därför skjuter de på pianisten och tvingar bort partiledaren.

Bohmanlinjen har kastats överbord. Det finns de som vill bärga de gamla Moderaternas tankegods. De nya Moderaternas och Reinfeldtlinjen har övergivits. Kompassen snurrar. Inte undra på att Moderaterna imploderar.