Tomas Lindbom

Fransmännen hyllar alltmer det auktoritära som lösning på samhällsproblemen. Det rör sig fortfarande om en minoritet, men sådana signaler måste ansvariga politiska ledare ta på stort allvar.

Frankrike har genomfört kommunalval i över 36 000 (!) kommuner. Resultatet är inget att jubla åt, men det är inte heller situationen i landet. En statlig budget i kris, hög arbetslöshet som fortfarande ökar varje månad. En allmän opinion som drar åt höger och som får allt starkare inslag av främlingsfientlighet. Landet befinner sig i ett tillstånd där arbetarna betraktar samhället ur perspektivet folket mot eliten i stället för ur ett traditionellt klasstänkande. Inte heller vänsterpartiet och kommunisterna har något nämnvärt stöd från de mest utsatta grupperna i samhället.

Ett parti – Nationella fronten – växer så det knakar inte bara hos småföretagare och arbetslösa utan också i klassiska industriarbetarmiljöer. En journalist på veckotidningen L´Express berättade för mig om sina täta resor runt i Frankrike under valrörelsen. På Nationella Frontens valmöten sitter folk utan jobb eller med små inkomster och är missnöjda och vill ha en radikal förbättring av livsvillkoren. På de lokala socialistmötena sitter lärarna och tjänstemän i den offentliga sektorn.

Kommunalvalet blev en brakförlust för Parti Socialiste. Högern (UMP) tog över makten från PS i 172 städer. Det är ett historiskt rekord. Nationella fronten (NF) övertog borgmästarposten i ett dussin städer. I valet 2008 hade partiet inga borgmästare alls. Socialisterna lyckades bättre i de stora städernas medelklassmiljöer. Anne Hidalgo besegrade sin konkurrent från UMP i borgmästarvalet i Paris. I de miljöer där krisen drabbat människor hårdast vägrar dessa att rösta (valdeltagandet har varit rekordlågt) eller röstar på NF.

På valnatten presenterades nya siffror om opinionsläget inför Europavalet. Två månader före valet leder UMP med 24 procent följt av FN på 22 procent och PS på 19. Andra mätningar har visat att FN är det starkaste partiet i Frankrike.

Kommunalvalet, som också mäter stämningarna på ett nationellt plan bekräftar alltså bilden av ett franskt folk präglat av missnöje och misstro med nationens ledning. Ett folk  som i sin frustration söker sig till främlingsfientliga partier men också tänker i politiskt nya banor. Det finns mätningar som redovisar fransmännens uppfattningar i olika samhällsfrågor. De har svängt i Europafrågan och är i dag övervägande skeptiska. Det gynnar förstås Marine Le Pen som vill att Frankrike lämnar eurosamarbetet.

Fransmännen hyllar alltmer det auktoritära som lösning på samhällsproblemen. Lag och ordning är en fråga som kommer högt på listan över prioriterade sakområden för många fransmän. En mätning har till och med visat att en växande andel av befolkningen börjar ifrågasätta det demokratiska samhällssystemet. Det rör sig fortfarande om en minoritet men sådana signaler måste ansvariga politiska ledare ta på stort allvar.

President Francois Hollande har tvingats till en regeringsombildning redan efter kommunalvalet och före Europavalet. Ny premiärminister är Manuel Valls som inkarnerar den högervridning som manifesterats nu senast i valet. Han är den populäraste socialistpolitikern bland högerväljare men fick bara fem procent av rösterna i socialisternas eget primärval inför presidentvalet 2012. Han har varit inrikesminister i Hollandes första regering och företrätt den mest repressiva hållningen kring brott och straff, ibland i öppen konflikt med justitieminister Christiane Taubira.

Den nya ministären innebär samtidigt inte någon förändring av sammansättningen av olika riktningar inom det regerande socialistpartiet. Sedan de grönas två representanter dragit sig ur regeringssamarbetet har Valls snarare öppnat för ett ökat inflytande för vänsterflygeln. Arnaud Montebourg med sin EU-kritiska hållning har blivit ekonomiminister och Benoït Hamon upphöjts till utbildningsminister.

Manuel Valls kommer att fullfölja Hollandes ekonomisk-politiska linje från nyåret 2014. Det innebär lättnader för företagen, lägre skatter för vanliga inkomsttagare och samtidigt en neddragning på 50 miljarder i den offentliga sektorn. Samtidigt sker också en tyst anpassning till den högljudda högeropinion som får så stort medialt utrymme med sin konservativa syn på familjen, på homosexuellas rättigheter och det i dessa kretsar hatade ordet genus.

Francois Hollande är trängd mot väggen. Impopulär, utsatt för attacker från alla håll. Alla, från yttersta vänstern till yttersta högern, har fått blodvittring och attackerar nu honom och hans regering, Den nuvarande politiska ledningen i landet har ingen att samarbeta med, vare sig till vänster eller till höger. Till och med de gröna börjar vackla i sitt stöd och har svårt att acceptera Manuel Valls som ny premiärminister.

Hollande försöker att i sina tal vädja till alla. Han talar om konkurrenskraft och stimulans till företagen samtidigt som han lovar social rättvisa. Han lovade i sina valtal 2012 att bekämpa finanskapitalet och tillrättavisa Merkel men hans politiska agerande har gått åt motsatt håll. Det är en ledare som talar om sin egen fasta politiska linje men som visat sig vackla i mer än en central fråga.

Presidenten har ändå inget val. Han måste nu visa handlingskraft och konsekvens genom att fullfölja det socialliberala politiska program han senast aviserat. Han hoppas på stöd från näringslivsorganisationen Medef men också på en välvillig hållning från någon eller några fackliga organisationer. Detta program måste ge resultat före 2017 års president- och parlamentsval. Då kanske tillräckligt många av socialisternas traditionella väljargrupper återvänder från sofflocket eller från FN.

Om inte konjunkturen vänder, förlorar han valet och samtidigt kommer Frankrike i en långt svårare ekonomisk situation än i dag. Med förlorat förtroende i Bryssel och på kapitalmarknaden och med en ännu större frustration hos det franska folket.

Tomas Lindbom, frilansskribent och driver bloggen lindbompafranska.se.