Att Moderaterna nu erkänner att konstruktionen av Vårdval Stockholm blev helt fel är inget mindre än en sensation.
Vårdval Stockholm ska göras om i grunden, kunde vi läsa på DN Debatt i helgen. Samtliga partier, utom Vänsterpartiet, i landstinget är eniga: Ersättningssystemet har missgynnat de med störst behov.
Hela systemet har alltså motverkat hälso- och sjukvårdens grundläggande syfte: Att prioritera de sjukaste och svagaste. Att Moderaterna – som i åratal tvärtom hävdat att vårdvalet gör vården mer jämlik – går med på den verklighetsbeskrivningen är inget mindre än en sensation.
Det förstärker även bilden av att den fundamentalistiska hållningen i stor utsträckning berodde på en person: Filippa Reinfeldt.
Nu är hon borta. Nu förändrar man systemet.
Det blir lätt tekniskt när man pratar om vårdval. Men i grunden är det väldigt enkelt. Vårdbehovet bland befolkningen är ojämlikt fördelat och följer i princip klasstrappan. I en segregerad stad, där rika bor med rika och fattiga med fattiga, blir klyftorna i ohälsa väldigt geografiskt påtagliga.
Detta brukade tidigare kompenseras. Rinkeby vårdcentral fick mer resurser än Danderyd eftersom befolkningen i Rinkeby är betydligt sjukare.
Det var det som Filippa Reinfeldts moderater ändrade på. Alla skulle plötsligt få lika mycket per besök. Resultatet blev att vårdcentralen i Danderyd plötsligt fick mer pengar än Rinkeby – eftersom Danderyd, med sin generellt sett friskare befolkning, kunde klämma in fler besök per dag.
Vårdresurserna över hela staden började flöda från de fattiga och sjuka, till de rika och friska. Rinkeby fick sparka hälften av personalstyrkan. Samtidigt började akutvårdsbesöken öka från de fattiga förorterna.
Men i Filippa Reinfeldts värld hade vården blivit ”mer effektiv och mer jämlik” som hon triumfatoriskt skrev i en debattartikel. Beviset var att besöken ökade mest i förorterna. Det var förvisso sant, men berodde på att vårdcentralerna blev tvungna att dela upp besöken för multisjuka och ta in förkylda på löpande band för att inte gå i konkurs.
Det nämndes inte i debattartikeln.
Tre olika korta besök för en person med diabetes, hjärtsvikt och KOL är i själva verket sämre vård än om man tar hela den komplexa problembilden på en gång. Men i statistiken blev det tre pinnar vilket Filippa Reinfeldt valde att tolka som att vården blivit bättre.
Men att vården i Stockholm blev allt mer ojämlik och missgynnade de med stora vårdbehov var ingen hemlighet för de som jobbade i branschen. I en enkät som SKL skickade ut till samtliga vårdcentralschefer – både offentliga och privata – svarade endast en procent av cheferna ja på frågan om ersättningsprinciperna i Vårdval Stockholm stödde en prioritering av patienter med stora vårdbehov.
En procent.
Att det här inte blev en större skandal under Filippa Reinfeldts tid är en gåta och har möjligtvis med frågans komplexitet och landstingspolitikens generella medieskugga att göra.
Nu är politikerna i alla fall beredda att göra om ersättningssystemet. Utgångspunkten är behoven skiljer sig åt och att det måste kompenseras. Gott så. Men om det är tillräckligt återstår att se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
