Inga sänkta skatter under de kommande två åren. Det var Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs besked på måndagen.

Efter sju och ett halvt år och 157 miljarder i skattesänkningar är det tomt i ladorna. Resultatet: Den svenska skolan försämras snabbast i hela västvärlden samtidigt som inkomstklyftorna har ökat i samma hastighet. Varje vecka hörs nya skandalnyheter från vården och omsorgen.

Socialdemokraternas ledarduo med Stefan Löfven och Magdalena Andersson har tidigt gjort tydligt att valet 2014 ska stå mellan skattesänkningar och välfärd. Reinfeldt och Borg har uppenbart blivit livrädda för den nya spelplanen. Den ekonomiska politiken, med ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen” som främsta illustration, har varit ägd av alliansen i snart tio år. Nu börjar maktförhållandena förskjutas och förtroendet för den rödgröna oppositionens framtidslösningar växer.

Det är också tydligt att Reinfeldt och Borg har läst sin före detta chefsideolog Per Schlingmanns snömosbok “Stå aldrig still”. Bokens huvudbudskap är att partier och organisationer alltid ska vara beredda att ompröva sina ställningstaganden om förutsättningarna förändras. Det har firma Reinfeldt & Borg nu tagit fasta på. Vill folket inte längre ha skattesänkningar så sätter vi ett tillfälligt stopp för det, är deras slutsats.

På presskonferensen i Sveriges riksdag upprepade Reinfeldt och Borg på måndagsförmiddagen i princip det budskap som de framförde på DN Debatt i helgen och som Borg upprepade i Ekots lördagsintervju: Det har skett ett skifte i den ekonomiska politiken. Nu måste man byta spår. I sju år har alliansregeringen fört en krispolitik för att, som de menar, stimulera den inhemska tillväxten i ett Europa i recession. Nu blåser det nya vindar. Ekonomin ser ljusare ut och då ska man från regeringens håll – vilket de flesta ekonomer håller med om – hålla igen på utgifterna för att bygga upp en buffert till nästa kris då det återigen behövs offentliga stimulanser. ”Varje satsning ska finansieras krona för krona”, är Anders Borgs nya refräng.

Men det finns en logisk lucka i statsministerns och hans parhästs resonemang. De hundratalet miljarder som de har bränt de senaste åren har inte använts à la Keynes till investeringar i infrastruktur- och utbildningssatsningar. I stället har de gått till jobbskatteavdrag, och skattesänkningar för bolag och specifika branscher. Det skulle öka antalet jobb, lät motiveringen. Nu har vi facit – och den bedrivna jobbskaparpolitiken har fått ett fett Icke-Godkänt av samtliga expertinstanser.

Så nu står vi här med skyhög arbetslöshet och med både växande långtidsarbetslöshet och sjukskrivningstal. Kunskapsresultaten i skolan sjunker och vårdpersonalen larmar gång på gång om hur de går på knäna. Sjukförsäkringen och a-kassan är nedmonterade. Eller som TCO:s ordförande Eva Nordmark skrev i går på Twitter: arbetslinjen är en bidragslinje som har tvingat många människor till socialbidrag. Och i det läget konstaterar den svenska regeringen att pengarna är slut.

Med överhängande risk att låta som en tröttsam Palme-nostalgiker: Det är svårt att inte komma och tänka på hans Första maj-tal från 1979. I talet beskriver Palme efterdyningarna av den borgerliga Fälldin-regeringen: ”De har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferiet och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort.”

Det scenario som Palme beskriver har blivit till en vana med borgerliga regeringar i Sverige. Vi såg det senast med regeringen Bildt. Det kommer att bli en stram valrörelse, säger nu Anders Borg. Ja, om de politiska visionerna bara sträcker sig till skattesänkningar är det inte ett särskilt anmärkningsvärt konstaterande eftersom det dukade bordet återigen är rensat.