Zozan Inci. FOTO: Frida Ekman/ BUF Simrishamn

ENSAMKOMMANDE FLICKOR Av Sveriges 290 kommuner är det bara åtta som har kommunala tjejboenden för ensamkommande, visar en granskning gjord av P3-nyheter. Och ändrade bestämmelser gör framtiden för separata boenden oviss.

– Det går fortfarande att ha blandade boenden, men då är det viktigt att ha alternativ för de kvinnor som faktiskt utsätts för hot, våld och trakasserier, säger Zozan Inci, ordförande för Roks, till Dagens Arena.

Under 2016 kom 435 ensamkommande tjejer till Sverige. De flesta hamnade hos en anhörig, i ett familjehem eller ett blandat HVB-hem. För många ensamkommande tjejer är situationen svår, och människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW), riktade i fjol skarp kritik mot Sveriges mottagandeformer. I HRW:s rapport framkom att ensamkommande tjejer mådde sämre i blandade boenden, många vittnade också om övergrepp och trakasserier.

Enligt Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, är det viktigt att kommunerna kan erbjuda separata boenden för unga tjejer.

– Många unga tjejer tvingas idag spendera all sin tid på sina rum och vågar inte gå ut av rädsla för sexuella trakasserier och våldtäkt, något vi också vet sker, säger Roks ordförande Zozan Inci.

Att så få kommuner erbjuder separata boenden behöver enligt Inci, inte bara bero på resursbrist, utan också på en kunskapsbrist om de ensamkommande flickornas situation.

– Uppenbarligen har man mer kunskap om ensamkommande pojkar än om flickor. I de här situationerna är många av tjejerna dubbelt utsatta, de har flytt från krig och elände, en del har också blivit utsatta för människohandel på väg till Europa. Tvingar vi dem då att vistas på boenden där de utsätts för sexuella trakasserier, hot och våld, då har vi bidragit till ett fortsatt fysiskt och psykiskt lidande.

Zozan Inci är tydlig med att Roks inte förespråkar könssegregation, människor som kommer till Sverige måste anpassa sig till svenska normer och lagar, säger hon.

– Samtidigt kan man inte se på medan förtyck och våld pågår. Kvinnor ska inte bo där det finns män som talar om för dem hur de ska bete sig, klä sig, eller tar på dem utan deras godkännande.

I kombination med separata boenden vill Roks se ett ökat arbete för att stärka kvinnors rättigheter på de redan befintliga boendena.

– Vi har pratat väldigt mycket om utbildning, att nyanlända ska få utbildning om svenska lagar och regler, detta med utbildad personal som agerar och markerar när kvinnor utsätts för trakasserier.

Det finns ingen myndighet med övergripande ansvar för ensamkommande flyktingbarn, det är istället upp till varje kommun att garantera ett tryggt boende. SKL, Sveriges kommuner och landsting, hade efter HRW:s rapport ett möte med människorättsorganisationen där man tittade på möjligheterna att införa fler särskilda boenden. Men sedan HRW:s rapport om ensamkommande flickors situation har möjligheterna snarare blivit svårare.

– Kommunerna och flickorna sitter i ett väldigt svårt läge eftersom lagstiftningen och ersättningssystemet inte gynnar riktade HVB-hem, säger Åsa Furén-Thulin till Dagens Arena.

Det nya ersättningssystemet för mottagande av ensamkommande är mer restriktivt. I regeringens nya förslag som träder i kraft den 1 juli ska det »inte längre vara möjligt att ta ut orimligt höga priser för boenden för ensamkommande«.

Detta nya system missgynnar specialboenden och gör det svårt att driva mindre boenden för till exempel flickor.

Dessutom beslutade regeringen i april 2016 att ta bort kommunernas möjligheter att sluta överenskommelser med Migrationsverket.

– Tidigare kunde kommuner till exempel rikta in sig på att ta emot flickor. Numer fördelar Migrationsverket ensamkommande utifrån sina nyckeltal, oberoende av kön, och utan att tänka på individens särskilda behov.

Regeringen har också aviserat en ny lagändring som försvårar för kommuner att placera ensamkommande utanför den egna kommunen utan länsstyrelsens godkännande.

– Den här lagen kommer innebära att flickorna får det ännu svårare att få det HVB-hem som de behöver, säger Åsa Furén-Thulin.