Foto: Flickr/Sigfrid Lundberg
Foto: Flickr/Sigfrid Lundberg

Fel personer, fel åtgärder, fel ersättning. Därför blev fas 3 alliansregeringens praktfiasko.

Tanken var god. Åtgärden fas 3 var egentligen det första organiserade försöket att göra något åt den allt större gruppen arbetslösa som år ut och år in tragglade runt i diverse åtgärder utan att egentligen röra sig en millimeter närmare ett riktigt jobb.

Dessa personer var en del av ett relativt nytt samhällsproblem som först hade uppstått i efterdyningarna av 1990-talskrisen. Innan dess hade Sverige i princip inte haft någon långtidsarbetslöshet.
– Innan dess var det ytterst ytterst få personer som var arbetslösa någon längre tid. Det hann aldrig uppstå ett behov för den här typen av insatser, säger Anders Forslund, professor och biträdande chef på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU.

Nästa steg på vägen mot fas 3 togs kring millennieskiftet när Persson-regeringen införde den så kallade aktivitetsgarantin. Det mest avgörande var att man även tog bort möjligheten att återkvalificera sig till a-kassan genom att delta i arbetsmarknadspolitiska program.

Snurrandet i systemet ersattes av en linjär logik. När a-kassedagarna väl var förbrukade fanns det nu inte längre någon återvändo för den som inte hittade ett jobb.

När alliansregeringen tillträdde 2006 slopades aktivitetsgarantin. Människor skulle i stället coachas och peppas till jobb i det nya programmet Jobb- och utvecklingsgarantin. Inte sitta ”inlåsta” i olika arbetsmarknadsutbildningar eller andra åtgärder som i den gamla sossiga aktivitetsgarantin.

Skillnaden mot aktivitetsgarantin var också att åtgärdsdelen av programmet (där man fick mer eller mindre aktiv hjälp i sitt jobbsökande) hade ett tydligt slut. Det var fas 1 med coachning som övergick till fas 2 med fortsatt coachning, praktik eller utbildning. Sen var det fas 3. Och då var åtgärderna slut. Men dit skulle bara de mest hopplösa fallen komma, tänkte man. De som mer eller mindre hade negativ produktivitet, som alltså kostade arbetsgivaren mer att ha på plats än vad de inbringade. Så var i alla fall logiken i systemet.

Problemet var att det inte alls blev som man hade tänkt sig. Speciellt inte sedan finanskrisen slagit undan benen på arbetsmarknaden och gjort att arbetslösa svämmade in i en omfattning som varken systemet eller Arbetsförmedlingen kunde hantera.
– Genomgående var det för låg nivå och alldeles för dålig personaltäthet i fas 1 och fas 2. Det gjorde att en allt för stor grupp hamnade i fas 3. För stor i den meningen att det inte bara rörde sig om personer som hade väldigt stora problem med att få jobb, utan i stor utsträckning om personer som med rätt insatser hade kunnat få jobb. Och som aldrig var tänkt att hamna där, säger Anders Forslund.

Är det det stora misslyckandet?
– Ja, i kombination med att man tänkte helt fel när man bestämde att arbetsuppgifterna inte fick likna ordinarie arbetsuppgifter. Det tror jag är feltänk av två anledningar. Dels om man vill att en sån här insats ska ha någon form av rehabiliterande effekt, då tror jag att ett riktigt arbete stärker självkänslan mycket mer än något som uppenbarligen inte är det. För det andra är det slöseri med resurser att låta folk göra onödiga saker.

Dessutom, tycker Anders Forslund, är det obegripligt varför man kopplade ersättningsnivån i fas 3 till huruvida man uppfyllt ett arbetsvillkor till a-kassan fem, sex år tidigare. Dessutom i kombination med att man gjorde det svårare att uppfylla villkoret.

Resultatet blev att en stor del av de tusentals människor som ramlade in i fas 3 inte hade någon annan möjlighet att försörja sig än att söka socialbidrag.
– Jag har väldigt svårt att se logiken i att man ska gå väldigt länge i det här programmet med ersättning från kommunen ekonomiska bistånd. Det är inte riktigt genomtänkt, säger han.

I går kom nyheten att regeringspartierna slopar fas 3. I stället kommer det ersättas med så kallade extratjänster i kommuner eller ideella föreningar, det vill säga riktiga arbeten med kollektivavtalsenlig lön. Samt flexjobb, en sorts subventionerad anställning där arbetsgivaren betalar för det jobb som utförs och staten fyller på med resten. Samt utbildningsplatser.

Eran fas 3 är över.