Bild: Flickr/Vincepal

Allt fler unga går varken i skolan eller har ett jobb. De lever i ett utanförskap som riskerar att bli livslångt. De bollas runt mellan åtgärder och myndigheter i ett cyniskt spel där ingen vill sitta med svarte petter. Och regeringen står passiv.

”De vuxna tyckte jag var jobbig redan på dagis”. Elna Olsson har hört ungdomarnas berättelser alltför många gånger. Berättelser som ofta sträcker sig långt tillbaka i den tidiga barndomen. Berättelser som börjar på minus. Fattigdom eller missbruk, läs- och skrivsvårigheter, ett tidigt trauma eller kanske bara det att man aldrig någonsin har kunnat sitta still och koncentrera sig.

– För många börjar det tidigt och sen rullar det bara på. Ibland görs vissa insatser, ibland inga alls. Sällan är det någon som försöker ta ett helhetsgrepp. Åren går och till slut sitter dessa ungdomar med på lektioner och förstår ingenting. Börjar störa andra eller glider undan. Stannar hemma, hänger på stan. Går bara till skolan på rasterna och träffar kompisar, säger hon.

I entrén trängs hundratals ungdomar. Vissa har lunchrast, andra är här för att dansa, åka skateboard, spela basket eller musik. Andra är bara här för att hänga, prata med kompisar. Mitt i denna enorma ungdomsgård som är Fryshuset i södra Stockholm leder Elna Olsson det unika pilotprojektet ”Unga in” – ett arbetsmarknadsprojekt inriktat just på de ungdomar som har allra svårast att etablera sig i samhället. ”Unga utanför”, som de kallas på byråkratsvenska. Ungdomar mellan 16 och 25 år som står utanför både utbildningssystemet och arbetsmarknaden.

Moment 22
Elna Olsson berättar hur en strulig skolgång kan leda till ett moment 22. Hur det är i princip omöjligt att få ett jobb utan gymnasiebetyg. Speciellt om föräldrarna är arbetslösa, saknar kontaktnät, om personen har blivit dömd, hamnat i missbruk eller fått en psykisk sjukdom. Men också hur svårt det kan vara att återvända till skolbänken efter 10-15 år av ständiga misslyckanden. Och om bristen på alternativ. Den negativa spiral som kanske börjar på socialen, kanske i kriminalitet eller sjukskrivning. Känslan av hopplöshet.

Sedan mitten av 2000-talet har gruppen ”Unga utanför” ökat kraftigt. 2008 hade uppemot 90 000 unga stått utanför både arbetsmarknaden och utbildningssystemet under mer än ett år. Gruppen är visserligen heterogen och undersökningar visar att uppemot en tiondel pluggar utomlands eller försörjer sig på sparade pengar. Men den stora majoriteten lever i ett utanförskap och i en passivitet som kan vara förödande.

Enligt Socialstyrelsen är tendensen kraftigt ökande. Gruppen motsvarar i snitt mellan tio och femton procent av hela åldersgruppen. I fattiga områden som Hjällbo i Göteborg, Husby i Stockholm eller Rosengård i Malmö är de betydligt fler, mellan 30 och 40 procent. En tredjedel av en generation.

– Vi har hög ungdomsarbetslöshet, men det är denna grupp som jag är mest orolig för. Lever man två tre år långt borta från både skolan och arbetsmarknaden är risken väldigt stor att man hamnar i en gråsvart sektor. I kriminalitet, missbruk eller psykisk ohälsa. Det kan ta väldigt lång tid att komma tillbaka. Det finns studier som visar att risken är stor att aldrig helt komma tillbaka. Det är en tickande bomb, säger Susanne Zander som är koordinator för Temagruppen Unga i arbetslivet.

Komplexa orsaker
Orsaken till det kraftig växande utanförskapet för unga är komplex. Dels är det en effekt av arbetsmarknadens allt högre krav på utbildning i kombination med att allt fler går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Dels handlar det om konjunkturen och demografin – den unga generationen är i dag den största på tre decennier.

Men det är också ett gigantiskt politiskt misslyckande. Och det har skett snabbt. I alliansregeringens första budget för 2007 slopades de kommunala ungdomsavtalen. Tidigare hade kommunerna haft ett tydligt ansvar att följa upp och erbjuda arbetsmarknadsprogram för de ungdomar som på ett eller annat sätt hamnat på glid. Nu skulle det i stället bli en statlig angelägenhet och koncentreras till Arbetsförmedlingen. Problemet var bara att Arbetsförmedlingen varken hade kunskap, erfarenhet eller förmåga att ta hand om ungdomarna.

Först den 1 december 2007 infördes Jobbgarantin för unga – ett statligt arbetsmarknadsprogram riktat just mot ungdomar. Men under ett helt kalenderår fanns alltså ingenting.
– Vi såg hur långtidsarbetslösheten exploderade bland unga. Det här var ett år före krisen. Mitt under högkonjunkturen. Men helt plötsligt var det ingen som hade ett tydligt ansvar för den här gruppen ungdomar. De som var arbetslösa fortsatte att vara det, säger Susanne Zander.

Ingen tar ansvar
Regeringens reform drabbade gruppen ”Unga utanför” särskilt hårt. Deras problembild är splittrad mellan två grundläggande misslyckanden: Det i skolan och det på arbetsmarknaden. Utöver dessa misslyckanden finns ofta kontakter med andra myndigheter och en grundläggande social problematik. I dag finns ingen institution i samhället som har ett ansvar för hela problembilden.

Upp till 20 års ålder har kommunen ett ansvar att följa upp vad som händer i ungdomarnas liv. Kommunen har också ansvar för skolan och socialtjänsten. Däremot har staten, genom Arbetsförmedlingen, det fulla ansvaret att matcha mot arbetsmarknaden. Det har fått till följd att unga slussas runt – och allt som oftast faller mellan stolarna.
– Regeringen framhärdar med en dåres envishet att arbetsmarknadspolitiken enbart ska vara en statlig angelägenhet. Men alla problem hänger ihop. Som det är nu slussas dessa unga runt och i slutändan är det alltid kommunen som sitter med svarte petter och får stå för kostnaden, säger Tor Hatlevoll som är utredare på Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Gemensam ingång
SKL har länge föreslagit en satsning på vad de kallar en ”Gemensam ingång”, där man samlar ihop alla olika resurser och kan utforma individuellt anpassade åtgärder. En enkätundersökning visar att 90 procent av kommunerna är för en sådan lösning. I våras anmälde ett sextiotal kommuner att de ville vara med i ett försöksprojekt. Hittills har regeringen inte ens svarat.

I stället har regeringens åtgärder till stor del inriktats på att sänka arbetsgivaravgiften för unga. Tanken är att fler unga ska få jobb om det blir billigare för arbetsgivaren. År 2008 gjorde Riksrevisionen en granskning som sågade reformen vid fotknölarna. Riksrevisionen kunde inte hitta några sysselsättningseffekter och reformen hade en väldigt hög så kallad dödviktseffekt. Det vill säga: De som hade fått jobb hade fått det även utan reformen. Pengarna i sjön, alltså.

Samordning nyckeln
Inför Nordiska ministerrådets senaste sammanträde gjorde konsultgruppen Ramböll en utvärdering av de nordiska ländernas åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Slutsatsen var att det visserligen görs vissa ansträngningar, men att de är otillräckliga. Ramböll ringade i alla fall in några dokumenterade framgångsfaktorer. Nyckelorden var tidiga insatser, skräddarsydda lösningar, samordning och integrering av samhällets resurser.

På Fryshuset, där Elna Olsson är med och driver pilotprojektet ”Unga in”, har Rambölls ord fått konkret form. Här finns arbetsförmedlare, studie- och yrkesvägledare, psykologer, socionomer och samarbete med näringslivet, kommunen och ideella organisationer. Här söker man upp unga aktivt och erbjuder möjligheter. En stor del av dagen går åt till samtal, peppning. Och utfallet är imponerande. Av de 69 som har gått in i programmet har 13 redan fått riktiga jobb och fyra avslutat sina studier. De flesta andra studerar eller har praktik. Problemet är bara att ”Unga in” är i det närmaste unikt. Och att initiativet kom från Fryshusets eldsjäl Anders Carlberg och inte från regeringen. Än lyser politiken med sin frånvaro.