Allvarlig psykos och tvångsvård. Det blev resultatet när Monica Armini tvingades möta regeringens sjukförsäkring och rehabiliteringskedja. Dagens Arena publicerar utdrag ur Kent Wernes nya bok Ofärdsland.

Det har gått sex år sedan alliansen införde en ”rehabiliteringskedja” i sjukförsäkringen med skarpa tidsgränser och en hård prövning av arbetsförmågan. Sedan 2010 har närmare 80 000 personer utförsäkrats.

För Monica Armini slutade det med allvarlig psykos och tvångsvård.
Det här är hennes berättelse. Om hur det är att hamna utanför utanförskapet.
– Jag började bli sjuk när jag var i 20-årsåldern, berättar hon.

– Jag led av depressioner med psykotiska inslag. Jag kände mig väldigt nedstämd och värdelös, tappade livsgnistan, och upplevde övernaturliga saker. Hörde röster.

Nu kanske inte alla är bekanta med begreppet psykos, så låt mig citera ur Vårdguiden: ”Om man får en psykos får man förändrad verklighetsuppfattning och vanföreställningar, till exempel att man känner sig styrd eller övervakad utan att vara det. Det är också vanligt att man hör röster som inte finns.” Och ur Psykologiguiden: ”För den sjuke innebär psykosen oftast ett stort lidande, och en skrämmande förändring där man inte riktigt känner igen sig själv. Man saknar oftast sjukdomsinsikt när man är psykotisk.”

Symptomen kan utlösas och förvärras av påfrestningar, och ofta lindras med psykofarmaka. Vissa människor antas ha en medfödd skörhet, och problemen debuterar ofta just i 20-årsåldern, precis som för Monica Armini.

– Då pluggade jag på universitetet, men åkte in och ut på psyket, åt mediciner och gick i terapi. Sedan tröttnade jag på att vara sjuk, så jag friskskrev mig själv. Jag var inte frisk, men jag kände att systemet inte gav mig mer. Så jag gifte mig och skaffade barn, tog min examen i språk och filosofi. Startade egen firma som översättare. Jobbade som lärare och språkgranskare. Levde ett vanligt liv, säger hon.

– De första åren mådde jag väldigt bra, men från 2004, när jag väntade vårt yngsta barn, började jag må dåligt igen. Fick tillbaka rösterna, tappade kontroll över vad de sa. Det berodde antagligen på att jag var sönderstressad. Och den 27 maj 2009 kollapsade jag; gick bara ut i skogen och la mig. Två joggare hittade mig och ringde en ambulans som körde mig till Sahlgrenska. Jag blev inskriven på Mölndals psykosmottagning, där jag går fortfarande.

Sedan dess har Monica åkt berg- och dalbana i sin sjukdom, varit inlagd några gånger och haft regelbunden kontakt med psykosmottagningen.

Dessutom har hon färdats genom rehabiliteringskedjan. En upplevelse som framkallade en ny kollaps. Och tvångsvård.

– Jag blev utförsäkrad i november 2011. Innan dess kom det flera varningsbrev. Jag tog med dem till psykosmottagningen och sa att det skrämde mig jättemycket. ’Det är inget vi kan göra någonting åt’, svarade de. ’Systemet ser ut så här’. Så jag blev satt på arbetslivsintroduktion. Där jobbade jag ett par månader på Göteborgsregionens kommunalförbund, där jag fick ringa till olika vårdföretag och assistansföretag och skaffa praktikplatser till yrkesstuderande.

– Och det gick bra för mig, jag tänkte att nu får jag snart fast anställning, så jag slet jättehårt.

Men i själva verket var hon svårt sjuk. Vilket hon inte insåg själv. För det är ju så det fungerar med psykoser. Ju sjukare man är desto friskare känner man sig, förklarar hon.

Monica var helt utlämnad åt sig själv på arbetsplatsen. Och Arbetsförmedlingen visste inte att hon uteblivit från möten på psykosmottagningen och slutat ta medicinerna. Att hon var på väg in i en allvarlig psykos, som bara förvärrades för varje vecka.

Efter två månader, under ett möte på Arbetsförmedlingen, insåg Monica till sist att hon var sjuk. Att hon inte skulle få något heltidsjobb, att allt hade varit en illusion.

Hon bröt ihop igen och blev inlagd på Sahlgrenska.

2008, när regeringens sjukförsäkringsreform gick ut på remiss varnade Riksförbundet för social och mental hälsa – RSMH – för att de skarpa tidsgränserna inte tog ”hänsyn till omständigheterna för personer som lider av psykisk ohälsa”, och att en utförsäkring i värsta fall kunde leda till psykoser, ångestattacker, ja rentav självmord.

Monica Armini överlevde, men hennes dom över systemet är hård.

– Det är verkligen ett obarmhärtigt sätt att testa arbetsförmågan på, ett inhumant försök att få människor ut i arbete med tvångsmetoder. Och det fungerar väldigt dåligt. Det är möjligt att vissa behöver den knuffen. Men för många blir det en väldig påfrestning som förvärrar sjukdomen eller skadan. Och för min del blev det fullkomligt katastrofalt. En LPT-inläggning. Tvångsvård alltså.

Och så den ekonomiska biten förstås.

I början av sjukskrivningen var ersättningen hygglig, och eftersom Monica var gift så hade familjen dessutom två inkomster att leva av. Men sjukdomen tärde hårt på äktenskapet, det slutade i skilsmässa och Monica tvingades flytta ungefär samtidigt som hon blev utförsäkrad.

Och då blev det dubbelt värre – hon uppfyllde inte villkoren för a-kassa, och fick bara 223 kronor per dag i aktivitetsstöd, totalt 4 460 kronor i månaden före skatt.

– Det gick ju inte att leva på. Så jag fick låna av mina föräldrar. ’Jamen du har rätt till försörjningsstöd’, sa min arbetsförmedlare. Jag ringde till socialtjänsten, fick en hel lista på papper som jag skulle ha med mig. Det var alldeles för komplicerat för mig som var så förvirrad just då, så det gick inte.

När hon låg på sjukhuset lovade Försäkringskassan att hon skulle bli återförsäkrad. Men efter två veckor fick hon beskedet att det var en månad kvar på utförsäkringen. Monica blev förtvivlad, men vad hjälpte det? Sådana var reglerna, sa man.

I maj 2012 fick hon trots allt sjukpenning igen. Sedan mjuknade Försäkringskassans attityd en aning, och efter ett läkarutlåtande, en skriven livshistoria och en lång intervju blev Monica sjukpensionär på 75 procent – nu får hon numera knappt 10 000 före skatt.

– Jag hade varit i sex olika rehabiliteringsåtgärder, och det hade slutat illa varje gång. Så de kände väl att nu fick det vara bra, säger hon.

Den sammantagna bilden är att välfärden är på dekis.

– Jag trodde att det skulle fungera mycket bättre. Vi betalar ju avgifter till en sjukförsäkring som vi tror vi har rätt till. Och när det visar sig att den inte täcker så blir man väldigt besviken och desillusionerad, säger hon.

Men inte uppgiven. Monica Armini jobbar numera 25 procent på organisationen Social Aktion. Vilket hon trivs bra med. Och hon har engagerat sig i Solrosuppropet – en förening som startades i spåren av Påskuppropet mot utförsäkringarna 2011.

– Vi har en styrelse på sju personer utspridda över hela landet, så vi har möten via Skype. Vi skriver artiklar i tidningar, bloggar, är med i radio. Någon måste ju föra vår talan. Många vågar inte eftersom de är rädda att straffas av Försäkringskassan, eller så orkar de inte.

– Det är likadant med oss, jag hade en lång period i höstas då jag inte gjorde någonting alls. Och det krävs mycket tabletter och vila. Vi kämpar på i vår egen takt, försöker förmå politikerna att förändra det här inhumana systemet.

Monica Armini tycker att det bedrivs en hetsjakt på sjuka, baserad på uppfattningen att folk överutnyttjat sjukförsäkringen. Och visst, det kanske förekom förr om åren, men att gå från det till massiv utförsäkring är inte rimligt. Det leder bara till att människor blir fattiga, och kanske sjukare och mer arbetsoföra på kuppen.

– Det finns en myt om att folk som är sjukskrivna vill vara det. Men det enda man vill är ju att jobba. Man kan nästan tänka sig att ta vilket jobb som helst, bara man får komma ut i arbetslivet igen. Vi har ju det lutherska i oss. Att man ska jobba, betala skatt och ha ordning på livet. Och när detta brister blir det ett nederlag. Man känner sig som en förlorare – att man på något sätt skulle vara defekt och inkapabel och därmed mindre värd. För budskapet trummas ju hela tiden in, att vi är bidragsberoende. Och det är inte kul att få den stämpeln. Man känner sig mindre värd än den som arbetar.

Och att bli utförsäkrad innebär ofta ett ännu värre stigma.

– Man blir knäckt, säger Monica. Man vill inte berätta för någon att man är utförsäkrad. Man säger att man är sjukskriven istället. Då lever man ju bara i utanförskapet, men den som utförsäkras hamnar utanför utanförskapet.

Hon tänker att poängen kanske inte är att bryta utanförskapet, utan att helt enkelt bli av med en tärande grupp som kostar för mycket pengar.

Eller som hon skrev i en debattartikel våren 2013: ”Genom att utförsäkra sjuka så slipper man se dem i sjukförsäkringstalen, de belastar inte längre Försäkringskassan och de upphör till viss del att existera i statistiken … Men så cynisk kan väl inte en regering vara? Eller?”

Kent Werne, frilansjournalist och författare

Werne-OmslagMonica Arminis berättelse är ett utdrag från Kent Wernes nyutkomna bok Ofärdsland. Boken kan beställas här >>

Boken har release 1 september.