Nollklassade Christine Holmberg är fast i regeringens sjukförsäkringsexperiment. När Dagens Arena träffade henne för ett år sedan hade en ljusglimt uppenbarat sig. Nu har det ljuset släckts.

– Det var som att dra ned en rullgardin. Där hade jag gått och bävat inför beskedet jag visste skulle komma i brevlådan. Och så klart var det ett negativt besked.

En tidig oktoberdag förra hösten sitter Christine Holmberg i köket i Kristvallabrunn, ett mindre samhälle i Småland, och berättar om nollklassningen.

Pappershögarna vittnade om de många turerna hon har gått igenom de senaste åren. Om arbetsträning och nya kraschlandningar. Vad som skulle sluta med att hon ansågs som för sjuk för att arbeta av Arbetsförmedlingen. Och för frisk för att vara sjukskriven av Försäkringskassan. Ett glapp mellan de två myndigheternas regelverk som flera remissinstanser påpekat skulle uppstå i samband med att den borgerliga regeringen förändrade sjukförsäkringen.

Christine Holmberg blev nollklassad och utan ersättning. En vardag uppenbarade sig där familjen fick ha rådslag om de skulle ha råd att köpa mjölk.

De där höstdagarna i oktober hade just en ljusglimt uppenbarat sig. En påläst handläggare på Arbetsförmedlingen hade hittat en speciallösning, som skulle ge rätt till aktivitetsstöd.
– Jag vet inte om det egentligen är en nödlösning för att rädda min situation. De sa det väl inte rätt ut, men jag fick den känslan, sa Christine då.

Ett år senare kontaktar Dagens Arena Christine Holmberg igen. Vi undrar hur hon mår nu, om hon upplever att hon kommit närmare arbetsmarknaden. Den speciallösning som Christines handläggare hade hittat förra hösten byggde också på att hennes a-kassedagar skulle förbrukas. Vi undrar därför hur hennes ekonomiska situation ser ut nu.
– Det har väl gått lite knyckigt. Under våren gick jag en stresshanteringskurs, men den fick jag avbryta eftersom jag fick stressymptom som satte sig på ryggen. Allt har varit med syfte att få aktivitetsstöd eftersom jag, som det ser ut nu, fortfarande inte har någon arbetsförmåga.

Ett år har alltså hunnit passera utan att Christine har kommit närmare att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Och hon är långt ifrån ensam. Enligt Försäkringskassans statistik stod 45 procent av dem som var bland de första att utförsäkras helt utan förvärvsinkomst åtta månader senare.

Nu har Christine just fått en praktikplats som hon ska kunna arbetsträna på. Samtidigt tickar a-kassedagarna på och med det växer ängslan inför att inte veta vad som kommer att hända framöver, och hur den redan ekonomiskt svåra situationen ska påverkas.
– A-kassedagarna går. De har gått åt när jag egentligen har varit för sjuk för att arbeta. Mina a-kassedagar har i princip försvunnit. Vad som händer när de är slut vet jag inte, men jag sjunker nog ner i någon slags garantinivå.

Hur ser din ekonomi ut nu?
– Det har varit tufft under den här tiden. Jag har fått förlita mig på min sambo. Men nu separerar vi, så då känner jag en viss oro.

– Samtidigt tänker jag att om jag då flyttar till lägenhet kan jag åtminstone få bostadsbidrag. Men det kommer inte att bli bättre ekonomiskt eftersom jag kommer att stå själv med alla andra kostnader.

Har du funderat på att söka socialbidrag i så fall?
– Ja, jag har funderat på det. Det finns inte en chans i världen att jag kan bo kvar i huset. För det första får jag inte ta över lånen, och för det andra klarar jag inte det utan ekonomiskt bistånd. Och det får jag inte när jag bor i hus.

Förra gången vi sågs pratade vi om att sjukförsäkringen är som en svart låda, som det är omöjligt att veta hur eller om man kan komma ut från. Då beskrev du det som att du glimtade ljuset, men också som du sa, man kan ju aldrig veta när nästa svarta låda kommer. Hur känns det nu?
– Det glimmade ju lite så att jag har kunnat överleva i den här lådan. Men jag har inte kommit ut ur den. Jag är inte på en väg mot ett bättre mående.

– Det har bara varit att glänta lite på någon lucka, det har fått skimra lite ljus, att hålla näsan över vattenytan. Bättre än så har det inte blivit.