I en partiledardebatt utan politiska nyheter blev Jimmie Åkessons illa dolda hot om att fälla regeringen dominerande. Regeringen och de övriga partierna vill undvika parlamentarisk kris, men då måste någon sänka garden.

– Det finanspolitiska ramverket är ett skydd mot kortsiktiga ansvarslösa majoriteter.

Citatet ovan är från statsminister Fredrik Reinfeldt (M), uttalat i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) under gårdagens partiledardebatt. Orden dundrades fram av statsministern, som försökte övertyga kammaren om att knappast någon politisk fråga är viktigare, just nu. Med tanke på utvecklingen under de senaste veckorna är frågan åtminstone den mest intressanta.

Utspelet som satte dagordningen
Efter att de fyra riksdagspartier som inte ingår i regeringen – Socialdemokraterna, Miljöpartier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – under riksdagsvåren gemensamt röstat mot regeringens politik i ett antal viktiga frågor, har temperaturen höjts i inrikespolitiken. På morgonen innan partiledardebatten kunde vi alla läsa ett utspel från Jimmie Åkesson i Svenska Dagbladet, i vilket han föreslår att partierna utanför regeringen i höst ska ingå ett budgettekniskt samarbete, som ”inte är politiskt”. I praktiken föreslog Sverigedemokraternas partiledare att oppositionen ska fälla regeringens budget, men inte lägga fram en egen.

Fredrik Reinfeldt regerar sedan hösten 2010 i minoritet, vilket är vanligt i det svenska politiska systemet. Budgetlagen är anpassad för minoritetsstyre, något som Reinfeldt alltid har kunnat falla tillbaka på. Tills nu. Det har under de senaste veckorna framhållits att vissa delar av regeringens aviserade ekonomiska politik, exempelvis det femte jobbskatteavdraget, kan fällas, utan att budgeten som helhet behöver röstas ned. Det skulle innebära en förlust för regeringen i Moderaternas viktigaste valfråga, sannolikt utlösa en regeringskris och eventuellt ett nyval.

Inte så hemliga samarbeten
Därför ägnade statsministern sina inlägg i debatten till att pedagogiskt förklara, eller snarare läxa upp, riksdagens kammare i vad det finanspolitiska ramverket innebär och hur det bör styra riksdagsarbetet. Enligt Reinfeldt. Under dagarna efter valet 2010 plockade statsministern poäng på att stänga alla spekulationer om regeringsombildningen, genom att rätt och slätt säga att allt som inte sägs av honom var fel. Den framtoningen fungerade inte lika bra under onsdagens partiledardebatt. Det bjöds på motstånd.

I debatten var det, föga förvånande, ingen från den övriga oppositionen som plockade upp inviten från Åkesson. Och tonen mot Sverigedemokraternas partiledare var inte varmare från regeringspartierna. Frågan är om den kalla handen beror på att ingen vill samarbeta med Sverigedemokraterna, eller på att ingen vill att det ska se ut som om de gör det. En illa dold hemlighet i riksdagen är att partier till höger och vänster under mandatperioden kommunicerat med Sverigedemokraterna i vissa frågor. Det är något som på den senaste tiden har gynnat de rödgröna partierna i form av nederlag i kammaren för regeringen, även om regeringen ännu så länge åtnjutit störst andel passivt stöd.

Under våren har företrädare för de rödgröna och de borgerliga partierna tävlat i vem som kan svartmåla den andra sidan som kollaboratörer med främlingsfientliga populister. Ingen har vunnit på den debatten, utom möjligtvis just Sverigedemokraterna, för vilka det blivit tydligt att de har utrymme att spela vågmästarrollen. Gårdagens partiledardebatt innehöll inga sakpolitiska nyheter. I den situationen får maktspelet en större roll.

Miljöpartiet mest trolig partner
Miljöpartiets nya språkrör Gustav Fridolin gjorde debut som partiledare i gårdagens debatt. Replikskiftena mellan honom och Fredrik Reinfeldt antydde att de hellre närmar sig varandra än låter Jimmie Åkesson öka sitt inflytande över politiken. Men då krävs eftergifter från två partier som under den senaste tiden bröstat upp sig mot varandra.

Fridolin har sedan han blev vald knappt öppnat munnen utan att ordet ”räls” har fallit från hans läppar. Fridolin och språkrörskollegan Åsa Romson gick hårt åt regeringen, och framför allt Moderaterna, när de talade till kongressen som valde dem i Karlstad i maj. För Reinfeldt och regeringen har tågen inte varit en fråga man plockat poäng på. Inom miljöpolitiken saknar regeringen det förtroende den åtnjuter i andra frågor.

Å andra sidan är Moderaterna sällan sena att påpeka att Miljöpartiet inte har en särskilt välformulerad ekonomisk politik, vilket spelar stor roll just nu i svensk politik. Miljöpartiet är inte ens en fjärdedel så stora som Moderaterna. Fridolin och Romson kan sannolikt räkna med att behandlas därefter i eventuella förhandlingar, något de övriga regeringspartierna tvingat vänja sig vid. Vilka politikområden regeringen och Miljöpartiet skulle kunna göra upp om är dessutom svårt att säga.

En gissning är energipolitiken, vars politiska karta just nu raskt ritas om i Europa. En investering i svenskproducerad förnyelsebar energi skulle ge alla inblandade parter något att hänga i julgranen, samtidigt som det inte nödvändigtvis skulle betyda ännu en vända i kärnkraftsfrågan. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle ha svårt att opponera sig mot en grönt färgad industripolitisk satsning.

Juholt bidar tiden
Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt har gett sig själv respit fram till i höst innan en sammanhållen socialdemokratisk ekonomisk politik ska presenteras. Sannolikt är Juholt och Socialdemokraterna ointresserade av både ett djupare parlamentariskt samarbete med Moderaterna och ett nyval. Om inget förändras lär den fortsatta socialdemokratiska taktiken bli att rösta ner regeringen i enskilda frågor, vilket stör regeringen samtidigt som det köper mer tid för Socialdemokraterna. Det interna kaoset efter valet har lagt sig, men Juholt leder sitt parti i en förändringsprocess och vill helst låta det ta den tid det tar.

Inget lär hända innan regeringen presenterat sin budget och oppositionspartierna sina skuggbudgetar. Först då kommer det att synas om det blir skarpt läge i frågan om jobbskatteavdraget – eller om statsministern trots allt lyckas vinna stöd för sin politik hos en majoritet i riksdagen.