EU-kommissionen vill kontrollera EU:s medlemsländers statsbudgetar och att euroländerna ska ge ut gemensamma obligationer. Det stoppar inte krisen, men undergräver fackföreningarna och försvårar välfärdsreformer.
”Till att börja med kan vi konstatera att det ekonomiska läget ser värre ut nu, jämfört med hur det såg ut i januari”.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso inledde dagens presskonferens i Bryssel med ett föga uppseendeväckande uttalande. Flera europeiska länders ekonomier är i akut kris. En kris som sprider sig till allt fler länder, i och med att finansmarknadernas aktörer drar öronen åt sig och målar fan på väggen.
När den grekiska staten i praktiken har gått i konkurs, minskar förtroendet för andra staters förmåga att betala lånen och räntorna på sin statsskuld. Långivarnas risk har ökat, menar långivarna själva, och de har därför börjat kräva högre räntor på de obligationer staterna ger ut. I vissa fall så höga att det i praktiken är omöjligt att betala tillbaka.
Det är en av orsakerna till att regeringarna i Irland, Portugal, Grekland, Italien och Spanien har tvingats bort. Vissa har förlorat i allmänna val, andra försvann efter mindre nogräknade processer i EU:s korridorer. Läget blir inte bättre av att Europas politiker under en längre tid har uppvisat en förbluffande förmåga att leverera otillräckliga svar på krisen.
Dagens presskonferens var inget undantag.
Barroso och vice kommissionsordföranden Olli Rehn presenterade en så kallad grönbok, det vill säga ett förslag till reform, rörande ”stabilitetsobligationer”.
Stabilitetsobligationer har funnits med i debatten ett tag, oftast under namnet ”euroobligationer”. I korthet är tanken att euroländerna ska ge ut gemensamma obligationer för att finansiera ländernas statsskulder. En gemensam obligation skulle innebära att alla euroländer tillsammans går i god för förmågan att betala tillbaka. I klartext handlar det om att länder som Tyskland lånar ut sin kreditvärdighet till länder som Italien.
Det finns en rad problem med gemensamma euroobligationer. Exakt vilka är omöjligt att veta då euroobligationer är en statsfinansiell konstruktion som aldrig har provats. Men det går att göra några gissningar.
Eftersom skulden skulle bli gemensam har alla länder ett intresse av att kontrollera varandra, så att ingen ökar sina utgifter på ett sätt som hotar den gemensamma kreditvärdigheten. Det kanske låter klokt, men innebär att alla ökningar av offentliga utgifter sätts under lupp.
Pensionsreformer, föräldraförsäkring, a-kassa – allt riskerar att ses som en kostnad. Reformer måste plötsligt godkännas indirekt på europeisk nivå. Den nationella makten över den ekonomiska politiken undergrävs. Och en stram statsekonomi kan ha hämmande effekter på tillväxten. Men för att upprätthålla kreditvärdighet behöver den gemensamma tillväxten öka.
I debatten om Europas ekonomi framhålls gärna att tillväxten ökar genom begränsade, eller inga, reallöneökningar. Syftet är att öka konkurrenskraften med låga löner – en ekonomisk strategi Tyskland begagnat sedan 1950-talet, men som andra länders arbetsmarknader inte är anpassade efter.
En sådan strategi skulle dessutom innebära att europeiska fackföreningar förhandlar med arbetsgivarsidan på EU-nivå. Det blir en förhandling med olika förutsättningar, när det inte finns någon europeisk strejkrätt.
Tyskland, det land som alla andra länder i Europa mäter sig mot när de ska bedöma om de har en god eller dålig kreditvärdighet, har starkt motsatt sig tanken om euroobligationer. Förbundskansler Angela Merkel vill inte pantsätta Tysklands goda rykte. Men signaler har funnits om att Tyskland ändå kanske kan säga ja, om reformer som kontrollerar medlemsstaternas ekonomier också införs.
Därmed är det inte särskilt förvånande att Barroso, förutom grönboken, även föreslog att EU-kommissionen i framtiden ska ha vetorätt över euroländernas statsbudgetar. Varje höst, närmare bestämt 15 oktober, ska finansdepartementen runt om i Europa skicka in ett utkast till nästkommande års statsbudget. Dessa ska sedan godkännas av Bryssel.
Sammantaget innebär det som i dag presenterades ett stort kliv mot ett EU där allt fler beslut fattas på överstatlig nivå, med minskat inflytande för nationella parlament. Väljarna berövas makt över den ekonomiska politiken. Med tanke på att det demokratiska underskottet i EU redan är stort, tar Barroso en betydande risk. Medborgare som protesterar och strejkar skapar ingen tillväxt, oavsett vem som skriver under statsbudgeten.
Det ironiska i sammanhanget är att stabilitetsobligationer inte är tänkta att lösa några problem på kort sikt. Snarare är det en reform som på längre sikt, förutsatt att den fungerar i praktiken, ska säkra eurons existens. Därmed är vi tillbaka till utgångsläget: EU-kommissionen och EU:s politiska ledare står fortfarande utan svar på hur den akuta krisen ska hanteras.
Att ge ut Europa obligationer skjuter ju helt vid sidan av EMU problemen. PIIGS länderna lider av ett solvensproblem i form av att bytesbalanserna kräver tillskott av kapital från främst Tyskland (löpande via ECB) vars tillgodohavanden mot PIIGS under de sista fyra åren ganska exakt motsvarar deras bytesbalansunderskott. Europa obligationer är ju detsamma som att förstärka EFSFs, fonden som skulle rädda kapitaltillgången för PIIGS. Här har försöken att använda en slags hävstång genom att EFSF skulle låna, medan EMU länderna garanterar ca 20 % av eventuella förluster genom den egna kapitalinsatsen, inte slagit väl ut bland potentiella långivare. Solvensproblemen försvinner inte med EFSF eller Europa obligationer och risken för betalningsinställelser medför ökade räntekostnader. Dessa ökade räntekostnader drabbar ju även länder som Tyskland och det medför att EU obligationer innebär en transferering till de länder som har solvensproblem och därmed strider det troligen mot EU fördraget….så vad Tyska författningsdomstolen tycker om det kan man ju undra över..Ett av problemen bakom krisen har ju varit att marknaden uppfattat lån till exempelvis PIIGS som garanterade av EMU och ECB och därmed har räntekostnaderna för länder som Italien och Spanien varit lägre än om marknaden gjort en landbaserad riskanalys vid investeringsbeslut. Europa obligationer skulle medföra att EU skulle ta större ansvar för respektive länder som ingår i EMU utan att förändra de grundläggande problemen med valutaunionen bl.a avsaknad av beskattningsrätt och federal budget och att ECB fungerar som normal centralbank, som bankernas bank med mandat att köpa statspapper. Till detta kommer de grundläggande frågetecknen kring Europa som valutaområde att befolkningen pga språk och kultur inte är rörlig över landgränserna på samma sätt som i USA. Att smygvägen försöka inför en Europeisk federal stat, vilket EU byråkraterna tycks ha i sinnet, saknar legitimitet, speciellt när krisen får hela EMU bygget att krackelera trots alla försäkringar från politiker då EMU skapades, och då länder som Spanien har arbetslöshet högre än 20 %.
30 miljarder till EU per år och vidöppna gränser åt öst…suck.
…stor del av bidragen hamnar hos godsägare…
Mer överstatlighet bör ses i perspektivet politik-marknad. Marknaden är redan gränsöverskridande, men det är inte politiken. EU-politiken har länge saknat direkt folkförankring då utgången till största delen beror av medlemsländernas ministrar förhandlingar med tjänstemännen (och mer och mer med Europaparlamentet).
Finns det då ett ultimatum – antingen en internationell marknad utan det politiska eller en internationell marknad kontrollerad av ett EU-samarbete med demokratiskt underskott?
Eller var ligger problemet utifrån ett vänsterperspektiv? Framtiden om EU, eurokrisen och ekonomin är beroende av och kan bli mer beroende av modiga politiker och engagerade medborgare runt om i Europa som vill handla och förändra. Konkret skapa ett EU som är demokratiskt och styr marknadskrafterna mot jämlik frihet.
Det som saknas i debatten om eurokrisen/EU är oftast att det saknas just en europeisk debatt. Om problemformuleringar och reformlösningar från vänsterkanten får utvecklas och får genomslag i alla medlemsländer, kommer detta att påverka vad politikerna gör, vilka som kommer sitta i de nationella regeringarna (och Ministerrådet), vilka som tar plats i Europaparlamentet samt vilka kommissionärer som kommer att tillsättas i Kommissionen.
Denna helhetsbild, om än visionär, får vi inte glömma bort.
Johan: Problemet är att europas politiker, bevisligen, inte klarar av att hantera den nivå av politisk integration på överstatlig nivå som finns i dag. Att de skulle styra skutan skickligare med ökad integrering framstår inte som sannolikt. Dessutom innebär den typen av lösningar som nu föreslås helt nya konstruktioner, vars inverkan på alla möjliga system (politiska, finansiella etc) är näst intill omöjliga att förutspå. Det må fungera på pappret, men rådande politiska kris visar att det som är tänkt att fungera sällan gör det i kris – när det verkligen behövs.
Å andra sidan – jag pekar bara på riskerna. Som du kan se i ett blogginlägg publicerat tidigare i dag här på sidan, kan det gå åt skogen helt oavsett vad man gör. Och några sprängförslag finns inte..
Victor: Jag håller med om riskerna med ”EU-obligationer” och det är åtminstone inte tillräckligt för att nå en utväg på krisen. Till exempel krävs nog hårdare kreditregleringar eller gemensam skatt på finansiella transaktioner, fossilbaserad energikonsumtion eller liknande.
Min huvudpoäng var att vi måste tänka internationellt och försöka använda EU-institutionerna som en plattform för politisk reglering av marknadens oönskade externa effekter på människor och miljö. Det är vitt och idealistiskt tänkande – men nödvändigt för en solidaritet som går utanför nationsgränser. Men det behöver kompletteras med konkret kritik mot förslag som ligger på den nuvarande agendan för att de rådande ekonomiska och politiska krafterna ska bli varse om debattens pluralism. Vilket görs i denna artikel
Greklands nationalekonomiska kris är självförvållad av dess politiker, oavsett partfärg. När alla besserwissrar i sin fåvitskhet vill skylla på de internationellt agerande bankerna är det enbart löjeväckande. Självklart måste bankerna ta ut en hög riskränta, varför skulle de annars låna ut pengar till ett näst intill bankrutt Grekland?
Vilken svensk skulle vilja låna ut 300000 kronor ( de grekiska medborgarnas enskilda skuld) till SAAB:s Victor Mulller idag utan att kräva en hög ränta när risken för en total fallering av bolaget är stor? Inte jag i alla fall!
Grekland, dess politiker och medborgare måste nu bevisa/erkänna att de alla levt över sina tillgångar i den offentliga sektorn i snart 20 år. Landets politiker synes nu äntligen ha den insikten, men inte dess medborgare! Kartoffelkur är det enda medlet, inte Keynes teorier idag. Det senare är alltför sent!