Mona Sahlin ledde sitt parti till en valförlust av historiska proportioner. Mycket berodde på dåligt förankrade vägval och ett av opinionssiffror dopat självförtroende. Samt att socialdemokrater inte vet hur de ska bete sig när de inte har sin bas på regeringskansliet.
Fredagen 21 januari 2011 hade Socialdemokraternas kriskommission bjudit in till ett öppet seminarium om skolpolitik. Två månader återstod till Socialdemokraternas kongress. En av talarna var riksdagsledamoten Mikael Damberg. Just den veckan var Damberg, enligt den samlade skaran famlande kommentatorer, extra het kandidat att ta över efter Mona Sahlin. Damberg höll ett anförande i vilket han mest verkade öva sig på att hålla brinnande tal till socialdemokratiska kongressombud. En av kvällstidningarna var där med filmkamera och högg Damberg under pausen. Övriga åhörare gick på jakt efter en kopp kaffe.
Tack och hej
Kvar inne i seminarielokalen satt den avgående partiledaren Mona Sahlin, som hade tittat förbi för att lyssna. Hon sorterade några papper, för sig själv. Ingen försökte hugga tag i henne, eftersom inget riktigt hade något att säga längre.
Hur blev det så? Det har skrivits spaltmil om vad som ligger bakom arbetarepartiets haveri, men i och med att hon aviserade sin avgång har en diskussion om Mona Sahlins roll i stort sett uteblivit. Socialdemokrater skruvar på sig inför tanken att öppet och med ett kritiskt öga granska sin avgående ledare. Medierna ser ingen konflikt värd att lyfta när Sahlin lämnat walk over.
Sahlins tal till Socialdemokraternas förtroenderåd 4 december 2010, det tillfälle hon egentligen hade valt att avisera att hon inte ställer upp för omval, var så nära ett finger pekat mot Socialdemokraterna man kan komma. (Det var rätt långt ifrån ändå, socialdemokrater är rätt så artiga). Enligt Sahlin hade hon inte fått leda med varken den politik eller den strategi hon trodde på. Då gick det som det gick. Tack för ingenting, nu slipper ni mig, lycka till, ha så kul.
Vinst och förlust
Efter valförlusten 2006 växte en insikt hos Mona Sahlin om att Socialdemokraternas politik måste reformeras, att det inte räckte med att byta ut Göran Persson som partiledare. Sahlin blickade ut över det politiska landskapet och såg att Moderaterna, med övriga borgerliga partier i släptåg, hade rört sig närmare den politiska mitten. Delvis för att den moderata partiledaren Fredrik Reinfeldt har andra värderingar än Carl Bildt och Bo Lundgren. Men också för att den borgerliga valförlusten 2002 förde med sig insikten om att det inte går att vinna val på en politik väsensskild från den dagsaktuella debatten. 2002 hade Socialdemokraterna vunnit tre val i rad på att svara mot väljarnas oro i välfärdsfrågorna. Moderaterna hade tjatat om skatter. Framåt 2006 hade dock arbetslösheten seglat upp som valfrågan framför andra. Reinfeldt kastade sig in i debatten med insikten om att väljarna inte imponerades av statsminister Perssons försäkringar om att ”jobben kommer”. Den lingvistiska benämningen på blandningen av ny och gammal moderat politik blev ”jobbskatteavdrag”.
Att leda Socialdemokraterna är ett av Sveriges svåraste jobb. Inget parti rymmer ett bredare spann av åsikter, spridda över en partiorganisation större än någon annan. När Sahlin snickrade på valseger 2010 gällde det därför inte bara att formulera en politik som kunde utmana Moderaterna. Hon var också tvungen att få med sig partiet. 2007 ställde hon ultimatum i skolfrågan: ”Gå med på det jag tycker eller se er om efter någon annan”. Det gick hem. Två år tidigare, under Socialdemokraternas kongress i Malmö, hade partiledningen försökt trumma fram en liknande omläggning, men fick stryk av ombuden. Ett styrkebesked med andra ord. Det hette att Sahlin hade vunnit över det interna motståndet.
Sahlin och hennes medarbetare drog slutsatsen att det rätta inför 2010 var att gå fram tillsammans med Miljöpartiet – ett parti på frammarsch med maktambitioner som samtidigt var i takt med tiden. Men det var inte bara den gröna dimensionen som Sahlin suktade efter. Lika mycket handlade det om att förebygga att Miljöpartiet närmade sig den borgerliga regeringen, bland annat i frågan om a-kassan. Sahlins försök att vandra med Miljöpartiet var i förstone taktiskt. Det politiska innehållet kom i andra hand.
Den stora missen var att inte förankra beslutet bättre i rörelsen, som togs på sängen av planerna på ”gemensamt samarbete till 2020”. De som redan tidigare ansåg att Miljöpartiet åtminstone är småborgare överdrev sin förvåning. Sahlin tvingades krypa till korset och be Vänsterpartiet om ursäkt. Plötsligt var de tre partier, inte två, som skulle samarbeta. Att Vänsterpartiet bjöds in kan ses som en intern misstroendeförklaring mot Sahlins strategi.
Fångad i blockpolitiken
Socialdemokraternas kriskommission skriver att samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet bidrog till att minska det nästan löjligt stora försprånget i opinionen oppositionen länge hade under den förra mandatperioden (som mest över 58 procent enligt mätningarna). Men kriskommissionen skriver också att samarbetet inte på egen hand förklarar valresultatet.
Det rödgröna trepartisamarbetet grusade nämligen Mona Sahlins planer på politisk förflyttning mot mitten. Redan 2007 hade Socialdemokraterna, på Sahlins initiativ, satt sig ner för att ompröva politiken i interna ”rådslag”. När trepartikoalitionen lanserades blev dessa plötsligt meningslösa. Tanken hade varit att Sahlin, genom rådslagen, skulle bereda väg för flera större ändringar av den socialdemokratiska politiken. Precis som med skolpolitiken. Den nya politiken skulle sedan lanseras i god tid före valrörelsen och samtidigt vara förankrad i leden, i ”laget”. Nu blev det i stället rödgröna trepartiuppgörelser, varav några presenterades så sent som en knapp månad före valdagen. När socialdemokrater i dag talar om rådslagen skakar de på huvudet och undrar vad som var meningen med de där diskussionsklubbarna.
Med en fastlåst blockpolitik – en högerkoalition och en vänsterkoalition – uppstod en situation med ett politiskt enigt block i regeringsställning, och ett politiskt oenigt block i opposition. Sahlin hade fått sin politiska skolning från personer som Ingvar Carlsson, statsminister 1986-1991 och 1994-1996. Av Carlsson hade hon lärt sig att Socialdemokraterna historiskt vunnit mest när de gjort upp över blockgränserna. Det borgerliga blocket var visserligen omöjligt att bryta upp före valet, men efter en eventuell valframgång 2010 ville Sahlin ha möjligheter att göra upp inte bara till vänster, utan också till höger.
Mona Sahlins plan hade ersatts av en annan som hon inte trodde på. Hennes ställning internt blev svagare och politiken en annan än det var tänkt. Trepartisamarbetet valde ”En ny regering för hela Sverige” som sin slogan. Med tanke på att Sahlin helst ville vara flexibel i sitt regeringsbildande var det ett ironiskt motto.
Partiledaren – allt och inget
Vad var det som fick krafter inom arbetarrörelsen att beskära Mona Sahlins mandat så kraftigt? Statsvetaren Jenny Madestam har forskat på ledarskap inom bland annat Socialdemokraterna. Enligt Madestam har Socialdemokraterna en tradition av att både sätta partiledare på piedestal, och samtidigt hylla ledare som prioriterar rörelsen framför sig själva. Partiledare har behövt ge sken av att vara politiska övermänniskor, och samtidigt framstå som vem som helst.
Balansgången är till synes omöjlig, men det har fungerat så länge partiet har suttit i regeringsställning. Partiledaren kan då utsättas för häftig kritik över ett oönskat beslut, men beslutet har ändå accepterats med motiveringen att är en nödvändig del av en maktpolitisk kohandel. Eller så bortförklarades beslutet av en diffus EU-process, eller bristande finansiellt utrymme. Förståelsen för att partiledaren inte kan göra allt på en gång är helt enkelt en viktig del av den socialdemokratiska själen. Så länge det tröga men tydliga reformarbetet pågår lämnar socialdemokrater sin ledare i fred. Pluspoäng får den ledare som dyker upp på ett årsmöte i arbetarekommunen och småpratar lite.
Ofta brukar det sägas att vi i Sverige egentligen inte bryr oss om vem partiledaren är, att vi röstar på politik. Jenny Madestam håller inte med.
– När vi pratar om partiledarnas betydelse, då fokuserar vi ofta strängt på ledarens förhållande till väljarna. Men partiledarna är även viktiga i förhållandet till organisationen och vilken politik man ska föra. De har flera olika roller och är viktiga i alla dessa roller. Partiledaren är också en person och då blir det vi i dagligt tal kallar förtroende viktigt. Han eller hon är den främsta företrädaren för idéerna.
De inom Socialdemokraterna som uttryckt missnöje med ledaren har, när ledaren varit statsminister, kunnat mutas till tystnad med en smula makt. Det kan handla om att leda en statlig utredning, ett styrelseuppdrag eller en landshövdingstitel. En partiledare som är statsminister kan också avväpna kritikerna genom att sätta dem i regeringen. Mona Sahlin hade inget av dessa verktyg när missnöjet över planerna på tvåpartisamarbete utbröt. Dessutom hade hon ursprungligen blivit vald för att vara Göran Perssons antites. Maktfasoner, bufflighet och fulspel för att få ordning på torpet var därmed uteslutet.
Om du varken har godis från regeringskansliet, eller möjlighet till maktspel, så saknar du verktyg för att hålla ordning på den bångstyriga arbetarrörelsen. Mona Sahlins position försvagades, och hon kom att framstå som osäker, otydlig, svag och till och med feg som ledare. Socialdemokraternas partiordförande måste ha mandat för att köra full fart framåt. Det lyckades inte Mona Sahlin med, vilket väljarna märkte. Sahlin hamnade på defensiven och kunde inte ändra dynamiken i den valrörelse som belönade gänget som skötte finanskrisen.
Fler fel
Men det var mer än det oönskade koalitionsbyggandet som gick fel under Mona Sahlins ledning. Det rödgröna debaclet krockade med de dopade opinionssiffrorna. Det gjorde att socialdemokrater landet runt, inklusive Sahlin, lutade sig tillbaka – trots att politiken hade fått underkänt av väljarna 2006. En diskussion om den ekonomiska politiken uteblev och den känsliga frågan om skatter hade uteslutits redan i rådlagen. Den ekonomisk-politiske talesmannen, tidigare finansministern Pär Nuder, fick kicken från sin post i januari 2008 och ersattes av Thomas Östros. I övrigt hände det inte så mycket.
Socialdemokraternas ekonomiska politik reducerades under den förra mandatperioden ofta till taktiska övningar i riksdagen, där man jobbade för att knyta till sig Miljöpartiet och sedermera även Vänsterpartiet. Det blev mindre analys och mer utspel. Det skulle visa sig ödesdigert när finanskrisen gjorde ekonomisk politik till en valfråga. Sahlin och Östros valde att vänta med att släppa valmanifestet till dess att den moderata finansministern Anders Borg presenterat sina budgetramar för hösten 2010. Att Socialdemokraterna inte självständigt formulerade egna budgetramar var en tydlig indikation på att man under mandatperioden hade slarvat med analysen av ekonomin.
Avgå!
Att det gick som det gick framstår som mer eller mindre allas fel. Men det är svårt att som politiskt parti hantera kollektiv skuld, särskilt i ett läge utan ledare. Sahlin har ofta sagt att hon vill ”sätta laget framför jaget”. Men om laget sätter sig på tvären och surar, vad gör man då? Många har undrat, efter talet till förtroenderådet, varför Mona Sahlin inte talade ur skägget tidigare. Den frågan väntar ännu på sitt svar.
Det politiska arv Mona Sahlin framför allt lämnar efter sig, erkänt i alla läger, är hennes arbete mot diskriminering. Mindre ihågkomna är Sahlins insatser som arbetsmarknadsminister i början av 1990-talet, då hon bland annat tog en smäll för laget och presenterade krisreformer i form av bland annat strejkstopp. Strejkstoppen genomfördes aldrig, men gav Sahlin fiender i flera fackförbund med tung röst i arbetarrörelsen. När Sahlin valdes till partiledare 2007 tydliggjordes det att ”sveket” varken var glömt eller preskriberat. Det finns de som aldrig förlät att Mona Sahlin hellre äter falukorv med barnen, än entrecote med LO.
Socialdemokraterna mötte den moderata utmaningen efter valet 2002 på fel sätt. ”När moderaterna förkunnade att de är det nya arbetarpartiet svarade socialdemokraterna med att bli det nya bidragstagarpartiet” som den socialdemokratiske sanningssägaren Stig-Bjrö Ljunggren skrev efter valet 2006 då han konstaterade att (S) förlorade valet pga att man ”vände ryggen åt det arbetande folket”.
Måhända så ville Sahlin ändra på det. ”Efter valförlusten 2006 växte en insikt hos Mona Sahlin om att Socialdemokraternas politik måste reformeras” skriver av Victor Bernhardtz och det är kanske sant,
Men när Mona Sahlins tvåpartisamarbete med Mp underkändes och då Sahlins partikamrater tvingade in Lars Ohly i det rödgröna samarbetet så ställdes reformationen in.
”Samtidigt poängterar båda partierna att det röd-gröna samarbetet är ett brott mot den nuvarande blockpolitiken. Det kommer att bli nya möjligheter för blocköverskridande frågor, enligt Sahlin” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/v-stalls-permanent-utanfor_1850955.svd
Så lät det i oktober 2008. Men de möjligheterna till blocköverskridande samarbete sänkte de socialdemokrater som hellre såg ett samarbete som inkluderade kommunisten Lars Ohly än ett samarbete med bara med Mp.
Men vad kommer att hända nu:
”Vänsterfraktionen, som alltid varit mindre än högerfalangen, tar därmed ett fastare grepp över Socialdemokraterna” skrev socialdemokratiska Aftonbladets politiske skribent Lena Mellin efter beskedet om gårdagens utrensning. Tidigare så har Lars Ohly konstaterat att den nye partiledaren står närmare Vänsterpartiet än den förra.
Vinnarna här är utöver vänsterfalangen i (S) är antagligen regeringen eftersom det som vi ser nu kan vara en grund för en valrörelse där alliansen står mot ett socialistiskt vänsterblock vilket medför att det blir regeringen som är mittenalternativet i svensk politik i valrörelsen 2014.
I den socialdemokratiska eftervalsdebatten så tycker jag att om vi pratar centralt placerade socialdemokrater att det faktiskt är Sahlin som kommit med den skarpaste analysen till varför (S) förlorade valen 2006 och 2010 och det var när hon sa
”Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på oss socialdemokrater. Ett arbetarparti vinner aldrig val utan ett brett stöd i den arbetande befolkningen”.
Av dom som har ett jobb så röstade ca 50% fler på moderaterna än på (S)
Då jag läste kriskommissionens rapport så fick jag inte intrycket av att dom insett betydelsen av denna självklara sanning som Sahlin lyfte fram. Men helgens kongress kommer antagligen att ge en fingervisning åt vilket håll (S) är på väg även om någon färdig politik givetvis inte kan presenteras än
Jag undrar om man på det öppna seminariumet om skolpolitik diskuterade kopplingen mellan skolan och livslönen och om man var beredd att på allvar premiera duktiga flitiga elver med en högre livslön .
Det är ju kärnfrågan att bejaka att det skall rejält löna sig att studera och då måste man ju börja öka dom sk klyftorna . Dvs direkt mot tidigare förd sossepolitik . Och i nästa steg måste man aceptera att det går att via ett bra studieresultat jobba ihop till en skälig förmögenhet .
Det måste alltså bli mer hedersvärt att jobba ihop till en förmögenhet än att vinna på statliga Lotto .
”Att Vänsterpartiet bjöds in kan ses som en intern misstroendeförklaring mot Sahlins strategi.” Just det, och kom inte den från ungefär samma håll som kritiken efter valet mot trepartisamarbetet? Hur kan man först tvinga fram ett samarbete mot partiledarens vilja och sedan ge partiledaren skulden för det? Jag tror att Mona var måltavlan redan från början, sedan sköt man med vad som fanns tillgängligt.
”Enligt Sahlin hade hon inte fått leda med varken den politik eller den strategi hon trodde på. Då gick det som det gick. Tack för ingenting, nu slipper ni mig, lycka till, ha så kul.” skriver Bernhardtz och kanske är det så svenska folket uppfattat Mona som en person utan djup, utan visioner och utan tillräckliga kunskaper.
När Mona gör eftervalsanalys, ‘att man förlorat de arbetande’ så har hon köpte media och borgerlighetens tal om ‘arbetslinjen’ dvs jobbavdraget, hon ljuger eftersom det är tjänstemännen partiet förlorat, hon bortser helt från vilka frågor som dominerade första halvan av alliansens regeringsperiod – då jobbavdrag i flera faser genomfördes och då förföljelsen av sjuka och andra som benämndes bidragstagare pågick- där SAP befann sig i en ‘ointaglig ledning’, en ledning man inte kunde behålla.. Varför låg SAP så länge före i opinionen? Troligen pga att svenska folket inte vill se trygghetssystemen försvagas och pga de kanske till skillnad från media och politiker förstår, hemska tanke, att jobbskatteavdraget finansieras mha av de som inte får ta del av det dvs en omfördelning och att SAP misslyckas i att driva motståndet mot denna nedmontering, misslyckas att driva opinion och ta ställning (först ett halvår innan valet bestämmer man sig för att återställa skatteskalan och då endast för ålderspensionärer)
Att sedan vika sig för miljöpartiets och v’s krav på orimliga satsningar på fjärrtågstrafik, att utan alternativ skrota kärnkraften…..vad blev kvar för väljaren att ta ställning för? Den egna plånboken, vem ger mest, och mot en för samhället ofattbar och omoralisk invandringspolitik.
Facit har vi i valet. Den samlade oppositionen inkl SD är faktiskt i majoritet!
Alliansen fick inte fortsatta framgångar och vann pga den stora misstron mot SAP.
Modig
”När Mona gör eftervalsanalys, ‘att man förlorat de arbetande’ så har hon köpte media och borgerlighetens tal om ‘arbetslinjen’ dvs jobbavdraget, hon ljuger eftersom det är tjänstemännen partiet förlorat,”
Det stämmer inte. När Mona Sahlin sa att
”Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på oss socialdemokrater. Ett arbetarparti vinner aldrig val utan ett brett stöd i den arbetande befolkningen”.
Så byggde det uttalande på Sveriges Televisions vallokalsundersökning som visade just detta. Så om detta inte är sant så är det SVT som ljugit.
Sveriges televisions vallokalsundersökningar visar för övrigt att (s) förlorat väljare både bland TCOs och LOs medlemmar i valen 2006 och 2010 jämfört med 2002. Så (S) förlorar även väljare bland de traditionella arbetarna. Vilket är naturligt i och med att man profilerat sig som ett bidragstagarparti.
Men när Sahlin talar om ”den arbetande befolkningen” som menar hon givetvis både arbetare och tjänstemän. En uppdelning som för övrigt inte relevant i moderna industriområden som Solna strand, Kista, Solna Business Park och Frösundavik mfl där ju motsvarigheten till industrins arbetare är tjänstemän
Lars-Olov: enligt Valu 2010 fick de rödgröna ca 67 % av LO rösterna och SAP därvid ca 56 %. AV TCO rösterrna fick SAP ca 26 %, av SACO rösterna ca 18 %. Lars-Olov, det är skillnad på 18 % och 56 %! Analysen blir väldigt mycket annorlunda. LO kollektivet krymper, SAP är inte lika självklart där och bland tjänstemännen är man betydligt färre! Tjänstemännen har man förlorat och man är på väg att förlora arbetarna.
Om man anser att man förlorat ‘de arbetande’ och blivit ett ‘bidragsparti’ så har man köpt den moderata analysen och det är jobbavdraget som måste accepteras. Fy för den lede för en sådan analys. Det viktiga är skillnaden mellan kollektiven, den absoluta nivån på röstetalen kan bero på många saker i den politik man gick till val på t.ex. kärnkraftsfrågan, invandringen, Monas ständiga HBT profilerande. Vi vet inte (men vi vet att SD kom in i riskdagen, vi känner till valresultatet. Och vi vet att i absoluta röstandeklar gick alliansen tillbaka, så stödet för ‘arbetslinjen’ kanske inte är så stort!)
Lars-Olov: Ska jag reda ut logiken? I grundskolan lärde man sig mängdlära, att en mängd kan bestå av delmängder. LO, TCO, Saco är de tre delmängder som utgör mändgen Arbetande. Om SAP fått samma rösteandel i alla tre delmängderna så hade man haft egen majoritet,. Nu var resutlatet emellertid sådant att i två av tre delmängder fick man mindre än hälften av rösterna i den tredje delmängden. Det betyder att man har problem att attrahera väljare i de två andra delmängderna. Om man då i sin analys talar om hela mängden ‘Arbetande’ så negligerar man skillnaden inom mängden, skillnaderna mellan delmängderna. Att man väljer att negligera skillnaderna beror antingen på att man ljuger (lögn, förbannad lögn och statistik) eller att man är dum i huvudet.
Om SAP fått samma proportioner i de olika fackliga områdena som Mp och V fick eller om TCO och SACO gupperna röstat som LO gruppen, ja då hade majoriteten för de rödgröna varit överväldigande. Så vari ligger problemet? De borgerliga fick inte ökat stöd, SD kom in på invandrarfrågan och SAP förlorade tjänstemännen, och det senare är en långsiktig trend. Alliansen fick färre röster än vad man fick i valet innan trots allt tal om bidragslinje och jobbpolitik.
Ska man tolka valrörelsen och utfallet med SD så kanske det är SAPs invandringspolitik människor vänder sig mot? HBT frågornas dominans? Misstro mot partiledningen? Misstro mot valmanifestet? Men inte ett stöd för jobbavdrag och förföljelse av sjuka och arbetslösa.
Modig
”Ska man tolka valrörelsen och utfallet med SD så kanske det är SAPs invandringspolitik människor vänder sig mot?”
Alliansen står för ungefär samma invandringspolitik som (S) så att (S) dåliga reslutat kan nog inte förklaras med invandringspolitiken. Även M har ju förlorat till SD.
Nu har jag inte siffrorna från SVTs vallokalundersökningar 2002, 2006 och 2010.
Men av dessa framgick att moderaterna tagit mark från (s) såväl bland TCOs som bland LOs medlemmar.
Bland LOs medlemmar går denna process långsammare vilket antagligen beror på flera skäl men utvecklingen går åt samma håll.
Hösten 2009, när de rödgrönas ledning var enorm så varnade socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren för att alliansen kunde vinna valet just för att dom var ”det arbetande Sveriges politiska alternaiv” medan (S) valt att profilera sig som det nya bidragstagarpartiet.
När vallokalsundersökningen efter valet 2010 kom och kunde läggas vid sidan av vallokalsundersökningarna för valet 2006 och för 2002 så blev det tydligt hur rätt Stig-Björn Ljungren haft ett år tidigare.
S och M är ungefär lika stora totalt sett men bland de som har ett jobb så röstar ca 50% fler på M än på (S).
”Det arbetande Sveriges politiska alternativ”
Och Sahlin har till 100% rätt när hon sa
”Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på oss socialdemokrater. Ett arbetarparti vinner aldrig val utan ett brett stöd i den arbetande befolkningen”.
För när den arbetande befolkningen vänder (S) ryggen så hittar man ingen väljarskara som kan kompensera det bortfallet. Man har satsat rätt hårt på vad vi kan kalla ”Bergsjön-Rinkeby-Tensta-Rosengård” som ständigt återkom i Sahlins tal och som hon ofta besökt.
Denna satsning har varit lyckad så tillvida att i de valdistrikt som utgör dessa områden så redovisar (S) urstarka resultat i vissa fall uppåt 70% på egen hand utan V och Mp men valen avgörs inte där eftersom dom som bor där är inte tillräckligt många vilket blev tydligt när rösterna räknades.
Sahlins eviga Bergsjön-Rinkeby-Tensta är ungefär som om Reinfeldt ständigt skulle tala om Lidingö-Täby-Danderyd bara för att hans parti har många väljare där. Men Reinfeldt och Schlingmann är för kloka för det
Lars-Olov: Stig-Björns analys var och är fel. Är det så att man måste vara utbildad statistiker och nationalekonom för att kunna göra en analys? Mängdläran visar att det är fel att prata om den totala mänden ‘Arbetande’ när det är två delmängder ‘ Saco och TCO-grupperna’ man förlorar. Om man har 57 % av LO grupperna och hela rödgröna alternativet 67 % av LO grupperna, ja då kan jag inte se att man förlorat LO grupperna även om en del röster gått till de andra rödgröna partierna. Endast i Stalins Sovjeunionen fick ett parti 98 % av rösterna, det regerande komunistpartiet, jag tror nog inte att ett sådant resultat är rimligt i en väst demokrati, så vinner man 67 % av rösterna är man starka inom LO grupperna.
Du konstaterar och jag håller med att Mona S koncentrerade insatserna på genus, hbt och ‘rasism’ frågor. Ett valresultat måste tolkas utifrån de faktiska utspel partier och partiledare gör och eftersom Monas frenetiska koncentration på dessa frågor och massmedias allmänna mörkande av invandringsfrågor och utpekande av all kritik mot invandringen (inte invandraren) dominerade valrörelsen från SAPs sida och samtidigt skillnaderna i program gentemot Alliansen var liten vid sidan av kärnkraftsfrågan (jobbskatteavdragsfrågan för pensionärer vann SAP eftersom man ökade andelen pensionärer i väljargruppen) så skulle man kunna lyfta hypotesen att SAP förlorade valet pga invandringsfrågan och bristen på alternativ politik.
Att alliansens jobbpolitik kontra bidrag vann politiken håller inte sträck. Men fler frågor finns i ämnet. Väsentligt dock och egentligen det enda som kan utläsas av Valu2010 är att SAP inte attraherar Saco och TCO grupper, här finns de stora skillnaderna jämfört med andra partier. Och utifrån det så kan man konstatera att Mona S inte lyft frågor som berör de grupperna och att inget förtroende för SAPs politik fanns.
Modig
Låt oss nu reda ut begreppen och gå igenom fakta innan du har svamlat till det alltför mycket med dina mängder och delmängder. .
”LO TCO SACO är de tre delmängder som utgör mängden arbetande”
Dubbelfel. I mängden arbetande återfinns inte bara de som är medlemmar i LO Saco och TCO utan även människor som inte är fackligt anslutna. Dessa verkar också bara bli fler och fler.
Alla i de tre ”delmängderna” LO, TCO SACO tillhör dessutom inte mängden arbetande. De flesta fackligt anslutna brukar vara kvar i facket även om dom blir arbetslösa bla pga av att dessa har sin a-kassa genom facket.
Men hur stor andel av LO medlemmarna röstade då på (S) enligt SVTs vallokalsundersökningar?
2002: 59% ,
2006: 54% och
2010: 51%.
En klart nedåtgående trend alltså. (S) har tappat 14% av sin andel av LOs medlemmar 2010 jämfört med 2002.
Tvärtemot vad du skriver så har inte bara (S) utan även de rödgröna totalt sett tappat mark bland LOs medlemmar. För om vi tittar på hur stor del av LOs medlemmar som röstade på något av de rödgröna partierna så var det 77% i valet 2002 (S 59, V 14, MP 4) och 67% i valet 2002 (S 51, V 9, Mp 7). Miljöpartiets lilla ökning bland LOs medlemmar kompenserar inte det faktum att S och V tappat mark.
Hur stor andel av TCOs medlemmarna röstade då på (S) enligt SVTs vallokalsundersökningar?
2002: 69%
2006: 31%
2010: 26%
En ännu mer nedåtgående trend. (S) har tappat 62% av sina väljarandel av TCO medlemmarna jämfört med 2002.
Hur stor andel av SACOs medlemmarna röstade då på (S) enligt SVTs vallokalsundersökningar?
2002: 26%
2006: 19%
2010: 18%
Även här ser vi en klart nedåtgående trend
Vallokalsundersökningarna bekräftar den analys som Stig-Björn Ljunggren gjorde redan efter valet 2006 om att (S) förlorat genom att man vände ryggen åt det arbetande folket, något som man fortsatte med under mandatperioden 2006-2010. Om man tittar på hur folk som har ett jobb röstade i valet 2010 så röstade ca 50% fler på moderaterna än på (S). Av detta faktum och av ovanstående uppställningar ser vi att det gamla arbetarpartiet befinner sig på reträtt bland såväl LOs arbetare som bland tjänstemän och akademiker. Det arbetande Sverige har fått ett nytt politiskt alternativ.
Visserligen har (S) inte förlorat en lika stor väljarndel bland LOs medlemmar som bland TCOs och SACOs. Det finns flera förklaringar till det bland annat att LO förbunden i sig är socialdemokratiska.
Men det viktiga är att det är samma trenden går åt samma i alla de tre förbunden.
Källor:
http://svt.se/content/1/c8/02/15/63/14/ValuResultat2010_100921.pdf
http://svt.se/content/1/c8/01/70/90/57/Kapitel%205%2C%20slutversion.pdf
en FÖRSTA KOMMENTAR: VALU 2010 ANGER INTE OM MAN MÄTT ANSLUTNA TILL FACKET ELLER TILLHÖRIGHET dvs om delmängderna är varandra uteslutande och heltäckande.eller om det finns en fjärde grupp ‘icke anslutna’. Om det är det sista man mätt så kan man konstatera att VALU2010 är ett jävla statistiskt schabbel som man inte kan utläsa något ur, och det kan man väl inte tro våra fina profesorer om, eller hur? Hur mycket du vrider runt siffrorna och för in annat som den längre trenden, så kommer du inte runt det faktum att tjänstemänenn sviker S och att det är detta som är problemet.
De trender från 2000-talets början du hänvisar till är i grunden renons på innehåll med tanke på att regeringen Bildt gjorde bort sig så fundamentalt att Persson kunde sitta i orubbat bo under 12 år tills det gamla moderatgardet utrensades av Rheinfeldt (med undantag av friherren, frispelaren och oduglingen Carl Bild – antagligen ett bondeoffer för att hålla samman gammalmoderaterna och nymoderaterna).
Om du inte klarar klassificera grupper, jag kan rekommendera Russel ‘Principia mathematica’, här hittar du en del svar om logik och matematik.
Vad sysslar du med? Du för fram gängse moderat bild av Sverige och tar den för sanning utan att ifrågasätta trots att du har svart på vitt att det är ett illusionstrick. Kom igen nu.
Lars-Olov: vid sidan av denna diskussion och efter att ha gluttat en kvart på fyra tre minuters talare på sosse kongressen, så vill jag ändå ge dig rätt på en punkt du berört tidigare – det socialdemokratiska Sverige har gått i graven! (Jag måste ju ge dig rätt i ett och annant). Den här kongressen är ju som en parodi på en öst europeisk kongress på 70-talet och jag väntar att ‘svenska granma’ snart börjar utges – den store ledaren orkade inte ens stanna kvar i salen – och det förstår jag mer än väl. De som orkar måtte ha riklga traktamenten.
Modig, jag antar att du liksom jag tillhör den arbetande delen av befolkningen som inte hinner titta så många minuter på en partikongress dagtid. Men så illa som du tror är det nog inte.
Bengt:
Jag medger, femton minuter är för lite för en objektiv slusats, men jag kände för att ge Lars-Olov rätt i något! och jag känner med Stig Malm i hans uttalanden om kongressen.
Lars-Olov:
Måste nog konstatera att din åsikt om hur VALU2010 mätt facktillhörighet är rätt dvs man har mätt medlemsskap i respektive Fack och vad man röstat på. Man har inte tagit med de tre grupperna ej medlem/LO, ej medlem/TCO, ej medlem/Saco och variablerna arbetslös, studerande, sjuk och pensionär Därmed summerar inte grupperna till samtliga arbetande
Det medför att siffrorna inte är meningsfulla eftersom man inte täcker hela löntagarkollektivet och eftersom organisationsgraden skiljer sig åt och med stor sannolikhet sjunker ju höre i tjänstemanna kategorin man kommer.
När jag tittar på övriga tabeller lite hastigt förefaller samma fenomen vara utbrett dvs man har inte delat in valmannakåren i grupper som är varandra uteslutande och samtidigt heltäckande inom den dimension man mäter dvs det finns inget alternativ ‘Övriga’.
Detta är märkligt! När det t.ex. gäller tabellerna över hur första och andra generationen invandrare röstat skulle vara på sin plats med en rad med hur medborgare utan invandringsbakgrund röstar, så att man kan se fördelningen och skillnaden i röstning. Likaså andelen av rösterna av partiets totala röster.
Det är så att säga en statistisk regel att frågorna ska vara utömmande och täcka hela den population man undersöker dvs i praktiken finns en grupp ‘Övriga’. Dessutom är det på sin plats med att ange ett konfidensintervall eftersom säkerheten i skattningen blir lägre ju mer finfördelade grupper man mäter på. Mätvärden klarar vad jag förstår därmed inte kraven på reliabilitet och validitet.
Trots detta kvarstår resultatet att SAP förlorat tjänstemännen. En förklaring till att tappet i Stockholms län är så stort kan tom vara att andelen tjänstemän här är högre än i övriga delar av landet, men det kan vi inte veta eftersom vi då även behöver en indelning av Valu2010 på region vid sidan av yrkestillhörighet vilket saknas och skulle kunna medföra att den statistista signifikansen blir för låg med ännu en indelningsnivå.
Tusan vet vad man kan utläsa ur dessa undersökningar. Frågorna bygger på hypoteser t.ex. förefaller man utgå från att facklig tillhörighet i sig påverkar valet av riksdagsparti och att det skulle vara detta man får svar på dvs att LO har större förmåga att påverka sina medlemmar än Saco, men om man utgår från att medlemmar i olika fackförbund i första hand röstar utifrån eget intresse och samhällssyn, ja då är det facket i betydelse social tillhörighet som är intressant.
Lars-Olov:
Jag gluttade lite i Valu2010 och det förefaller att du har rätt i din tolkning att man endast frågat efter facklig tillhörighet och inte ställt frågan så att man har med icke fackligt anslutna och inte heller tar bort studerande och pensionärer. Även i övriga tabeller saknar man ‘övriga’. Det betyder att i var dimension man mäter så har man inte med klassificeringar som gör att man täcker hela populationen av valdeltagare. Det är nog en rimlig hypotes att t.ex. tro organisationsgraden vara lägre i tjänstemannakollektivet, särskilt akademikerna. Jag betraktar det som ett kardinalfel och det medför att undersökningens reliabilitet och validitet är låg. Man redovisar inte heller signifikans och konfidensintervall, som blir sämre ju mer nivåfördelade grupperna är. Det kan eventuellt även finnas snedfördelning i urval av vallokaler om ingen stratifiering gjorts. Det här är lite skrämmande.
När man exempelvis anger siffror för första och andra generationen invandrare, så vill man ju ha med siffrorna för gruppen svenska medborgare utan invandrarbakgrund och även andelen av partiernas totala röster.
I huvudsak består ändå slutsatsen att SAP framförallt förlorat tjänstemännen.
Man kanske tom kan våga en hypotes att andelen tjänstemän är större i Stockholmsregionen än i övriga Sverige, men i Stockholm är många andra problem accentuerade t.ex. trafiksituationen och bostadsbrist/bubbla, så fler skäl finns säkerligen till valresultatet i Stockholms län. Valu2010 ger dock inte svar på det.
I senaste opinionsundersökningen fick journalister betyget näst sämst av förtroende hos allmänheten. Pappersmedia, de stora rikstidningarna, har en åldrande skara prenumeranter, främst personer över femtio, internet och TV tar över. För att bedöma opinionen i landet räcker det inte längre att följa journalister och tidningar – text TV med dess kortfattade nyheter ger en bättre bild av nyhetsflödet utan vinkling och åsiktsjournalistik och sannolikt är det dessa korta beskrivningar som man ska utgå från om man vill ha en uppfattning om vad i nyhetsflödet människor kanske diskuterar. Vid sidan av detta är det nog människors närmiljö som fäller avgörandet.
Som bevis för tesen kan man anföra SD’s framgångar. Trots en massiv kampanj mot SD och ett massivt tabu mot att diskutera frågorna vann partiet mer än 5 procent av väljarkåren. Rimligen var det personliga motståndet mot att lägga rösten på detta parti mångdubbelt högre än vad en röst på ett befintligt parti var. Så vad händer med partierna och politikens förankring bland medborgarna? Lever man sitt eget liv i de ideologiska molnen medan medborgarna helt krast bedömer hur den egna plånboken påverkas utan att bry sig det minsta om förklaringar och samhällsbild, förklaringar de grundligt misstror?
När det diskuteras ledarskap och förtroende så tror jag man måste prata om kön. Valet handlade till stor del om vem som kunde ”leda landet” igenom en ekonomisk kris. Då vinner manen för det är något som anses manligt. Jag önskar denna annars fina anlys även tittade på hur sveriges kommande första kvinnliga statsminister slogs ner just för att hon var en kvinna som tog plats där tidigare bara män varit.
Jojo: Genus är förstås en viktig dimension i politiken, men ingen av de källor jag pratat med har lyft fram det i fallet Mona Sahlin som något avgörande. Tvärtom menar de flesta att medan genus är en aspekt var det andra faktorer som gjorde att det gick som det gick. Jag blev själv förvånad, eftersom jag väntat mig att fler skulle lyfta fram det.
Victor Bernhardtz
Genus var antagligen viktigt i Sahlins fall. Till att börja med så skulle hon inte ha blivit partiledare om hon inte varit kvinna. Valberedningen gjorde klart att det inte var någon mening med att föreslå en man. Men när man hade en inkvoterad partiledare kom denne att sitta med ett svagare mandat än hennes företrädare. Vilket gjorde att manliga partikamrrater kunde köra över henne i oktober 2008 då hon tillkännagav att (S) skulle samarbeta med Mp och ställa V utanför.
GP samarbetade ju under sin tid med både vänsterpartister och centerpartister under olika mandatperioder men han blev aldrig överkörd av sina egna. Att Mona blev det har antagligen att göra med genusdimensionen i partiledarvalet
Lars-Olov: Jag förstår resonemanget, men när jag väger samman det som hänt får jag det inte till en alls avgörande förklarande faktor. Antipatierna mot Mona Sahlin har stundtals uttryckts genom en sexism, men inte varit en grundfaktor till hur det gick. (Menar jag, men annat material kan ju givetvis driva en annan tes.)
Tänk tanken att kvinnan hade varit Anne Wibble i stället för Mona Sahlin. Eller Angela Merkel eller Hillary Clinton? Hade könet även då haft avgörande betydelse?
Den intellektuella lättviktigheten kan väl även den betyda något?
Göran
”Den intellektuella lättviktigheten kan väl även den betyda något?”
Det kan den göra och det är väl mångas mening att Mona Sahlin blev partiledare just för att hon var kvinna, Ett antal kvinnor tackade nej men eftersom man beslutat sig för att det skulle vara en kvinna så gick inte frågan vidare till någon man som kunde ha varit lämplig som tex Nuder utan till Sahlin. Och då har genusdimensionen, tvärtemot vad Victor Bernhardtz påstår, varit av avglörande betydelse i fallet Mona Sahlin.
S bygger sin politik på föråldrad arbetarromantik, där hederliga knegare gnolar vid svarven på ortens fabrik.
Men Sverige har förändrats därför att världen har förändrats.
Fabriken finns inte längre och svarven står numera i Kina. Vi konkurrerar nu med våra kunskaper och entrepenörsskap, inte med billigt kroppsarbete.
Det nya samhället måste belöna framgångsrika och driftiga personer eftersom deras kunskaper skapar de nya jobben inom högteknologi, medicin och IT. Inte bestraffa dem med ännu högre skatter som i värsta fall jagar bort dem från landet.
Men stackars S drömmer sig tillbaka till den trygga lilla fabriken, den gnolande knegarna och till den där gången då ”metall-basen” fixade den där extra semesterdagen åt gubbarna på golvet. Och om S bara vinner valet kommer fabriken, svarven och tryggheten tillbaka.
Tyvärr är det en illusion.
S politik har ingen bäring på vårt samhälle längre.
Det är nog få som känner igen den bild du försöker måla upp. Men när de borgerliga försämrar A-kassan och minskar på utbildningen av arbetslösa under en lågkonjunktur så tycker jag att det är deras verklighetsbild du ska ifrågasätta.
A-kassan som omställningsförsäkring, och utbildning för en förbättrad matchning mellan arbetssökande och behov av arbetskraft behövs för att samhället ska utvecklas.