Samtliga tre fackliga centralorganisationer är nu för idén om att euroländerna behöver ett gemensamt finanspolitiskt ramverk. Dagens Arena förklarar varför.
I dag samlas EU:s ledare till ännu ett toppmöte med anledning av den ekonomiska krisen. I debatten om eurokrisen är allt fler övertygade om att en del av lösningen är ett närmare finanspolitiskt samarbete mellan euroländerna.
I dagsläget är euroländerna knutna till varandra genom en gemensam valuta och ränta. Det har skapat en situation där räntan är ”för hög” för vissa euroländer och alldeles ”för låg” för andra. Några länder gynnas, medan andra missgynnas.
Ett intimare finanspolitiskt samarbete har förordats av många europeiska politiker och debattörer under en längre tid – av olika skäl. Ett av argumenten är att euroländerna är tvungna att samordna sin finanspolitik om de har en gemensam valuta. Ett annat är mer värderingsstyrt: Mer federalt samarbete är rätt väg för Europa.
Facken vill ha gemensam finanspolitik
Även i Sverige förordar allt fler att euroländerna i högre utsträckning borde samordna sin finanspolitik. I går skrev TCO och Saco i ett öppet brev till statsminister Fredrik Reinfeldt:
”[Eurons] konstruktion med gemensam penningpolitik och svagt koordinerad finanspolitik [innebär] stora risker för obalanser som ökar risken för kriser. Illusionen om att ett Euroland inte kunde bli insolvent har brutits, vilket föranleder åtgärder.”
De åtgärder TCO och Saco efterlyser är ett finanspolitiskt ramverk. Syftet skulle vara att ”återskapa förtroendet” både för länder med stora problem att betala sin statsskuld, och för euroländernas ekonomi i helhet.
En liknande efterlysning kom i dag från LO, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver:
”Euroområdet behöver ett fungerande finanspolitiskt ramverk som kan återskapa förtroendet för dess förmåga att förhindra framtida kriser.”
De svenska facken är alltså i princip eniga: Euroländerna behöver flytta beslutsrätten om finanspolitik – det vill säga politik som rör skatter och staters utgifter – från nationell till europeisk nivå.
– Krisen har visat att det finns ett behov av ökad samordning. Man kan inte ha en alltför heterogen utveckling när det gäller konkurrenskraften i en valutaunion, säger Johan Danielsson, EU-samordnare vid LO.
– Den stora fördelen med ett finanspolitiskt ramverk är att det skapar en ökad tilltro hos marknaden till euroområdets förmåga att hantera ekonomin, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef vid TCO.
LO:s Johan Danielsson vill dock poängtera att ett ökat finanspolitiskt samarbete måste vara demokratiskt förankrat i en öppen debatt och i slutändan legitimeras genom nödvändiga fördragsförändringar.
– Vid en överflyttning av kompetens på demokratiska kärnområden behöver det dessutom åtföljas av reformer för att minska det demokratiska underskott som präglar beslutsfattandet inom EU, säger Johan Danielsson.
Det så kallade ”förtroendet”
Det så kallade förtroendet är egentligen kärnan i hela europroblematiken. Finansmarknaderna har gradvis tappat tron på att vissa (men inte alla) euroländer med hög statsskuld inte kan betala sina statsskulder. Det har i sin tur skapat oro för att de banker och institut som lånat ut pengar till euroländerna inte kommer att få tillbaka dem, vilket påverkar bankernas trovärdighet. Sådär har det rullat på.
Alla inblandade har länge varit överens om att förtroendet måste återställas. Finansmarknaderna måste kunna lita på euroländerna och europeiska banker. Det man bråkar om är hur i hela världen det ska gå till. Svaret på allt fler läppar, nu även på de svenska fackförbundens, är alltså en samordnad finanspolitik.
Det förvånar, med tanke på att facken tidigare inte har varit särskilt positiva till idén. En kritik som framförts är att mer överstatliga uppgörelser, längre ifrån folkvalda församlingar, hotar kollektivavtalen och fackens ställning. Men det har visat sig hända oavsett.
– Risken att förhandlingsrätten hamnar i skottgluggen finns redan nu. Vi har exempelvis kunnat se hur Europeiska centralbanken (ECB) inofficiellt kräver en viss politik av Italien. Men samtidigt ska man vara medveten om att frågor om bland annat offentliganställdas löner hela tiden finns i bakvattnet i de här sammanhangen, säger Roger Mörtvik.
– Man har använt sänkta löner som någon sorts bekämpning mot en nedåtgående konjunktur, och i den processen gett sig på arbetsrätt och kollektivavtal. Målsättningen för den politiken är att decentralisera löneutvecklingen så mycket som möjligt, säger Johan Danielsson.
Enligt både Johan Danielsson (LO) och Roger Mörtvik (TCO) är det sannolikt att ECB till slut kommer att gå in och låna ut till stater, för att lösa de akuta problemen. Centralbankens strategi har hittills varit att – till en rekordlåg ränta – i stället låna ut till bankerna.
Fackens bedömning är dock att innan ECB går in med den sortens kortsiktig åtgärd, behövs åtgärder som på lång sikt tryggar förtroendet för euroländerna. En gemensam finanspolitik är en sådan byggsten. I slutändan handlar det om att säkra tillväxt, efterfrågan och arbetstillfällen.
Det är av den anledningen det är intressant att lyssna till hur marknaderna reagerar på politikernas hantering av krisen. I dag går ännu ett i den långa raden av EU-toppmöten om krisen av stapeln.
Artikeln har uppdaterats 1 mars kl 19:30.
Positivt att facken tar ställning mot europakten. LO är tydligast när de påpekar att bytesbalansernas utveckling är avgörande, inte skuldsättning som sådan, och i påpekandet kring spansk arbetsmarknad, att branchavtal ska överges till förmån för företag på företagsnivå är de nog rätt ute i och med att det spanska avtalssystemets primära problem inte är på vilken nivå förhandlingar förs utan den skarpa åtskillnad i avtalen mellan insiders med fast anställning som det är MYCKET svårt att avskeda och den stora andel temporärt anställda utan sådana rättigheter, vilket skapar inflexibilitet och andra problem på arbetsmarknaden. Frågan är ändå i vad mån beskattningsrätt för EU och transfereringar har så stora möjligheter att förändra de grundläggande problemen med Euron. Det förefaller mig att bytesbalans och omöjlighet att hantera skild prisutveckling i olika länder och andra obalanser med devalvering medför att andra styrmedel måste till som möjliggjör att man dels snabbt kan genomföra en intern devalvering dvs sänkta priser, dels i tid påverka bytesbalans, särskilt beaktande kapitalimport, för att undvika att hamna i den situationen. Frågan är om inte de enskilda länderna måste ha möjligheter att mha skatt på import och kapitalflöden påverka situationen och att eventuell exit ur euron måste vara förberett snarare än att man ska överlämna avgörande makt till EU. I delar av maktsfären för det offentliga är naturligtvis EU nivån avgörande exempelvis reglering av den finansiella industrin.
Kanske bör sägas att valutor och valutaunioner kraschat med jämna mellanrum ända sedan mitten på 1800-talet. Guldmyntfoten (införd vid 1900 talets början i praktiken men med start på 1870-talet) sprack vid 30-talskrisen. Bretton Woods hade full effekt först under första halvan av 60-talet och sprack 1971, valutaormen i Europa sprack, EMS sprack 1992, olika fösök pegga valutan mot andra sprack gång på gång t.ex. för Sverige mot ECUn (ensidigt mot EMS), i Argentina, i sydostasien krisen osv. Det finns lite olika förklaringar kring orsakerna, men sannolikt är inhemsk prisutveckling kontra andra länder, bytesbalansen och de politiska möljigheterna att interrndevalvera mha hög arbetslöshet, som är svårt i en utvecklad demokrati, viktiga förklaringar. Länderna driver isär efterhand, i Europa är det tysk låginflationspolitik med exportöverskott som länderna måste förhålla sig till, men viktigast är att länderna inte har konvergerat sedan Mastrichavtalet i början av 1990-talet. Länderna är olika, har olika intressen och när valutaunioner skapas är det ofta via ett centrum som går före, som London vid guldmyntfotens införande – finansiellt centrum, USA efter första världskriget, Tyskland i valutaunionernas Europa. Europa som valutaområde är inte optimalt. Arbetskraften är pga språk och kultur, utbildning och erfarenhet inte rörlig över gränserna i tillräcklig omfattning och kommer inte att bli det heller. Gemensam finanspolitik med gemensamma skatter för försvar, pensioner, sjukvård och möjlighet under- och överbalansera är inte möjligt dels pga kulturella och landspecifika skillnader, dels pga det demokratiska underskottet, som inte kan åtgärdas pga skilda intressen hos länderna och deras befolkningar. Slutsatsen blir att fokus på reformer måste ligga i häradet att länderna ges möjlighet kontrollera valutaflöden, import och inhemsk inflation och därmed bytesbalanserna och med hjälp av andra kontrollera och hantera underskott och utflöden av valuta. Men hur det ska gå till i praktiken – det är oerhört komplexa system som innefattar den finansiella industrin – där väntar diskussionen. Som nu är förefaller endast traditionell politik med budgetåtstramning, arbetslöshet, mångåriga kstnadsanpassningar stå till buds. Budgetkontroll och gemensamma obligationer…..förefaller vara att skjuta elefannt med ärtbössa. När får vi se diskussionen om reformer av det finansiella systemet och valutasystemet ta fart på riktigt bland herrar ekonomer i inflytelserik ställning?
Varför besvärar dessa två byråkratiska löntagarföreningar Statsministern med en sådan frågor? Har det totalt undgått dem att Sverige INTE är med i ”Euron”`? Men någonting ska de väl ha att göra vid sina stora skrivbord! Medlemmarnas intressen för löneökningar och sänkta inkomstskatter samt arbetsmiljön verkar de inte ha snappat upp utan alla vill vara internationella. Patetiskt!
Lars Rudström: Facket har intresse av den ekonomiska politik som förs utifrån att de företräder medlemmar som har intresse av låg arbetslöshet (vilket ger bättre löner och trygghet) och fungerande välfärdssystem. EMU, krisen i Europa, Sveriges eventuella deltagande i EMU eller att underkasta sig de ekonomiska vindar som där blåser med den tveksamma förändring det innebär med den nya pakten, det är inte något som inte berör de svenska löntagarna och facken. De möjligheter att hantera krisen som EU länderna, nästan samtliga med regeringar på högersidan, för fram utgår enbart från åtstramningar, budgetnedskärningar, svältkurer och det är definitivt ett diskussionsämne bland ekonomer (högersidan är tyst) om det meningsfulla i en sådan politik. Se förövrigt mina inlägg ovan. Jag uttrycker skepsis mot mer av överstatlighet och efterlyser ekonomer i debatten.
Snart tror jag att man lämnar allt vad facket, politiken heter, vem som helst kan väl förstå att vi måste ha egen beslutanderätt i dessa frågor som andra,det har aldrig funkat med att det ska vara andra stora herrar som ska besluta om så viktiga saker över huvudet på medborgarna, jag säger VI SKA INTE INGÅ ELLER UPPMUNTRA TILL SÅDANA STOLLIGHETER VI SKA STÅ PÅ DEN LILlA MÄNNISKANS SIDA! Punkt!
Lite kul om Europakten av Martin Feldstein, garantistämplad högerkraft från Reagans tid:
http://www.project-syndicate.org/commentary/feldstein45/English